Bröllopet

Nu, skyll inte på mig för att det här har tagit ofantligt lång tid, vi fick inte bilderna från fotografen förrän den här veckan, så vi har bara precis hunnit gå igenom dem själva. Men självklart vill jag visa dem för er så fort som möjligt!

Den 11 juli 2015 kommer gå till historien som en av de bästa dagarna i vårt liv. Efter månader av planering och förberedelser var det äntligen dags för mig och världens bästa Björn att stå upp framför släkt och vänner och berätta att vi vill vara tillsammans för alltid. Jag är helt vansinnigt nöjd med dagen! Visst - det kom några regnskurar och vigseln blev lite uppskjuten, men det gjorde verkligen ingenting. Alla planer gick i lås, alla gäster såg glada ut och maten var fantastisk. Alla människor som var inblandade, betalda och oavlönade, gjorde allt vi förväntade oss och mer därtill. Jag är så glad att vi verkar ha fattat rätt beslut gällande i princip allt, det var lagom av allt och i efterhand skulle jag nog inte ha gjort något annorlunda alls. 

Vi vill varmt rekommendera vår cateringfirma Flavors i Njurunda och floristen Miss Magnolia som båda överträffade alla våra förväntningar! Även våra fantastiska trubadurer Christopher och Fredrik Sundström förtjänar en extraklapp. Men mest av allt måste vi tacka våra familjer, då framför allt våra föräldrar samt mina systrar med respektive som verkligen gjorde allt för att hjälpa till och göra dagen så bra det bara gick. Vi valde dessutom de bästa tärnorna och marsalkarna att stå vid vår sida, all kärlek till er! Men det kanske smartaste draget var valet av toast madame. Finaste Emma gjorde ett lysande jobb, precis som vi visste att hon skulle göra. 

Vi hade dessutom världens bästa och finaste gäster! Här kommer en bunt bilder från förberedelserna, ceremonin och minglet. Alla bilder tagna av www.xantan.se. 

53,2%

Jag överlevde kräkperioden, som ärligt talat inte alls var särskilt kräkig. Några veckors illamående följt av tre kräkningar inom en 10-dagarsperiod. Man får vara nöjd med det faktiskt.
Inte mindre än tre gånger har vi fått se vår krigare och alla gånger har det sett bra ut. Dock har jag utvecklat en synnerligen okaraktäristisk noja som gör att jag befaller parasiten i magen att röra på sig, hicka till, snurra runt eller kicksparka mig till månen minst var tionde minut. Den lyssnar dåligt tyvärr, men lyckas ändå lugna mig i slutet av varje dag.

Vi överröses av goda råd och tips, som vi såklart är tacksamma för. Dock önskar vi oss lite mer återhållsamhet då det känns som att halva nöjet är att få komma på saker själv. Det här är vår grej, även om miljoners miljarder andra par har upplevt samma sak i evigheters tider. Vi frågar om vi undrar nåt, jag lovar. Ibland känner jag mig som en femåring: "Kan själv!"

Helst av allt vill jag att den återstående halvan av den här graviditeten ska gå blixtsnabbt, samtidigt som det är så himla mysigt att fantisera om framtiden och känna livet växa. Jag känner mig en aning maktlös. Det är ovant.

Sån där uppdatering

Det är ett nytt år, även om januari försvann så fort att jag knappt hann med. Det är bara positivt dock, för de här månaderna är de värsta på hela året. Det är så kallt och mörkt och det är bara tur att jag numera har ett arbete där det är fullt normalt att inte sätta foten utanför dörren på flera dagar.
Pixel är rätt nöjd också.

I dag har jag dock varit på utflykt för att utöka minnet i min kära MacBook, så nu har jag avancerat ända till 8GB! Amazing.

I övrigt händer det grejer. MinFarm lanserar i Stockholm i slutet på mars och det finns SÅ mycket kvar att göra innan dess. Jag är inte göralös direkt.
Bröllopsplanerandet går framåt, nu saknar vi bara en konditor och en solist, så är alla stora poster avklarade. Någon som har en på lager?

Jag har börjat sammanfatta 2014, men det hände så mycket som både var roligt och inte-roligt, så jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig. Klart är i alla fall att 2015 redan lovar att bli ungefär en miljon gånger bättre! Nu håller vi alla tummar och tår för att allt klaffar.

Ett livstecken

Det här med att planera bröllop. Varför har ingen sagt hur mycket jobb det är? Det är så mycket att hålla i huvudet att jag blir alldeles snurrig. Vi har bokat lokal, bestämt upplägg, pratat med vigselförättare, diskuterat efternamn, bokat möte med fotograf och väntar på att höra från cateringen. Jag har köpt en klänning som är superfin och välsydd, men jag har råkat förälska mig i ännu en, så det kan hända att jag köper den med.
Kort sagt så är vi i fas. I januari eller februari skickar vi ut inbjudningskort, så det är väl dags att börja skissa på dem.

Julen förlöpte i vanlig ordning. Hela familjen hos mampap, massor med mat, en del klappar, Kalle och hans vänner. Rätt så oförvånande. Några dagar i Vikmyra med valpar och norrsken.
Nyår blir en repris på julafton, minus klapparna och Kalle.

Knappt två dagar kvar på det här året, som har varit en rejäl berg- och dalbana. Vi har haft några fantastiska stunder, men jag är faktiskt ganska glad att 2014 snart är över. Vi har så många roliga saker att se fram emot nästa år!

Ett återbesök

Gäststugan är färdigmålad, invändigt i alla fall, väggarna är numera pärlgrå med supervitt tak. Även garderoben har blivit enormt mycket vitare än innan. Nu pausar vi renoveringen medans vi flyger till andra sidan jordklotet och njuter av att slippa november. Kvar är golv och lister, om det blir i december eller till våren får vi se, det beror på hur vintern blir.

Förresten, någon som har koll på hur man fäller träd (utan att mosa stugan)? Jag har en jättebjörk jag gärna skulle vilja slippa kratta efter nästa år...

Det är skönt att ha något att fokusera på när det stormar omkring en. På måndag släpper vi taget om verkligheten en stund och njuter av värme, vackra människor och det där magiska ljuset i min favoritplats på hela jorden. I början när jag nyss hade kommit hem (för sisådär fyra år sedan!) kunde längtan efter staden vara fysiskt smärtsam. Även fast jag avslutat det kapitlet, och var ganska nöjd med det beslutet, visste jag alltid att jag skulle återvända någon dag.
Nu får jag visa min bästa vän och kärlek den del av mitt liv som format mig allra mest, och jag får chansen att ge lite av mig själv till mina föräldrar, vars stöd hemifrån nog var det som betydde mest för mig under min tid down under.
Det här är mer än en resa. Det är en gåva. En liten återbetalning för allt jag har fått.

En uppfräschning

Vi tar nya tag.

Renoverar gäststugan. Ut med orange skåpinredning, äckelbrun golvmatta, kakel och gammal el. In med gipsskivor, ny färg, klickgolv och nya kablar och dosor. Till våren ska gäststugan gå att använda till något mer än förvaring. Gäster, till exempel. Kanske sover vi där själva.

Förra helgen rev vi ut allt. Om det är någon som vill ha en liten kyl från 50-talet eller köksskåp med orange luckor så säg till. Snart åker allt på tippen.

 Nu i helgen har vi spacklat taket, isolerat igen två av tre ventilationsluckor (overkill much?), lagt nya gipsskivor på hälften av väggarna samt spacklat alla skarvar och skruvar. Vi är på gång, fast det går inte jättesnabbt. Nästa helg tar vi paus för att jobba, men sedan är ni välkomna dit för att slipa och måla!

Broken dreams II

Varning för kryptiskt inlägg.

Mina dagar spenderas i soffan. Jag jobbar, men jag faller sönder. Jag pratar med bönder, jag gör min research, jag gör framsteg med Stockholmslanseringen, men jag har slut på silvertejp för att lappa ihop allt som är trasigt. Allt jag ser är orättvisor, allt jag tänker är "om" och jag är så ofantligt trött. Jag vill lägga det bakom mig, gå vidare och tänka nytt. Men min kropp låter mig inte glömma, det pågår en ständig kamp och jag orkar inte längre tänka framåt. Allt är nu och idag och varje sekund jag mår som ingen förtjänar mår jag lite sämre.

Men jag är tacksam. Jag har världens bästa fästman som gör allt för mig. Jag är så glad att jag snart får kalla honom för min man, att vi har ett gemensamt mål och att vi går längs samma stig. Han är min klippa, mitt ljus och jag älskar honom gränslöst.