Life after God VII

"I used to think time was like a river, " she said, hopscotching from log to log, "that it always flowed at the same speed no matter what. But now I think that time has floods, too. Or that it just simply isn't a constant any more. I feel like I'm in the flood."
I said that time was linked to emotions. "Maybe the more emotions a person experiences in their daily lives, the longer time seems to feel to them. As you get older, you experience fewer new things, and so time seems to go by faster."

- Douglas Coupland

En aning obstinat kanske

Det är torsdag och jag har en hel dag framför mig innan det är dags att spela krocket och äta middag med flickorna på ön. En hel dag. Jag hade funderingar på att åka in och shoppa lite, men jag insåg att jag bara vill handla för att jag råkar ha fått lön och alltså har pengar över. Men jag behöver dem ju sen. Så jag ska försöka hålla hårt i plånboken, även fast det är svårt. Kanske blir ett par jeans om jag råkar snubbla över nåt. Jag har ju faktiskt bara ett par, och det är kanske lite lite.

Är man elak om man på något litet sätt tycker att det är ganska skönt att nån har husarrest på grund av potentiellt dödligt influensavirus? Jag menar, just den där aspekten att inte få träffa folk och därmed inte heller de nya, snygga, svenskorna. För det tycker jag. Att det är skönt alltså. Han får gärna ha husarrest i två veckor till.

Pojkar, flickor och svininfluensan

Lite bloggtorka på sistone, jag undrar vad det kan bero på. Träffade pojkarna och Ann igår, det var himla fint. Några planerar jullov i Sydney, det vore mys. Den som lever får se.
Amerikafararna hade kommit hem och vi fick höra lite historier om landet på andra sidan pölen. De verkar ha haft det bra och jag önskar att jag hade varit med. Menmen. Nästa gång.

I måndags var jag ute på Granön med kusinera och myste vid en eld. Grillade korv och sen marschmallows på mariekex med nutella. Mums.

Fick just höra att Pojken där nerunder har misstänkt svininfluensa. På riktigt. Ja, det är ju inte konstaterat, men han får i alla fall inte gå ut på en vecka. =/ Jag säger ju att jag kommer få det!!

Vecka 2

Idag är det två veckor kvar. Galet. Jag jobbar på att fylla dagarna med vänner och bekanta, dumt att slösa bort möjligheter att träffas.
Jag pendlar mellan en massa olika känslor, jag letar jobb, jag packar om väskan hundratals gånger, jag skriver listor och jag får mail där det står saker som: "Only a few weeks now" och det kryper i mig av frustration eftersom jag omöjligt kan få tiden att gå fortare. Men efter 32 veckor, vad gör väl två till?

Some kind of magic,
moving, was
automatic.
The days go on forever,
reaching forward not
looking back.
Sychronicity
I get the feeling,
completely.

Vilse i hjortonskogen

Jag drömde en intressant dröm inatt. Den var på ett sätt oväntad men ändå inte. Som något som väntat på att få blomma upp. Inte ovälkommet, men otajmat.

Det blev förresten inget stanande idag. Istället tvingade mamma Dahlberg ut hela familjen i skogen för att plocka hjortron. Jag plockade kanske 10-20 stycken (en klar förbättring från tidigare år då jag plockat max 5) och ägnade sedan dagen åt att fota och bygga gubbar av kottar och pinnar. Mammas argument med plockar ni inte får ni ingen sylt funkade dåligt eftersom jag avskyr hjortron. Istället gick jag och lillasyster iväg för att leta reda på bilen medans mamma och pappa plockade vidare. Det slutade med att vi gick ordentligt vilse i urskogen och fick ringa efter räddning. Det är tur att pappa känner skogen utan och innan, vilket han också tyckte att jag borde göra, eftersom jag faktiskt varit där en gång och jagat älg. Jag kan ju påpeka att marken var täckt av snö och vi kom från ett helt annat håll då... Dessutom ser alla träd likadana ut.

Hemmatid

Det är skönt att vara hemma i Matfors. Lite som att ha semester, fast första semesterdagen ägnades åt att svettas i källaren. Jag och pappa sorterade förrådet och ställde in alla mina lådor och grejer. Jag har mycket prylar... men det gick in!

Jag har dessutom hängt lite med flickorna, musiknostalgi på hög nivå.
Idag åt vi middag med mormor och hennes polare, jag och mamma bakade rabarberpaj och gjorde marsansås på havremjölk eftersom mormors kompis är laktosintolerant. Det blev skitbra. Godaste pajen någonsin också. Eller kanske inte, men jag blev nöjd iaf. Jag har längtat efter rabarberpaj i flera månader. Eller det kan ha varit veckor, med tidens slow-motionfasoner vet man ju aldrig riktigt.

Imorgon blir det kanske en tur på stan. Jag ska byta till kontantkort på mobilen!

I am coming home

Torsdag. Flyttardagen. Mitt liv i lådor.
Stress och stök. Jag och lillasyster väntar på mampap med släpet. Sedan ska vi städa och bära kartonger och sen.
Sen kommer jag hem.

Besiktningsmannen

Han ringer på dörren. Bister uppsyn på ett ganska tilldragande ansikte. Jag bjuder in honom. Han går omkring, sakta, analyserar varenda hörn, studerar varje millimeter av lägenheten. Han synar listerna, stryker med händerna över tapeterna, öppnar alla skåpdörrar och testar alla dörrhandtag. Så stannar han till. Med huvudet lätt på sned och pennan vilandes mot blocket stirrar han på en punkt på väggen. Funderar. Går ett varv i lägenheten. Kommer tillbaka och stirrar igen. Så kallar han på mig och jag går nervöst för att möta honom. Domen ska falla.
"Du har en fläck här", säger han. "Frågan är om det är värt att göra nåt åt den, den var så liten."
Jag nickar och slickar mig nervöst om läpparna. Tänker att snälla, snälla, låt det vara billigt.
"Jag ska fråga på kontoret, men det blir i alla fall max 450 kronor"
Jag andas ut. Fyrahundrafemtio kronor. Det kan jag överleva. Det var inte så farligt.
Han tackar för att han fick komma och går mot dörren. "Jag ser att du ska flytta till Matfors. Känner du Anders Strid?" säger han. Och plötsligt är vi bästa vänner.
Han går ut genom dörren och jag drar en lättnadens suck. Han såg inte alla de andra fläckarna.

Vecka 3

Vecka tre har tagit sin början och jag tror att den kommer gå fort. I avskedspresent av Arne fick jag två marabou, en sommar och schweizernöt. Sommaren är nästan slut (dubbla innebörder eller vad?)
Pix leker med kartongerna och jag har nästan slut på saker att packa.
Det luktar kattpiss och jag försöker desperat hitta stället där kräket har bestämt sig för att urinera. Det är Inch, det är jag säker på, och det är för att hon inte får gå ut. Och det luktar inte hallon. Tur att det ska städas ordentligt här om några dagar.
Jag är hungrig. Om en timme är lillasyster här. Då ska vi äta.

Det är kasst väder, himla tråkigt. Paraplyväder.

Mot nya utmaningar

Den här veckan har gått förvånansvärt fort faktiskt. Har ju jobbat större delen av den, och sen packat resten av tiden. Nu har jag inte så mycket kvar, det är bara en himla oordning. Sista passet med Arne var lite vemodigt, hon fick lite blöta ögon där. Lilla Arne... Men hon vet inte att jag ska åka förbi på torsdag med smörgåstårta, så hon tror att vi aldrig kommer att ses igen. Tokigt. Det känns konstigt att tänka så. Men nya erfarenheter, nya upplevelser.

Imorrn kommer lillasyster hit och hjälper mig att packa. Eller det är väl inte därför hon tror att hon kommer, men det är det hon kommer få göra. Sedan ska vi dessutom gå på bio och kanske hinna med en sväng till nåt vatten nånstans för lite sol och bad. Om det nu blir nån sol.
Det är snart vecka tre och nu känns det nästan nära på riktigt. Men bara nästan.

Men nu jäklar pojkar och flickor, från och med fredag är jag fit for fight och redo för some serious hang out!