Glad Påsk!

Jag hade världens stressigaste dag på jobbet igår och bestämde mig för att sluta två. För det var påsk och jag hade bättre saker att göra. Jag blev så arg på min chef för att han var oorganiserad och lämnade en massa skit som jag var tvungen att ta hand om. Det är nog tur att jag bara har en vecka kvar, även om jag inte har en aning om vad som händer sedan. Jag hoppas att jag hittar ett nytt jobb. Hoppas.
Carly ska flytta ut, och om inte Jemma hittar nån som kan skriva på kontraktet med henne så måste vi också flytta. Jag funderar på att helt enkelt bo i bilen. Duscha på campus. Att det ska vara så himla krångligt jämt.

Kody funderar på att åka till USA och plugga ett år, jag funderar på att följa med. Jag har alltid velat bo i USA ett tag, så varför inte? I den här takten kommer jag vara lastgammal innan jag börjar på en riktig karriär. Men vem bryr sig? Vi tar en dag i taget och ser vart det leder. Det funkar rätt bra att ignorera det so far.

Om ett par timmar åker vi till Melbourne över påskhelgen, jag är pepp! Kate har bokat flyg åt oss, organiserat boende och fixat biljetter till Melbourne Comedy Festival. Vi är bortskämda och jag älskar det. Det ska bli kul att äntligen träffa henne och pappa Clarke. Vi kommer hem på måndag morgon, rent okristligt tidigt.
Vi hörs då! Kanske.

Problems go away when they're ignored

Haromdagen papekade jag for femhundratrettonde gangen for min chef att min sexmanadersperiod snart var slut och att han var tvungen att antingen anstalla mig under ett nytt ABN-nummer eller lata mig ga. I torsdags meddelade han att det inte var mojligt med en nyanstallning, men att de ville prata om sponsring igen. Vi pratade. Hans erbjudande var fortfarande ett femarskontrakt med grafisk design och salj. Jag tankte over det, jag diskuterade det med karln, och jag beslutade mig for att tacka nej.
Jag kommer troligen inte att forsoka fa ett annat foretag att sponsra mig, istallet kikar jag lite mer pa ett andra working holiday, men forbereder mig samtidigt for att aka hem i Augusti.
Det konstigaste ar att det nastan kanns okej. Jag saknar hemma en del, och jag kanner att jag missar sa mycket. Sjalvklart skulle jag vilja stanna har om det fanns ett satt dar jag inte behover binda upp mig till nagot sa lange. For faktum ar ju att jag inte vill stanna har om jag inte ar med Kody langre. Och det ar inte rattvist att lagga den tyngden pa honom. Sa, jag aker nog hem. Vi har diskuterat mojligheten for honom att gora ett utbytesar utomlands, dock inte i Sverige, utan i USA. Jag har alltid velat bo i USA ett tag, sa isf aker jag kanske dit. Vem vet?
Som det ser ut sa kommer jag i alla fall hem i Augusti. Men an ar det langt dit, och vad som helst kan handa.

Dessutom sa blev jag ju liksom av med jobbet nu da, sa jag soker nytt igen. Har tva veckor kvar pa Bemac innan jag maste ha hittat nat annat. Alternativet ar att flytta ut och bo i bilen ett tag, haha. Det oroar mig lite, men den som lever far se. Det kanske blir helt fantastiskt.

Bilen ja... jag har fatt tillbaka den fran mekanikern, fast den fungerar inte klockrent. Backen kranglar fortfarande, men han testade allt han kunde testa och fick anda inte till det, sa han tror att det ar nat med nan kabel/sladd/vajer, som jag maste ha en bilelektriker att titta pa. Ska ringa mitt garantiforetag pa mandag och hora vad de sager.

Kort sagt sa kranglar livet litegrann for tillfallet, men det finns ju bra saker ocksa.
Som att imorrn ska jag och K aka till Blue Mountains och fota lite, och kopa muffins fran det basta muffinsstallet i NSW. Det ar peppande.
Och snart ar det min fodelsedag! Haha, nastan i alla fall. Om jag pekar ut den sa ska jag fa ett narbildsfilter i present...

KUL!

Igår var det St Paddy's day och jag och Jemma sökte upp några bekanta på den irländska puben runt hörnet. Vi stampade takten till massa gubbmusik och några få irländska folksånger innan vi satte oss och åt en riktigt irländsk middag i form av Guinness Pie. Det var mumma.
När vi kom hem hade jag fått mitt examensbevis på posten, så nu kan jag på riktigt säga att jag har en fil. kand. i digital medieproduktion. Jag är rätt cool, jag vet.

Min bil är på verkstan igen, tro det eller ej. I fredags när jag skulle backa ut bilen från parkeringsplatsen på jobbet gav den ifrån sig det mest fasansfulla ljud och tvärdog. KUL! Backen var stendöd och jag fick rulla ut bilen och köra den direkt till mekanikern. På vägen dit gjorde den en micra och dog vid varje rödljus. KUL! Kom till slut fram till mekanikern som tyckte hemskt synd om mig och lovade att prioritera min bil så mycket han kunde. Han skjutsade även hem mig. Jag har garanti på växellådan i alla fall, eftersom jag köpte den i oktober!
Nu har jag varit utan bil i nästan en vecka och det är råkasst. Mal gav mig ledigt idag så jag skulle slippa krångla för att komma dit, men jag vill ju jobba så jag får cash. Det gav mig i alla fall chans att uträtta lite ärenden som jag har dragit mig för. Förutom att jag sov till halv ett...

Imorgon är det fredag och då kommer min käresta hit, jag ska laga middag och vara allmänt huslig för jag tycker att det är KUL!

The start of something

Nu ska ni få höra kära vänner! I fredags, nästan ett och ett halvt år sedan mitt första naiva mail, rullade det så sakteligen in slantar på mitt ekande konto. Femhundra riksdaler! Visst, det krävdes ett påminnelsemail och en hotelsehint, men till slut vann jag. En avbetalning av 36 + ränta.
Om tre år! DÅ är jag rik! Hahaha.

I andra nyheter verkar det som att jag kanske kan få ett andra working holiday visa, OM jag arbetar med ett specificerat arbete (fiske, farming, eller annat bonnigt) i minst tre månader i ett regionalt område (buschen). Det kan jag nog klara av. Fast just nu jobbar jag på att få Jemmas farbror att bara skriva på papprena att jag har jobbat där, så slipper jag göra själva jobbet...

Sitter just nu i Kodys unit där jag precis har fått det trådlösa nätet att fungera på äppelboken, glada dagar! Nu kan jag ladda ner och upp och hit och dit precis hur mycket jag vill. När jag är här.

Så, några bilder till resedagboken kanske? Mamma blir säkert nöjd.

Trial and error

Jag forsoker verkligen. Varenda litet halmstra griper jag tag i. Ibland inser jag att jag nastan har gett upp, men sa kommer helgen och jag kanner direkt att det ar ju precis det har jag har letat efter. Det ar precis det har jag vill ha. Hur kan jag ge upp? Det maste finnas ett satt.

An finns det tid att hitta en losning.

Nej, ni ar nog less pa att hora mig tjata om det har.

I ovrigt da?

Jo, det ar bra. Jag jobbar. Nar jag inte jobbar ar jag med karln. Nar jag inte ar med karln ar jag hemma. Jemma och jag gor lite saker tillsammans, jag gillar Jemma.

Och sa ar det liksom... vardag.

Oh this life I chose

Anna säger återigen att jag uppdaterar dåligt. Jag vet. Men vad tusan ska jag säga? Överlag är humöret relativt bra, jag jobbar och planerar Melbournebesök över påsk och umgås med K och det rullar liksom på. Men samtidigt grubblar jag. Varje ledig stund spenderar jag med att med ljus och lykta leta efter lösningen. Jag googlar, besöker immigrationskontoret, diskuterar och researchar. Och det slutar alltid med att jag stänger ner, lite mer nedslagen än innan. Ännu ett spår som inte ledde någon vart. Jag pendlar mellan att bara acceptera hur saker och ting utvecklar sig, och att vägra ge upp innan varje millimeter av information är utredd och övervägd.
Men jag måste säga att det ser mörkt ut. En del av mig börjar inse att jag kanske faktiskt inte har något annat val än att hoppa av tåget. Men det gör så ont att det ska falla på en sån här grej. Efter allt vi har gått igenom, alla långa månader där jag bara väntade på en andra chans. Jag kanske aldrig borde ha åkt. Kanske gjorde jag det bara värre.

Vi har vuxit så mycket tillsammans, och jag önskar att vi hade möjlighet att fortsätta växa. Jag vet inte var det kommer att leda, jag vet inte om det är han som är Han. Men delar av mig tror det, och jag önskar att jag fick tid till att upptäcka vad vi är i lugn och ro.
Det enda jag vet just nu är att det inte kommer att bli en repris på förra gången. Det går helt enkelt inte.

Nederlag

Jag har dragit mig från att erkänna ännu ett misslyckande. Funderat på andra lösningar så jag åtminstone kan presentera en backup-plan. Men det står still, jag var så säker. Jag står handfallen. Jag sa det redan när det kom upp som lösningen på alla mina problem. Man vet aldrig. Bli aldrig bekväm.
Jag har skjutit tankarna framför mig, låtit mig tro att det löser sig ändå. Men gör det verkligen det? Löser det sig? Hur?

Min chef sa att om han skulle sponsra mig skulle han kräva ett femårigt åtagande och en jäkla massa arbete. Han sa att i så fall skulle han starta upp en designavdelning och förvänta sig att jag skulle bringa in kunder åt honom. Jag skulle alltså jobba på provision och åka runt och sälja mina designtjänster till potentiella företag. Det låter som världens utmaning och skulle säkert kunna vara jättekul. Men jag är ingen försäljare, och jag kan inte lova fem år till ett arbete som inte är vad jag vill göra i ett land jag älskar men i all ärlighets namn bara stannar i på grund av en karl. Det kan jag bara inte. Däremot är jag säker på att jag vill stanna. Inte med en fiber i min kropp kan jag se mig själv åka hem och inte få vara med K igen.
Så nu vet jag inte vad planen är.

Hjälp mig?

Det löser sig

Det börjar bli ett populärt talesätt, men det går inte så bra för mitt lag nu. Det är lite kaka på kaka av saker att ta itu med och senast det var så här var för ganska precis ett år sedan och då höll jag nästan på att gå under av allt jag var tvungen att besluta om och alla motgångar jag fick ta emot. Ni minns. Skillnaden mellan nu och då är att jag i grunden var hemskt deprimerad vilket jag inte är nu. Jag är glad för att jag är här, jag är glad för att jag vågade, för att jag ändå har lyckats relativt bra. Min chef sa att han tyckte att det var ganska imponerande, inom några månader hade jag jobb, bil och boende och hade börjat nosa på sponsring. Det är inte så dåligt!
Så jag är glad. Det är nog därför det faktum att jag blåser kriskassan avsedd för eventuell akut hemflygning på att betala advokaten inte gör mig mer upprörd än att jag känner en knut av oro i maggropen. Det kan jag hantera.
Det jag däremot stressar lite mer över är de svårigheter jag kommer ha med att få ihop till ett besök hemma i Augusti. Kan ni inte komma hit istället allihopa??

With no margins

Jag glömmer bort bloggen, det finns inte tid. Eller det gör det väl, men det känns inte så himla viktigt längre. Jag jobbar mest. Och när jag inte jobbar försvinner tiden ändå.
Pojken kom i alla fall hem från Melbourne igår. Det var fint, jag tror han saknade mig alldeles lagomt mycket. På söndag är det ju som bekant alla hjärtans dag, och trots att man ju av princip ska vara oengagerad och en gnutta negativt inställd till denna påhittade Hallmark-dag. Men. Jag är så enormt peppad! Jag har aldrig riktigt firat en alla hjärtans dag, så det ska bli grymt kul. Jag har planerat att ta med pojken till Rudi's, en europeisk slaktaraffär som gör egen korv och allt sånt där. Det låter kanske inte så romantiskt, men Kody älskar kött och korv och han ska få köpa sig en hel massa. Sedan ska vi ha picknick nere vid älven och så blir det min berömda kladdkaka och en fin middag. Alldeles lagom.

Förresten fick jag sluträkningen från min advokat igår. Nu är det ju tänkt att det kräket betalar in ska täcka det, men han har ju fått världens slöaste avbetalningsplan, så jag kommer få lägga ut för advokaten. Strax över nio laxar ville han ha, och då har han ändå gett mig bra med rabatt. Det var lite mer än jag hade tänkt mig... Menmen.

Den här veckan jobbar jag heltid på Bemac, det är enormt krävande dagar och jag stressar nästan sönder. Men sen får jag komma hem och så sitter det en charmigt leende pojke och väntar i mitt rum och då gör det inte så mycket.

Nu ska jag göra spenatlasagne!

New power

Sådärja. Idag hämtade jag ut min nya sladd direkt från Kina som kostade mig strax över 200 riksdaler istället för standardpriset 650:-. Den fungerar ypperligt, som ni kan se.

Sedan sist har jag mest bara jobbat. Börjar få lite mer timmar nu, den här veckan kunde jag till och med lägga undan pengar! Nästa vecka ska jag jobba fem dagar eftersom Chris ska gå nån kurs för att lära sig tryckpressen. Det kommer bli en trevlig lön, och välbehövlig. Inom de närmaste veckorna kommer det dessutom att avgöras ifall jag blir kvar eller inte. Spänningen är olidlig!

Kody kom dessutom hem i söndags och jag var och shoppade med hans mamma. Köpte mig några billiga klänningar och lite annat som verkligen behövdes. Plus ett par skor. Fina skor. Det var himla kul att shoppa med Jude faktiskt! Sedan skjutsade jag henne till Kodys mormor där Kody och hans pappa var och fick middag och efterrätt och tvingades se på tennisfinalen i Australian Open. Otroligt mysig familj det där.
Vi har dessutom fått erbjudande att åka ut med Kodys moster på deras Yacht i Sydney Harbour, så det ska bli kul!

Nu har han åkt till Melbourne ett par dagar, så helgen tänkte jag spendera med att spela lite xbox (som han hade med sig och som numera är installerad i mitt rum med den TV jag lånat av Carly) och kanske hänga lite med Meg, en tjej jag lärde känna på campus. Hon är tillsammans med Cam, som är en av Kodys bästa kompisar.
Fler vänner till mig!

Dessutom tänkte jag försöka hitta ett par minuter att prata med föräldrarna. Av någon anledning tror jag att de vill det...