Hejdå 2008, du har varit intensiv

Snart ett nytt år. 2009. Jag skrev färdig min årskrönika idag, jag tror jag fick med allt av vikt. Jag skulle kunna publicera den här, men jag tror att ni redan vet allt som har hänt det här året. Ni har stenkoll.
Imorgon åker jag söderut till Eskilstuna för att avtacka 2008 och hälsa 2009 välkommen. En av mina favoritmänniskor i hela världen anordnar kalas och då kan man ju inte tacka nej, även om det är pörskans långt att åka.

Jag har älskat 2008, och jag har hatat det. Jag har varit nere på botten och jag har svävat uppe bland molnen. Jag har förlorat alla mina pengar, men jag har upplevt kärlek. Jag har fantiserat om att skada människor, men jag har hånglat mig lycklig. Jag har önskat att det jag aldrig hade träffat vissa, men jag har lärt känna de allra bästa människorna i världen. Jag har skapat mig ett nytt hem, och jag har hittat en plats jag trivs på. Jag har planerat om min framtid ett oräkenligt antal gånger och jag har både gett upp allt hopp och hittat ett helt nytt lager. Jag har saknat och jag har älskat och jag har slagits och jag har gråtit. 2008 var intensivt, och det försvann så otroligt fort. Jag önskar att det kunde ha varit 2008 för alltid, men det är inte så det fungerar, och nu kan jag bara hoppas på att 2009 går minst lika fort så att det blir tid för mig att hitta hem igen.

Man brukar ge nyårslöften har jag hört. Jag brukar inte göra det. Men jag hoppas på att 2009 kommer att föra med sig mycket gott. Såsom kakor, kärlek, och en ny energi. Och jag hoppas på att allt som måste lösa sig gör det. Snart. Jag hoppas att jag snart kan begrava Mattias och aldrig mer tänka på honom. Det vore skönt.

Frågan man inte ställer

Jag har märkt en sak. När folk frågar om min tid down under så frågar de först hur det har gått med lägenheten. Om de inte har läst bloggen eller pratat med nån som har läst bloggen så stannar frågorna oftast där, förutom de vanliga "hur har du haft det?" och "vill du åka tillbaka?"
Om de har läst bloggen är nästa fråga: "Hur går det med killen?" och det är en fråga jag har diskuterat med mig själv i evigheter, och vädrat till dödagar här på bloggen. Och allt det jag vill berätta har jag skrivit här, eller pratat med de jag vill delge det. Jag önskar att jag orkade svara på era frågor, men när jag inte kan gömma mig bakom tangentbordet så syns ju tårarna i ögonvrån när jag tänker på det och det känns bara jobbigt.
Men, en fråga ingen ställer är om den tredje av de händelser som var av störst betydelse under det här halvåret. Ett känsligt ämne, absolut. Det är svårt att veta hur man ska röra sig omkring det. Det är den om Wills död. Den hade stor inverkan på allt, vände delar av min värld upp och ner. Och även om det fortfarande gör mig enormt ledsen att tänka på det, så känns det lite underligt att inte nämna honom alls. På res pratade vi om honom hela tiden, sökte tröst hos varandra när vi saknade honom lite extra. På något vis kändes han mer närvarande på det sättet. Varje gång något av betydelse hände gick vi upp till hans träd allihopa och sände honom en tanke. Och att vara här, och prata med och om alla de andra jag träffade där nere, men inte nämna Will, känns på något sätt fel. Och jag märker att om jag tar upp det, om så bara inom en parantes, så märker jag hur folk blir obekväma och skruvar lite på sig. Och jag förstår det! Absolut, man har ju ingen aning om vad man ska säga i det läget. Det känns bara konstigt, som sagt. Men, det är väl som det är. Som det har blivit.

... to flattering sweet to be sustained.

Ser på Shakespeare in Love och påminns återigen.
Försöker mig på att skriva min sammanfattning, men jag kommer inte igång. Januari för ett år sedan känns som en hel livstid bort. Vad hände egentligen då? Kommer nån av er ihåg?
Det kan åtminstone inte ha varit viktigt.

Jag väntar på 2009.
Det känns som att 2009 kommer att bli ett viktigt år. Att det är då framtiden avgörs, på något vis. Fast det gör det väl på nåt sätt varje år. Eller?

I'm glad I hitched my apple wagon to you star.

There's beauty in the breakdown

Ligger här på samma plats som jag har legat/suttit hela dagen. Lyssnar på lite blandad musik, ser på när Elina försöker klara den där dryga utmaningen på Spyro. Jag har inte rört mig många meter idag, men det gör inte så himla mycket. Mjukisbyxor på och Paradisasken nära. Det är så det ska vara. Eller nåt. Jag är rätt less. Längtar till sommaren. Men det är snart nytt år! Snart januari. Februari. Maj. Snart klart med skolan.

Folk bangar på Etuna, dessa svin. Vill nån annan följa med? Om du kan betala bensinpengarna är du välkommen. Eller hur Anna?

Imorrn ska jag fika med flickorna. Det ska bli roligt.

Popularitet

Ibland är val lätta. Som valet mellan en chokladruta eller ett rullrån. Ibland är val svåra. Som valet mellan två vänner. Eller två vängrupper. För jag gillar ju dem alla.
Så ibland, får man helt enkelt köra på det mest rättvisa. Första tjing.
Maybe next time ladies!

Så faller ännu en...

Jag fick ett plötsligt återfall. En nygammal känsla av förlust och saknad. Jag trodde att det skulle vara lättare nu. Men en återblick fick allt det där jag känt att strömma igenom mig igen, fick det där salta att leta nya vägar i gravitationens riktning. Allt känns så orättvist. Så meningslöst.
Som att varför fick det som var bra inte vara bra?
Jag låter det skölja över mig, låter känslan ta över en stund, finner en sjuklig tröst i hopplösheten, i det faktum att ingenting har blivit lättare. Finner en tröst i att det beslut jag till 90% har fattat verkar vara det rätta. Försöker ändå intala mig själv att vänta med att fatta beslutet. Men det är inte lätt, inte när alla verkar vara så övertygade redan innan jag är det själv. Som att det vore nästa naturliga steg. Som att de har väntat sig det hela tiden.
Idag, Ingvar, som jag nästan aldrig pratar med, som inte vet något om mig eller ens träffar mig särskilt ofta. Mormors svåger liksom, så långt bort i släktträdet vi nästan kommer. Det första han säger när vi ses är: "Jaha, när ska du åka tillbaka då?" Och jag ser min mammas min, de sorgsna ögonen som tycks bönfalla mig om att inte försvinna, och jag vet inte vad jag ska säga. Låter bli att fatta beslutet en liten stund till.

Pratar med K på internet, diskuterar ingenting av relevans. Men det är ändå... Vi har kommit in i en rutin. I stort sett varje morgon och varje kväll, båda lika angelägna. Och det vi sa om att låta det som händer hända känns som ord som sagts bara för att de behövde sägas.
Jag ser det andra har och jag vill ha det själv. Ännu svårare nu, för jag vet vart jag kan få det. Vet att det enda som krävs är lite tid och lite förberedelser. Saknad.

Och så Idas J som bara tittade på mig när jag sa att jag inte ville åka tillbaka på grund av K. Tittade på mig och frågade: Varför inte? Utan ord undrade om det inte var nog, om jag inte var tillräckligt säker? Och än en gång en situation där jag tappade orden. Hur förklarar man den kamp mellan logik och fantasi som ständigt pågår? Mellan vad jag hoppas på och vad jag befarar.

Det här är inte lättsamt. Det borde kanske vara det. Jag menar för er skull. Men jag har nog slutat med hemligheter. Det finns inte så många sånna kvar nu. Jag har nog aldrig varit såhär exponerad för såhär många människor.
Men det orkar jag inte bekymra mig om.

Love made visible
The truth is unstoppable
Touch your hand but all my words are gone.

Love made visible
The waves are unbreakable
Holds you up, lets me float to the shore.

Love made visible
The feat is inpossible
Make a move but all my words are gone.

Enter the Dragonfly

Efter många timmars speltid är jag och mina systrar rörande överens om att molnvärlden på Spyro: Enter the Dragonfly är den jobbigaste av alla världar. Det är en förbannad bro man inte kan komma upp på, och en avsats som det är omöjligt att hoppa till, även fast det gått förut. Det var då själva den. Det är inte ens roligt längre, när det är det enda man har kvar att göra innan man har klarat banan. Bah.

Ehm... i övrigt...

Julafton var fin. Som vanligt, som det brukar vara. Fick lite klappar, åt alldeles för mycket mat. Seriöst, alldeles för mycket. Jag har i princip gått sönder. Jag ska börja simma igen.
Imorrn ska jag dock slåss med alla andra reajägare för att försöka köpa en TV. Har ni pengar ni inte behöver så får ni gärna ge dem till mig, jag har en hyra som ska betalas också. Wiho.

Nä, nu jäklar ska den där plattformen nås!

Ho-ho-ho!

Det börjar likna jul, trots att alla kläder som kan kallas hyfsat fina ligger i en låda på atlanten nånstans, och trots att det i år blev lite halvdant med julklappsinköpen, och trots att jag på något sätt liksom föredragit en grön jul i år. På något sätt, kanske tack vare tvångsspelandet av julmusik, frukosten med gravad lax och rörost och pakethögen under granen, med minst fem paket till mig som jag redan sett, trots att jag egentligen nog inte alls varit snäll i år, har det blivit jul ändå. Nu är det en halvtimme till Kalle, maten är lagad, glöggen står på uppvärmning och farmor är på väg hit. Paradisasken är öppnad och påbörjad och jag har hört att årets nyhet i det Dahlbergska huset blir både hjortronglögg och blåbärsglögg. Vad hände med den vanliga hederliga?

I vilket fall.

God Jul på er!!

Inget nytt

Det här inlägget var väldigt svårt att skriva, och jag vet inte varför. Det är inte som att jag planerade att avslöja något speciellt, inte heller hade jag värst mycket nyheter att rapportera om. Eller det kanske var det som var problemet.
Då gör vi såhär då.

Avslöjande:
Jag stannar uppe varje kväll, även om jag är alldeles för trött, bara för att jag vill få min dagliga dos av Pojken jag lämnade kvar. Och varje samtal är bitterljuvt, för det påminner mig om hur mycket hellre jag vill vara... där.

Nyhet:
Jag klädde mormors julgran idag, med lillasyster och Hanna, och det ingav nog en gnutta julkänsla ändå. Sedan fikade vi och jag åt fem ballerinakakor och fyra skivor varmrökt lax.

I wish I could do better by you

Det finns en låt för varje tillfälle. En låt för varje tanke, en låt för varje känsla. Hittar du den låten så kommer du att känna att du inte behöver säga ett ord, allt finns där. Allt du funderat på, alla dina farhågor, drömmar eller förhoppningar, allt det du vill säga. Och alltid formulerat på ett sådant sätt att dina egna meningsuppbyggnader känns otillräckliga, syrefattiga. Och du tänker att kanske, om jag spelar den här låten för folk, så kommer de att förstå. Kanske behöver jag inte försöka förklara det där som jag inte har tillräckligt med ord för, kanske kan de känna vad jag känner. Och du försöker. Men det verkar liksom aldrig fungera. Kanske lyssnar de inte. Kanske är ingen låt densamma för två personer.
K introducerade mig för City and Colour för rätt länge sedan. De har blivit lite av det här halvårets theme music. De säger mycket som jag tänker. Så ladda ner Bring me your love och Sometimes, sammanlagt 22 låtar, och säg mig sedan vem jag är. Eller säg mig vem du tror att jag är. Eller så lyssnar du bara för att det är bra musik.