The hot bloody nurse

Okej, för att förklara bilden lite. Om den nu behöver förklaring. Sittningen igår var skitrolig. Jag, Hanna, Richard, Per och Daniel åkte med micran bort till Ersboda och handlade props efter redovisningen. Fejkblod, vit kappklänning och en röd långärmad tröja inhandlade jag. Plus vita tights på Coop. Sedan åkte jag och Hanna hem till mig och gjorde iordning Kristolabucklan. Den blev så hiiiimla fin! Önskade nästan att jag inte behövde ge bort den. Sedan gjorde jag mig halvt iordning hemma innan vi for till Hanna för den sista piffningen. Blodet flödade, kan jag meddela! Kladdigt värre. Åkte sen bort på skolan för att ställa iordning på NH. Halv sju började folket komma, och det minglades och sedan åts det mat, och jaa... det där man brukar göra. Himla kul var det i alla fall, det måste bero på att jag faktiskt gillar människorna som var där. Pratade med mina fellow Opti.mates när en T2a kom fram och gav mig en lapp. På lappen läste jag "Ring mig" och ett telefonnummer. Hade även tidigare fått kommentaren: "Han därborta i rutig skjorta tycker att du är söt". Bara det att han vars telefonnummer det var inte hade rutig skjorta... I alla fall så var det himla kul! Jag kanske är poppis bland T2orna. Höhö!

Anyways, det var himla kul att klä ut sig och vara lite fånig.

Opti.Marcus åkte hem en sväng och kom tillbaka som en Nazgûl!

Det här är mest en bild på Kristolabucklan =)

3/5 av Opti.bones!

Visst matchar vi fint? ;)

Så, nu är jag hemma i Matfors igen. Med alla djuren. Kom hem strax efter två, efter att ha klivit upp halv åtta och lämnat Umeå vid nio. Stannade i Övik för att baka chokladbollar och äta mackor. Det var niiiice.
Hann precis gå på toa innan det var dags att gå på promenad med Ann och hundarna. Bea fick följa med, men Tanja och Leo, som är här på besök när mormor är i Övik, fick stanna hemma. De är så besvärliga.
Ah well. I övrigt har kvällen varit lugn, Matfors har ju den egenskapen.
Imorrn ska jag seriöst göra den dumma tentan. Så oengagerat.

Äh, gå och lägg dig!

If that's not an OMG, I don't know what is

Repetition

Morgon i Umeå. Allt känns konstigt. Ovant. Som att jag missat något. Något som blivit en del av den här lägenheten, något jag med glädje vande mig vid. Det känns mer påtagligt när man är tillbaka i sitt normala liv igen. Vad som fattas.

Idag är det redovisning i skolan. Yay. Sedan ska jag försöka leta reda på en sköterskeuniform á la Silent Hill. Det är mitt mål. Och ikväll hoppas jag att det blir roligt. Säkert.
Trots min egen alkoholtorka så hoppas jag litelitegrann att nån annan super till en aning, för då kan det hända att kvällen blir ännu roligare. Är det hycklande att säga så? Äh.

Associationer eller plagiat?

Är det förresten nån som har tänkt på att vinjettenmusiken till Criminal Minds är förvillande lik den som Arkiv X hade?

Jorden runt på 14 dagar?

Så var man i Umeå. Igen. Det var ett jäkla rännande måste jag säga. Jag har en gång för alla insett att jag hatar att åka buss. Hälften av tiden spenderade jag med att apatiskt stirra ut i det odefinierbara mörkret och fundera på hur underligt livet är.
Vi är inne på den tredje dagen av tystnad nu. Total tystnad. Och även om jag inte direkt deppar ihop så kan jag ändå känna att jag saknar Johnnys sammetslena stämma retsamt proklamera att han minsann har en burk med smuts. Det känns dessutom som att det är fel på något sätt, att det inte ens har gjorts några försök. Men min tysta irritation kanske var för uppenbar. Kanske lika bra det. Jag har kollat på alldeles för mycket film för att det här ska duga. Det är ingen som jagar mig på motorcykel med en ormbunke som passagerare för att jag inte ska åka min väg. Det borde det vara.

Dagen har varit lång. Alldeles för lång. Var på ikea och köpte presentkort, sen JC för ett par jeans, sedan mathandlade jag med mamma inför deras fjällresa och sedan tog jag bussen klockan fyra. Nu har jag precis kommit hem till lägenheten och borde väl egentligen samla mig inför redovisningen imorgon. Klockan nio. Vems idiotidé var det?

Some peace and quiet

Jag har inte alls jobbat på tentan idag, trots att jag redan tidigt imorse proklamerade att jag inte ville bli störd. Det var en himla bra idé dock, för mamma sa till Elina att låta mig vara och jag fick vara ifred ett par timmar. Himla skönt, när det börjar bli påfrestande att umgås med familjen. Två dagar är ungefär lagom, har jag kommit fram till. Sedan blir det för mycket.

Okej, om jag ska vara ärlig så trodde jag att det skulle vara svårare det här! Jag är riktigt stolt över mig själv.

Sittningsoutfiten går det jäkligt trögt med. Lutar åt Del Piero. Tråkigt, men jag kan inte komma på nåt bättre. Det ska i alla fall bli himla nice med lite party på fredag.

...

Jag började skriva på ett inlägg men insåg ganska snabbt att jag inte hade lust att skriva något just nu.

Så kan det gå.

People always leave

Det är svårare än man kan tro.
Men nu har jag till slut fattat mitt beslut, och det står jag fast vid.
Men det är som sagt rent löjligt svårt. Det är tur att viljestyrka är en av få egenskaper jag har gott om.
För sex veckor sedan trodde jag att jag skulle vara precis här i slutändan. Det bevisar bara att jag är realist, inte skeptiker. Skönt att få det bekräftat.

Dagen har spenderats i goda vänners lag. Stanade med Stevsie och Annschki, shoppade en kofta och en skjorta. Ann hittade en fantastisk kavajjacka för 300:- som jag är pinsamt avundsjuk på. Men det blev inga jeans idag, Stevsie drog ner jeansshopparhumöret med ett par kommentarer för mycket. Men på det hela taget hade vi underbart roligt på stan, det var skönt med folk man verkligen känner.
Sedan blev det middag hos Stevsie där även Maggan gjorde ett gästspel. Tacos. Mumma.
Efter det såg vi The man who cried, och den var rätt bra, fastän Johnny hade typ tre repliker allt som allt.

Nu ska jag och katterna sova. Det är tröttsamt att leva.

Give up

Solen skiner in genom fönstret för tredje morgonen i rad. I mitt fullproppade rum finns för närvarande tre katter. Tre fjärdedelar av husets kattbestånd. Vid ett sånt här tillfälle är det svårt att inte känna sig som en crazy catlady. Men det gör ingenting, för jag har börjat acceptera mitt öde. Det finns värre saker man kan bli.

Sådärja, så var den saken ur världen, skulle man nog kunna säga. Jag är i alla fall färdig med den här leken. Nog är nog liksom. Jag vägrar vara den som försmäktar.

Om fem månader hörrni! Då sitter jag och lär mig värdefulla saker om regi eller animation eller manusförfattande eller fotojournalistik. Eller så fraterniserar jag med de solbrända surfarna på Bondi Beach. I vilket fall så kunde det ha varit värre. Mycket värre.

Planen för idag är en dusch, sedan en färd in till stan för en dejt med Stevsie och Annschki, en bokutlåning och ett försök att hitta kläder till sittningen. Sedan får vi se.

The end

Nu ger jag upp.