I win, I lose

En liten vinst, trots att jag slutat spela spelet. Det kanske är då man vinner, när man gett upp?

Gick på jobbet igår och det var nice. Vi var på kalas och jag träffade andra assistenter. Himla trevligt, och gratis mat dessutom. Tappade dock rösten ganska omgående, så det blev inga livliga diskussioner med Öviksbon jag hittade. Däremot är det ju brukarfest på lördag, så jag får en ny chans då.
Hade tur och S sov hela natten, dock vaknade jag vid halv fem av att jag inte kunde andas. Mindre kul. När jag kom hem la jag mig i soffan och tänkte slumra en stund. Valde soffan eftersom jag kände att jag skulle sova så länge om jag sov i sängen. Hah. Somnade halv nio och sov till halv ett. Nu har jag duschat och funderar på om jag ska äta frukost. Eller lunch. Jobbar igen klockan fyra, så dagen försvann ganska snabbt. Det är tur att jag inte behöver åka på skolan längre! Ever. =D

Imorrn är jag ledig. Vad ska jag göra då?

Äntligen hemma

Jag tog mig hem till sist. Inch bestämde sig för att hon hade solat färdigt ungefär klockan fem, så jag åt middag med familjen och påbörjade sedan hemfärden. Vägen mellan Sundsvall och Härnösand kändes ofattbart lång idag, och jag var nästan rädd att jag skulle somna flera gånger. Måste ha berott på förkylningen. I vilket fall så tog jag det säkra för det osäkra och sov en stund på en parkeringsficka strax innan Höga Kustenbron. En något underlig känsla, men sedan gick det mycket bättre att köra. Så ansvarsfullt av mig.
Kom hem vid tiotiden och satte igång med att bränna ut dvder av projektfilmen, eftersom det är inlämning för bedömning imorgon. Hanna tvingar upp mig i ottan av nån dum anledning, men då kan jag i alla fall ta de efterlängtade skattepengarna som kom in på kontot idag och åka på MediaMarkt och köpa mig den där blixten. Sedan väntar jobb, vilket jag är opeppad på, men det brukar ju lösa sig när man väl kommit dit. Har för mig att det skulle vara nån studentfest imorrn, så jag får väl gräva fram nåt presentabelt ur garderoben. Mest av allt önskar jag att jag fick sova ordentligt, känner mig helt slut i kroppen. Och jag och Jo som skulle börja hard core-träna nu när skolan är slut. Det får bli nästa vecka.

Snart åker vi (kanske)

Jag råkade nedkomma med en akutförkylning igår, vilket medfört att jag har ont i halsen, är trött i lederna och att det susar i huvudet på mig. Inte jättekul, speciellt inte som jag förbereder mig för att köra 30 mil norrut igen. Jo, det är dags att återvända till verkligheten. Jag hade redan varit på väg om det inte vore för att jag saknar en katt. En Inch. Jag har ingen aning om vart hon har tagit vägen, men hon är då definitivt inte i något av de rum, garderober, sängar, hyllor eller hörn jag har letat i. Pixel har följt efter mig hela morgonen, vilket tyder på att inte hon heller vet vart lillasyster har tagit vägen. Jag gissar på att hon smitit ut genom mammas sovrumsfönster, och då vettetusan när hon kommer in igen. Jag kan i vilket fall inte åka, trist, för jag hade bokat kladdkaka hos kusin H och middag i Övik. Jag hoppas att hon kommer tillbaka snart så vi kan åka.
Jag och Pix sitter i alla fall här i soffan och väntar, väskan är packad, bäddsoffan bäddad, kattlådan städad och hundarna rastade. Så då väntar vi.

Vecka 9!

Jösses hörrni, vet ni vad jag precis insåg? Imorrn går jag in i vecka 9! Första enkelsiffriga veckan, och nu jäklar kan jag lova att det känns som att det närmar sig. Nio små veckor till jag kan vinka adjö på riktigt. Och efter samtalet igår känns det ännu bättre att det faktiskt händer, på något sätt fick jag någon slags bekräftelse på att jag är på väg åt rätt håll. För man tvivlar ju faktiskt ibland. Vad har jag gett mig in i? Men nu känns allt bara bra. Som ett mål i raden. Något att sikta på. För att jag vet vad jag vill, eller hur var det? ;)
Det kanske påverkade mig mer än vad jag trodde, på ett bra sätt.

Ibland undrar jag vad jag kommer att sakna. Men mer än någonsin är jag säker på att det som verkligen räknas kommer att finnas där ändå. Förhoppningsvis med en bunt chokladkakor och en rulle frimärken i näven.

Nya dagar, långa nätter

Fasen alltså, det här med att ta examen var ju rätt så awesome. Vi hade examensmiddag hos mormor igår, både jag och förskolelärarinnekusinen. Det var väldigt low-key, inget speciellt sådär. Men det var lite mat och lite prat och lite tårta och så presenter! Jag trodde inte att sånt här universitetstjox genererade nånting, men jo tamejtusan! Så innan jag åker blir det nog en extern blixt från MediaMarkt. Om jag inte faller för frestelsen att köpa en wacom...

Idag åkte min käraste söderut för att börja sitt nya liv. Det känns jättekonstigt, och jag kommer sakna henne och hennes finaste massor. Fast jag är säker på att det här är rätt för henne, och då spelar det ju ingen roll. Dessutom får jag träffa henne en gång till innan jag själv åker. Jag är övertygad om att vi är på väg uppåt nu kusin!

Slog nog nåt slags rekord inatt med över två och en halv timmes konversation, något som gjorde att jag kände mig väldigt uppskattad. Jag hoppas att mina bollplank-skills var tillräckliga. Det var i alla fall fint. =)

Idag födelsedagsfika hos moster K, sedan middag med familjen och farmor.
Sweet.

Brev från filosofen

It really is true what they say, what doesn't kill you makes you stronger. So even though things suck and you feel like you'll never really recover, one day you'll wake up and it'll be easier to breathe again. Maybe it never stops hurting, but at least it will feel more like a bruise than the loss of a limb.
And when it comes to people... sometimes we think that a person always will be a part of our life, because we love them so freakishly much that not knowing them seems impossible. But life is unpredictable, and you never know what's in store. You might realise one day that they aren't the person you loved any more. And maybe you're not the same person you were when you loved them either. You've grown apart. Things have happened that can't be changed. And no matter how sad it is to lose someone you were sure was going to be there forever it would be even more sad to never have known them. In the end, everything you do and everyone you meet makes you who you are. And you can't regret that, because that is regretting yourself. The only thing you can do is to accept that things change, and do the thing that will make you happy. It's not worth hanging on to something that will never be good for you again, because you'll just end up hurting each other even more, and you are worth more than that.

Att öppna ett fönster

Någonstans inom mig trodde jag att om det var rätt så skulle allt lösa sig, oavsett vad som stod i vägen. Jag får väl erkänna att jag är en romantiker och att jag alltid drömmer om en rosaluddig framtid, det går väl inte att förneka. Jag trodde verkligen att om man bara vill tillräckligt mycket så går allt. Och jag ville jättemycket. Men oavsett hur mycket jag tänkte att jag kunde vilja tillräckligt mycket för oss båda så fungerar det inte så. Det är svårt att vinna över avstånd. På något sätt är det sällan som man riktigt räcker till. Till slut har man sagt allt som går att säga över telefon eller internet. Till slut finns det ingenting kvar, man har tömt ut sina reserver. Och man känner sig tom. Och trött.

Jag har mycket att ångra. Många beslut jag ibland önskar att jag hade fattat på andra vis. Men på något sätt tror jag inte att någonting hade varit bättre om jag hade fattat andra beslut. Bara annorlunda.

Jag kan förstå varför det blev som det blev, och jag kan till och med se det från andra perspektiv. Men jag kommer aldrig att sluta tycka att det var onödigt. Precis som så många andra saker vi har snubblat oss igenom på sistone. Men jag tror att det är sant det folk säger. What doesn't kill you makes you stronger. Och jag känner mig starkare. Starkare och redo för nya utmaningar. Med nya människor. Och gamla vänner.

När du hör den här signalen är det dags att vända blad

Jaha, så var det gjort då. Vi gick upp med uppsatsen och opponerade på två andra. Sedan firade vi med middag på Rex och många långa fina samtal med många fina människor. En härlig kväll! Var hemma klockan två efter att ha skjutsat hem halva klassen i princip. Men den extremt lyckad avslutning på de här tre åren.
Den här dagen har jag spenderat åt att packa kartonger och sortera ut saker jag känner att jag inte behöver längre. Imorgon åker jag hem till Matfors och trycker in alla kartonger i "förrådet".

Jag frågade pappa om man blev vuxen när man fått en universitetsexamen, men han sa att det inte var det som avgjorde. Att jag fick vara barn ett tag till om jag ville. Jag tycker om min pappa, och jag tror att han är nöjd med mig. Jag har aldrig tänkt på det förut, men kanske består livet ändå i en strävan efter att göra sina föräldrar stolta. Jag hoppas att jag lyckas.

So now's the time we get to do all the things we wanted to.
Jag längtar efter nästa äventyr, efter att se var livet kommer ta mig. Jag längtar efter allt världen har att erbjuda, alla möjligheter som öppnar sig och alla nya upplevelser.
Nu kör vi!

Liiiiite till

Det känns som att jag har väntat i flera år sedan December. Nu vill jag vara färdig. Jag har precis läst rapport nummer två och fått till några frågor. Dessutom har jag klockat det jag ska säga på redovisningen och kan glädjas åt att det ligger inom tidsramarna. Redovisningsversionen på filmen är klar och finns här, om nån skulle vilja se vad tusan det är jag har gjort. Men den är kass, jag är inte direkt stolt. Strunta i att färg och ljud är bajs, det är inte mitt fel!
Imorgon är det äntligen dags. Om 12 timmar har jag redovisat.

Nu, en brownie, lite mjölk och lite sömn. Så sparkar vi lite rumpa imorgon.

Så close I can taste it

Det är så nära nu. Precis inom räckhåll, jag kan känna smaken av det. Två små dagar. 48 ynkliga timmar. 48 fullmatade timmar.
På onsdag har vi opponering på vår uppsats, sedan ska vi bara lämna in en final version och sen, mina damer och herrar, har jag kämpat mig till en filosofie kandidatexamen i Digital Medieproduktion. Nog för att det inte säger så himla mycket, men det låter otroligt fint i alla fall! Just nu har jag lite svårt att greppa det, men jag kan redan känna den lättnad jag förväntar mig uppleva på onsdag kväll vid konferensmiddagen. Att vara färdig. Att ha åstadkommit något, om än futtigt och obetydligt. Även om jag kommer vara arbetslös i evigheter. Även om jag måste läsa vidare. Jag har ändå gjort något. Något att bygga på.

Idag lämnade vi vår uppsats till opponenterna och fick två stycken att läsa själva. Jag har precis avslutat läsningen av en av dem, och tvi vale säger jag bara! Om folk bara kunde skriva som... folk. Ehm. Imorgon ska jag redigera ner vår film till en sjuminuters redovisningsversion, skriva klart redovisningsslidsen på skolan samt läsa den andra uppsatsen och förbereda några frågor. Jag är glad att jag är ledig från jobbet den här veckan, för jag kommer behöva hela dagen. Och kanske lite till.

Jag har nästan slut på luft, går på slutångorna de här sista dagarna. Ge mig inget mer att göra för då tror jag att jag snubblar på målsnöret. Manne har redan varit inne en sväng på akuten eftersom han hittades medvetslös på Nydala. Jag tror att vi är rätt färdiga med det här allihopa.

Så, ett djupt andetag och två dagar till. Det klarar vi. Två dagar.