KvalitetsTV

Sitter i soffan på jobbet och tittar på Anne på Grönkulla. Himla bra serie det där ändå, varför puffas det inte mer för den? Är nog inte jättemånga som har sett den på sistone. Så jag tänkte passa på att puffa för Anne på Grönkulla! Nu var i och för sig det här sista avsnittet, men det finns ju alltid på intörnätet. Ni som i likhet med mig läste böckerna när ni var yngre kommer nog att gilla serien också. Och läste ni inte böckerna så borde ni göra det. De finns säkert på ditt lokala bibliotek.

Morgon @ work

Morgon på Ålidhem. Eller morgon, det var väl att ta i. Men det är det som så skönt med att jobba dygn, om S sover så får jag också sova. Idag sov vi till tio, det kändes lagom. Nu är klockan tio över tolv och jag slutar om fyra timmar. Vi ska snart promenera hem till mig och ge katterna mat så de inte anfaller mig när jag kommer hem ikväll. Sedan borde klockan vara lagom nog att varva ner och förbereda för att nån annan får ta över.
Idag känns det ändå hyfsat bra, dagen är planerad från början till slut och jag hade ett fint samtal med K igår, och sånt gör mig ju alltid på bra humör.

Nä hörrni, vore det inte så kallt och jävligt så vore det kanske rätt hyfsat ändå!

Kings of Leon

Färgskiftning

Jösses, jag bara spyr ur mig blogginlägg idag. Men det händer inte så mycket på jobbet förutom att jag råkat ta på mig dagspasset imorgon och alltså inte kommer hem förrns runt åtta-nio på kvällen eftersom vi även ska till S-bäck och käka.
Annars väntar jag ärligt talat bara på att rött ska bli grönt.

Jag tror jag ska sluta kolla på film förövrigt. Allt är för rosa. Vem orkar med rosa?

Time warp at work

Här på jobbet har ingenting förändrats egentligen. I stort sett allt är precis detsamma som innan jag for. Varenda kastrull och varenda tallrik verkar ha stått orörd sedan i juli. Underligt det där, hur vissa saker liksom stannar i tiden.
Drog valda delar av historien i alla fall för S, det som kändes lagom. Orkade inte riktigt utveckla historierna, men det kändes som att det inte spelade någon roll.

Nu sitter jag vid köksbordet och är spänd på att se ifall jag kommer att bli tvungen att jobba 24 timmar i sträck eller bara 15 ikväll och 15 imorgon kväll. Det råder nämligen assistentbrist och dum som jag är erbjuder jag mig att ta dagspasset imorrn istället för kvällspasset, trots att jag ändå måste åka på jobbmiddag på kvällen. Skulle alltså i stort sett betyda att jag skulle spendera nästan 30 timmar i sträck i sällskap med jobbmänniskorna... Eh... nja.

Gud vad sakta tiden går jämt.

En vända till

Nu är klockan strax efter halv fyra och dagens energi har tagit slut. Jag somnade i soffan en halvtimme och nu är det nästan dags att gå ner på jobbet. Det är åtminstone bara två minusgrader ute, till skillnad motför morgonens 20. Jag ber till någon slags gud om att Sanna inte ska ha några planer för kvällen, så jag får slå mig ner i soffan och bara ta det lugnt. Det värsta är att hon med all säkerhet förväntar sig någon slags genomgång av det gångna halvåret och det vet jag inte riktigt om jag orkar med.
Men hur säger man det?

Opti.ändring

Idag har jag släppt av Emilie på busstationen och sedan tagit vägen förbi 382 och träffat Marcus för en update. Opti jobbar på men måste styras upp. Däremot vet jag inte riktigt vad det är de sysslar med nu för tiden, för inte är det då det spel som jag trodde att vi skulle göra. Istället har de börjat på nåt underligt farkostskjutarspel som jag inte riktigt begriper mig på. Eller, det är inte särskilt komplicerat, men det känns inte direkt som en hit. Vart tog Fallen vägen? Den fantastiska idén med det fräsiga vapnet och den innovativa spelidén. Det var ju det spelet jag ville göra, eller utveckla tills det gick att sälja. Men nu ska vi utveckla ett helt spel som säkert blir snyggt, men som jag inte har samma tro på. Och jag vet inte... känns det inte lite... fel?
Men jag ska inte dra några slutsatser, på måndag är truppen samlad och då kanske man kan få lite ordentlig information om vad som pågår. Kanske infinner sig peppen då. Man kan ju alltid hoppas.

En sådan insikt hjälper föga

Jag har insett en sak. Lite efterblivet kan tyckas, men ändå, självrannsakan tar tid! Jag tycker så fruktansvärt SYND om mig själv! Det är nog därför jag inte kan skaka av mig känslan av totalt mörker, därför jag inte ens orkar ljuga när folk frågar hur det står till, som man brukar göra. Men jag har ju alltid skytt självömkan som pesten, vad har hänt? Varför kan jag inte samla ihop mig och gå vidare som alltid annars? Jag önskar att det fungerade med att ta mig själv i kragen och säga till mig själv på skarpen. Men det gör det inte.
Men så jävla synd om mig är det ju inte. Det kunde ha varit värre!

Privacy

Än en gång känslan av att sitta fast. Vart kommer alla grejer ifrån?
Kartonger överallt, ouppklarade affärer till höger och vänster. En nystart som känns främmande, en framtidsplan som aldrig kommer att bli. Avsides. Oförstående. Förändrat.
Och överallt mörkret. Aldrig nog med ljus. Skulle köpa mig starkare glödlampor om det kändes som en vettig prioritering.
Hoppslösheten i vetskapen om att de kommande tre veckorna kommer att se ut så här. Tröttheten när dagar bokas upp av aktiviteter jag hellre varit utan. Vill inte börja om här. Vill inte börja om alls.
Hur det stockar sig i halsen och jag kan inte komma på varför. Kan inte urskilja den detalj som den här gången fick det att svida till, det är för många delar att hålla reda på. Vet bara att det som är inte räcker.
"Do you want to talk about it?"
Nej. Jo. Jag vet inte. Prata om vad? Tala om för mig vad jag borde känna, vad jag borde göra. Jag orkar inte tänka så långt.
Energin har tagit slut, eller har kanske aldrig funnits. Vill inte förklara mer för fler människor. Inga nyheter, inga slutgiltiga svar. Ingenting att berätta.

Väntar på att rött ska bli grönt, att kryss ska bli bock. Har ingenting att säga men kan inte låta bli att prata. Andetag som tröstar. Men inte riktigt räcker till. Kom närmare. Kom hit. Hur kan du låta det vara så här? Behöver låta dig fixa det, men du är ingen fixare och du vet inte vad du ska göra. Vi är för svaga.
Jag behöver interaktion. Låt tiden skynda på. Det här fungerar inte.

Så kallt att träet spricker

Så sitter man i Umeå igen. Home sweet home? Emilie följde med upp för att hjälpa till med inflyttandet, fast det har varit lite dåligt med uppackning. Däremot har vi kopplat in Tvn och handlat toapapper. Och lite mat. Tänker mig att det blir mycket havregrynsgröt de närmaste veckorna.

En annan sak som det blir mycket av är jobb. Det är en massa folk som är sjuka eller ska vara lediga på jobbet, så jag har tagit på mig en löjlig mängd extrapass. Dessutom ska jag väl in på skolan till veckan och se hur det går för opti.

Jag och E tog en promenad till Strömpilen idag, det var förjävla kallt. Men man får skylla sig själv som glömmer tandborste...