Sol och svett

Dashboard säger att det är 17 grader ute idag, men jag har precis legat i solen och jobbat på brännan och jag kan tala om att det känns som minst 30. Solen bränner här nere. Jag blev svettig på tre sekunder. Jag tänkte försöka sitte ute och göra lite skolarbete, men det visade sig vara omöjligt. För varmt. Så jag struntade i att göra skolarbete.
Jag vill mest bara vara klar med skolan nu, så jag kan hänge mig till slappandets alla konster. Jag har ett manus att skriva, ett nyhetsinslag att göra, en photoshoot och ett regiframträdande. Sedan är jag klar. Photoshooten gör jag imorgon, jag och Carly ska vandra uppför nåt berg och ner på andra sidan för att komma till en strand som är lite mer folktom än typ Bondi, sedan ska vi hänga där mest hela dagen för att kunna fånga solnedgångsljuset till photoshooten. Det kommer bli häftigt, eller jag hoppas åtminstone det. Jag älskar min fotojournalistikkurs, jag älskar att ha photoshoots med frivilliga modeller, det är så enormt roligt. Om jag kunde göra bara det så skulle jag vara glad, för det andra hade jag lika gärna kunnat vara utan. Men jag lär mig massor i alla fall. =)
Jag vill stanna kvar, för när jag åker hem måste jag ta tag i verkligheten igen. Världen är så mycket färggrannare här.

Nya tag

Vad härligt att jag har lyckats göra andra människor upprörda också, så det inte bara är jag. =P Nej, de senaste dagarna har inte direkt varit the time of my life, som min älskade cuz skulle ha sagt, en dryg och jobbig vecka som på torsdagen kulminerade med en käftsmäll och sammanfattningen av mitt livs hittills största ekonomiska bakslag. Men det är inte pengarna som svider mest, det är känslan av hopplöshet som jag inte har lyckats skaka av mig under hela tiden, det faktum att det inte finns ett skvatt jag kan göra från andra sidan jordklotet.
Men idag känns det ändå okej. Jag är kvitt honom, han kan inte förstöra mer nu, han har gjort allt han kan. Och det enda som återstår är att reda upp i den röra han har orsakat. Inget av det är akut, det finns ingen möjlighet för mig att få pengar nu i alla fall, och om det skulle finnas det så tar mampap hand om allt. Han är polisanmäld, kronofogden är inkopplad, undersökningar om stämning ska göras. Mina älskade föräldrar gör mer än plikten kräver, de är fantastiska och jag nog inte riktigt insett hur mycket jag älskar dem förrän nu. Min underbara storasyster åker 30 mil från sitt hem i Luleå för att städa upp i min lägenhet, så att jag ska slippa komma hem till hans oreda, eller så att jag möjligtvis ska kunna hyra ut lägenheten om jag hittar någon annan. Och jag behövde inte ens fråga. Det är kärlek. Och jag är så enormt tacksam att jag inte vet var jag ska börja.
Jag har börjat klättra upp ur hålet jag hamnade i, det känns inte längre lika hopplöst och jag har börjat planera om min tid här. Så jag kommer inte kunna åka till Nya Zealand, det är jättetråkigt men whatever. Jag ska till Melbourne ett par dagar och hänga med Kate, den resan var redan betald, sedan kan jag bättra på brännan med Vicki resten av November och i slutet på November åker unit 2 & co på en liten roadtrip runt NSW. Vi ska se hur Carly har det hemma i Cowra, äta på en chokladrestaurang i Canberra och ha roligt tillsammans. Och sen kommer Kate hit en sväng också i början på December. Och jag bryr mig inte om att jag inte har råd, jag ska komma iväg på djuphavsfiske nån dag. Jag SKA!
Så, vi tar nya tag, andas ut och försöker igen. Och håller oss uppdaterade om vad som händer därhemma.

Slutet på kapitel ett

Kvällens händelser:
Medan jag var på swamp bar och klappade till Jono med knytnäven för att jag aldrig har träffat en drygare jävel i hela mitt liv (jag tänkte inte slå så hårt, men det gjorde tydligen ont. Fast det förtjänade han.) åkte min underbara pappa upp till Umeå för att be lägenhetskräket att lämna nycklarna och försvinna från min lägenhet. Han kommer upp till en upplåst lägenhet, nycklarna ligger på köksbordet, Mattias syns inte till.
Han stal min TV och min DVD-spelare, hade sönder kaffekokaren och lämnade lägenheten med alla mina prylar åt sitt öde, illaluktande och smutsig. I klädkammaren står en damcykel ensam kvar och det ligger papper på golvena.
När pappa ringde svarade han att TVn och DVDn gått sönder under en fest, men inte varför det inte är städat eller varför det finns prylar kvar, eller det faktum att han lämnat lägenheten olåst. Han är borta. Och pappa polisanmäler.
Och hela karusellen börjar om. Förlåt, jag trodde att jag kunde släppa det och glömma bort saken, låta mampap ta hand om det. Jag trodde det skulle vara färdig. Men det har bara börjat.

Jag synar dina kloka ord

Du har såklart rätt T, men problemet är ju att jag inte kan fortsätta med mina planer förrns det här är löst, det påverkar allt. För hur lite jag än vill erkänna det så behöver man pengar till i stort sett allting, och avsaknaden på pengar gör att man inte kan slappna av och spendera som man annars hade kunnat göra. Men därmed inte sagt att jag låter bli att göra saker. Nej, på dagarna glömmer jag i princip bort hela grejen, jag sysslar med sådant jag vill göra och ingenting är egentligen förändrat. Det är mest på kvällarna eller nätterna som jag börjar fundera på hur orättvist det är att jag är så mycket mer begränsad nu, och det är även därför jag bloggar om det. För att jag inte kan sova, för att jag måste uttrycka mig. Och det ger kanske en snedvinklad bild av att jag sitter och gråter dagarna i ända, men så är det alltså inte. För nu när solen är uppe ser jag valmöjligheter och alternativa lösningar. Så det handlar väl mest om ett behov av att få det ur systemet. Jag hoppas att ni står ut med lite sånt här, åtminstone ett par dagar till. Jag hoppas på att jag snart kan få ett avslut. Då kan jag börja lägga upp en ny plan. En bättre plan!

Lite mer gnäll, för de som orkar

Den river och sliter i mig, den här känslan som gör att jag vill begå mord. Och jag tänker på allt jag kommer att missa, allt som varit löst planerat men som nu är drömmar som inte går att nå. Allt det där jag hade sett fram emot, sånt där man bara kan göra här. Och det kanske var sista chansen, för jag har redan gjort mina resor hit, redan fått en andra chans att göra allt det jag missade första gången. Risken är stor att det inte blir nån fler gång. Och nu är allt jag kan tänka på hur mitt konto rensas på sitt innehåll, töms på i stort sett varenda krona, hur Nya Zealand, djuphavsfiske, spännande konserter och presenter till folk jag älskar bara rinner ut i ingenting, i onödighetens hav. Hur alla planer jag hade smulats sönder på bara ett par dagar. Slutgiltigheten i det faktum att om där inte finns några pengar så kan jag inte få några. För vad kan jag göra? Det lutar åt en stämning, med alla komplikationer som det innebär, att ge sig in i en okänd djungel utan machete och hoppas på att ta sig igenom till andra sidan fortfarande vid liv. Det är okänd mark, men om jag inte försöker, är inte det bara att ge upp? Att säga att det är okej att vara jordens största svin, att låta honom komma undan enkelt. Nej, jag vill att han ska lida, jag vill att det ska göra ont i åratal framöver. Jag vill att det ska vara omöjligt för honom att någonsin få ett drägligt liv. Om jag inte får tortera och mörda honom så ska han åtminstone plågas ekonomiskt och psykiskt.
Men hur tar man itu med sånt här när man befinner sig så långt borta man kan komma? Hur säger man att det inte är okej, hur har man styrka nog i rösten för att skrika så han hör? Och framför allt: hur kan man göra det tydligt för hela världen att det här är en människa som aldrig kommer att gå att lita på? Hur ser man till att den enda bostad han någonsin kommer att få är hemma i källaren hos sina föräldrar?

Och hur somnar man när allt som virvlar omkring i den enorma röra som just nu utgör insidan av pannbenet är relaterat på ett sätt eller ett annat till vad vi kan kalla för Det Stora Problemet? Hur vågar man slappna av och sova när man vet att nästa gång man vaknar kommer allt fortfarande vara lika jävligt? Hur vet man att man inte kommer att drömma om det?

Fast man kanske borde inse att det finns värre saker i världen. Jag tycker synd om människor med riktigt överjävliga problem, hur orkar ni?

En svag bris

Allt det här å sido, så är det något som fladdrar omkring i bakhuvudet lite då och då. Något som har varit där innan, eller kanske aldrig slutat fladdra egentligen? Något som liksom alltid har varit en möjlighet. Det är åratal nu, sedan den första svaga brisen rörde om däruppe, många år med många händelser. Ett tag trodde jag att det skulle blåsa upp till storm, någonstans där omkring filtar och händer på händer och varma varsamma fingrar i mitt hår. Men det lade sig och jag vet inte varför. Var det vindstilla eller var det bara som jag intalade mig? Allt jag vet är att här, nu, miljoner mil bort, är det dig jag ser fram mot att träffa när jag kommer hem. Allra mest dig. Men jag tvekar till varför det är så, tvivlar på mig själv. Kanske visar fladdret bara på att du betyder mer än jag hade trott, att du är någon jag uppskattar mer nu än det var tänkt.
Det här är bara en bris, bara ett fladder. Det är kontrollerbart. Men jag minns tider då allt handlade om ett löfte att falla i utbyte mot ett löfte att fånga. Men vi har aldrig lovat varandra någonting.

Bullbak och självordinerad terapi

Jag och Sarah bakade kanelbullar på kanelbullens dag. De blev grymma som tusan. Och många. Så nu har vi ätit bullar i ett par dagar och det är underbart. De smakar till och med som de ska! Dessutom dök Carly upp med en absurd mängd donuts igår, eftersom en tant öppnad en Donut King-affär bredvid hennes jobb och ger dem donutsen som blir över. Så det har inte varit nyttiga veckan direkt. Men det gör ingenting, för jag bryr mig inte. =P Dessutom har den här veckan som varit krävt lite tröstgodis. Jag gav mig även in i lite shoppingterapi och köpte mig ett par shorts och tre nya BHar. Det fick mig att må lite bättre, så idag åkte vi in till Sydney och gick på Paddys market. Där köpte jag lite julklappar och glasunderlägg med australiensiska vägskyltar på. De är finare än de låter. =P Nu borde jag egentligen sluta handla, eftersom faktum är att jag kommer få slut på pengar. Så på tal om det, läget med mansgrisen i lägenheten är som sådant att han har ett möte med soc idag, och om de går med på att betala hyran så får han bo kvar. Vilket de troligen inte kommer göra eftersom han har ett jobb... Annars åker pappa upp imorgon och kastar ut honom. Hårt. Med knytnävarna. Min pappa är rolig, han uttryckte en önskan om att sparka in knäskålarna på kräket. Undrar vart jag får min aggressiva ådra från...

Ja, sånt är i alla fall läget. Som det är. It's just a ride.

Anledningen till varför jag inte kan sova

Jag har nog varit otydlig, jag missade att förklara situationen i mitt rabblande av att dismembra kroppsdelar.
Såhär är det: BajsMattias, som ockuperar min lägenhet, skulle ha betalat en bredbandsräkning och en telefonräkning för lite över en månad sedan. Vid tillfället uttryckte han en beklagan att han inte hade nog med pengar, eftersom han varit tvungen att låna ut pengar till en kompis i nöd. (Bullshit, det är jag övertygad om). Jag blev en gnutta irriterad, men sa att mot för ett räntepåslag på summan kunde han få två veckors uppskov. Dessa två veckor kom och gick, och jag hade ännu inga pengar inne på kontot. Jag mailade och frågade vad fan han höll på med, och han sa att han inte fått lön än, eller om det var att han inte hade dator eller nåt annat bajs. Vi var då inne på slutet av vecka tre, när han äntligen svarade på mailet. Jag sa att han hade till veckan efter på sig att betala, eftersom jag hade ledsnat på att vara snäll. Jag sa att han fick väl låna pengar av nån annan då, jag skulle ha mina pengar omedelbart. Här kom även ännu en telefonräkning som han skulle betala, plus att hyran skulle vara inne på onsdagen vecka fem. Söndag vecka fyra mailar han och frågar om jag fått in pengarna. Jag kollar min internetbank och svarar att det har jag icke, och vad fan håller han på med? Jag undrar om han har satt in pengarna rätt. Han ger mig det kontonummer på vilket han säger att han satt in pengar, och detta stämmer alltså inte. En siffra är fel. Jag vet att jag gett honom rätt nummer, eftersom jag fått in pengar förut utan problem, så det är hans screw up. Jag säger att jag förväntar mig att han pratar med banken om att han har satt in över 5000:- på fel konto (säkerligen också bullshit) så att jag har pengarna på onsdagen. Onsdagen kom och gick, och där fanns inga pengar på kontot. Nu är ju jag lite tidig i det här landet, så jag tänkte att han kanske hade fört över pengarna på onsdagen, så jag inte kunde se det förrns på min torsdag. Så idag var det torsdag. Inga pengar. Jag pratade med min kär far om saken, och han sa att de skulle ringa honom igår. Han svarade inte, men skickade idag ett sms till pappa och sa att han skulle ringa upp när han slutat jobba. Så igår kväll, när jag låg i sängen och försökte sova, brast det för mig. Jag blev så förbannat arg, så inihelvete irriterad, och jag önskade ärligt talat livet ur honom. Jag överdramatiserade kanske vad jag ville göra, men jag menade ärligt att jag ville åka dit och klå upp honom.
Och det gör mig så ledsen, alltihopa, lite vill jag bryta ihop och bara skrika, för han förstör allting. Min tro på mänskligheten, min utlandsupplevelse, min nattsömn, min ro. Jag kan inte koncentrera mig, för jag distraheras konstant av tankar på hur jag kan skada honom så mycket som möjligt.
Så, nu är klockan strax efter fyra därhemma, Mattias slutade halv fyra och har ännu inte ringt. Jag måste gå och sova eftersom skolan fortfarande förväntar sig att jag dyker upp imorgon, och på något underligt sätt kan jag inte sluta gräma mig över hur dum jag var som trodde att livet kunde få vara enkelt en stund.

Är det förklaring nog?

Oj... ursäkta

Okej, nu har jag läst igenom gårdagsnattens aggressiva inlägg och insett att det kanske var lite väl grafiskt... Men jag är fortfarande lika arg!
Men jag ber om ursäkt Anna, jag borde ha varnat om det barnförbjudna innehållet. Jag ska tänka på det nästa gång.

Aggressioner

*censur*