I got lost in the sounds

Jag är nästan förvånad över hur bra det ändå går. Tills jag får en svacka, som igår. Då förstår jag inte varför sånt här händer. Och hur det någonsin ska bli bra igen. Men vi tar en dag i taget och ser vad som händer. Det bara så ofantligt tomt.
Jag brukade skaka på huvudet när folk påstod att sorg kunde göra fysiskt ont. Det gör jag inte längre. Jag har lärt mig något, om det är något jag ville lära mig eller inte vet jag inte, men nu är jag klokare. Tror jag.

Det känns som att jag varit hemma i månader. Som att "mitt andra liv" liksom glider iväg. Och jag inser mer och mer att oavsett hur fina vänner jag har här (för det har jag) och hur skönt det än är att komma hem till Solvägen och bara vara ibland, så vill jag nog bo utomlands. Oavsett karlar som inte håller måttet. Så då vet jag åtminstone vad jag kämpar för.

Sen är det det här med jobb. Ge mig ett? Gärna ett mediajobb. Ett sånt där jag kan utvecklas och bygga upp en så kallad karriär.

Eleanor Rigby II

Will wonders never cease?
I look at those stars and I pluck them from the sky, and flick them at you like diamonds, like seeds.
You are the everything, and everything is in you.

Douglas Coupland - Eleanor Rigby

I was alive and now I've drowned

Oftast tycker jag att andra människor har en tendens att bättre beskriva sånt jag känner, än vad jag själv skulle kunna göra. Som att orden liksom lägger sig bättre i deras mun, eller rinner lättare från deras fingrar. Allt jag försöker beskriva blir klichéartat och menlöst. Ibland bryr jag mig inte, eftersom det ju ändå är min blogg, mitt uttrycksmedium. Men oftast känns det bara poänglöst. Som att ni redan kan allt utantill. Som att ni borde vara less på mitt tjat. Jag är samma människa som för ett år sedan, samma saker gör mig ledsen och mina tankar upptas av samma människor och samma händelser. Det borde vara uttjatat.

Just nu klamrar jag mig fast för glatta livet vid den här platformen jag lyckats hitta. Här kan jag ignorera sådant som gör ont, åtminstone större delen av tiden. Det går bra, men jag vet att det är en illusion. Jag tror att jag kanske kommer över det snabbare än jag trodde, men ännu en dag, ett par timmar till, så är den där igen, den där snaran som dras åt runt hjärtat, den där förvånansvärt fysiska klumpen i halsen och minnena från alla de där kvällarna och nätterna då allt bara skakade och jag bara kunde upprepa ett och samma ord. Och då börjar det om. Varför?

Somliga har haft tur. Jag avundas, men missunnar ingen. Jag bara önskar att den där stigen jag ramlade över och började följa skulle ha lett åt ett annat håll. Jag önskar att den inte tog slut.
Men än så länge håller jag ihop.
Några timmar till.

Ten days

Fast det bara är en vecka sen så känns det som en livstid.

Medans jag var borta:

* Har Katarina Östman blivit gravid och fått barn
* Har kusin Malin blivit gravid och fått barn
* Har Katrin Zytomierska fått barn
* Har mampap gjort om köket
* Har lillasyster vuxit om mig
* Har Kent släppt två album
* Har Lars Winnerbäck släppt nytt album
* Har apoteket förlorat sitt monopol
* Har Mattias hunnit betala in 2500:- av sin skuld
* Har Anna förlovat sig
* Har Ida förlovat sig
* Har kronprinsessan Victoria gift sig

... och tusen grejer till som mer eller mindre påverkar mitt liv. Och jag har missat allt.
Men av nån anledning känns det värre att jag redan missat flera dagar, om än i längden till synes obetydliga, av det enda jag inte klarar av att hålla fast vid.

Det går dock inte att göra nåt åt, så nu sätter jag mig med spotify (som jag har saknat spotify!) och lyssnar igenom de där albumen. Äntligen.

Hemma?

Ja, så är jag hemma igen då. Whoopdi fucking doo.
Det är varmt, men jag har svårt att slappna av. Vad är det meningen att jag ska göra nu?

Jag letar lite sporadiskt efter jobb, googlar sätt att återvända "hem", känner inte riktigt av saknaden eftersom den del av mig som saknas ändå skulle varit oåtkomlig, hade jag inte satt mig på flygplanet. Familjeresa till New Zealand.
Det blir värre om en vecka.

Jag tror att jag kommer förstöra lite av min framtid med det här. Men det får vara okej.

Eleanor Rigby

The thing about meat with me, though, is how it speaks to me about the human body. All of us are stuck inside our meaty bodies. I've already imagined that regular people are happy to be inside their bodies, whereas lonely people yearn to ditch their carcasses. I suspect lonely people wish they could forget the whole meat-and-bone issue altogether. We're the people most likely to believe in reincarnation simply because we can't believe we were shackled into our meat in the first place. Lonely people want to be dead, yet we're still not quite ready to go - we don't want to miss the action; we want to see who wins the next year's Academy Awards. More to the point, the lonely, like all humans, yearn to meet that somebody who'll make us feel better about being trapped inside our species' meat-and-bone soul containment system.

- Douglas Coupland, Eleanor Rigby.

We trickle down to our good-byes

Jag slutade jobbet genom att dra en rövarhistoria om plötslig sjukdom i familjen, sa att jag var tvungen att åka hem tidigare och köpte mig en plattång med personalrabatten. Från $200 till $50 vilket kändes ganska värt. Den är fin också, röd med leopardmönster, och nu när jag lärt mig locka håret med den så kanske jag till och med använder den nån gång. Dock har jag samlat på mig så mycket prylar att jag vet att jag kommer måsta posta en massa, precis som förra gången. Efter 5 månader i landet hade jag 15kg övervikt som jag skickade med postbåten, så löst räknat borde jag ha runt 30 den här gången. Förra gången kostade det $70, så... Fy.
Men jag fick en trevlig lön häromdagen, så min sista vecka i landet ska jag göra precis vad som faller mig in. Det blir frukost på pancakes on the rocks imorgon, med Kate, som är här och hälsar på, och pojken som jag redan börjat sakna. Det känns konstigt att om en vecka kommer han inte finnas på armlängds avstånd längre, och jag måste helt enkelt acceptera det. Det är fel. Men sånt är livet. Kanske försvinner den där klumpen i halsen med ett par djupa andetag.
Kanske inte.

När jag kommer hem ska jag ha sommarlov. Då får ni hälsa på, så kan vi åka och bada. Jag lovar att ni är mer brunbrända än vad jag är. Det här året har inte varit någon semester.
När det börjar närma sig kyligare dagar ska jag börja jobba igen och spara pengar. Bo hemma i Matfors ett tag tills jag kommit på fötter. Sen? En ny resa kanske? Eller slå rot nånstans där det finns jobb åt mig? Jag och syster har lösa funderingar på att öppna glassbar nånstans. Cold Rock-style. Googla på det.
Om jag ska vara ärlig så bryr jag mig inte så himla mycket om framtiden just nu. Jag har fullt upp med att försöka få de här dagarna att räcka så länge som möjligt, ta vara på varenda sekund.
För de kommer aldrig tillbaka.

Verkligheten är bara för folk med dålig fantasi

Jag jobbar, jag lockar hår, jag säljer grejer för $200 och folk köper av nån anledning. Jag har precis fått lön och äntligen kan jag slappna av lite. Karln pluggar och pojkarna har rest norrut för att utforska östkusten. Vi hade några fina dagar här i Sydney när jag inte jobbade då jag fick visa Blue Mountains och grottorna och fin australiensisk mat (krokodilburgare). Men mest jobbar jag.
Jobbar och försöker att inte tänka på att det snart är slut. För vad gör jag då? Vad är nästa plan? Vart tar jag vägen och hur gör jag för att det ska vara okej att det är slut?
Träffade Kodys mamma och mormor i söndags, åt middag och hade det mysigt. Sista gången vi ses och de vet inte ens om det. Kodys mamma sa att hon skulle vinna på lotto så vi kunde åka på semester tillsammans och jag tänkte bara att jag önskar det vore så lätt. Jag har kämpat så länge för att det ska kunna hålla, vridit och vänt på varenda möjlighet. Men det är dags att inse att jag har misslyckats. Det är inte ens lönt att fortsätta försöka för det kommer aldrig att bli permanent. Bara fler falska förhoppningar, fler utmaningar jag inte klarar av att vinna.
Jag känner mig misslyckad. Som en förlorare. Vad kommer jag hem till? Frågor om "vad gör jag nu?"och inga svar. Jag vet vad jag vill göra. Men jag har förlorat, det är dags att komma hem och möta verkligheten. Och komma på en ny plan. Jag måste ha en ny plan.

Först tusen avsked, miljoner tårar och alldeles för många beslut. Sedan kalasplanering, bildspelsgörande, bröllop och återseenden. Sedan en ny plan. Ett nytt försök. En ny plats.

Nyheter

Det händer grejer.

Jag slutade jobbet igår. Börjar ett nytt på onsdag. Säljjobb igen, men denna gången med timlön. Och bara i Penrith. På torsdag kommer Talel och Maggan, det ska bli roligt.
Jag har bokat biljett hem, den sextonde juli landar jag på arlanda, gott om tid att komma över jetlag innan 50-årsfest och bröllop. Och så får jag lite sommar också.
Planen är vag. Det ser inte ut som att jag kommer att återvända hit på en lång, lång tid. Jag försöker acceptera att jag måste ge upp saker jag helst av allt vill hålla kvar för alltid.
Sånt är livet, antar jag.
Det är svårt att inse att det här kommer att ta slut. För vad gör jag sen?