Lördag 16/6
Jag sitter på jobbet och tänker på hur drygt det är att tjäna pengar. Är det det här som menas med att bli vuxen? Att sitta på ett skitjobb som man hatar bara för att ha råd att betala hyran. Det är inte här jag vill vara, det var inte det här som var min plan. Men räkningarna upphör inte för att det är sommar, tvärtom verkar utgifterna snarast öka i takt med att det blir varmare. Och detta jobb kostar mig pengar. Mestadels i bensinkostnader, men mycket även på mobilen. För att hålla mig någotsånär lugn och för att stå ut med dagen, behöver jag hålla mig ständigt a jour med omvärlden. Vilket innebär otaliga sms och telefonsamtal till vänner och bekanta, bara för att fördriva tid, och för att lätta på trycket. Det finns inte mycket som är positivt med det här jobbet, med undantag för pengarna då. Fast det är ju inte så fasligt bra betalt för att vara ärlig. Och jag blir helt dagvill. Idag har jag måndag, fast det är lördag, för det finns ingen struktur i hur jag jobbar, och alla dagar är likadana. Jag skulle vilja ha semester. På riktigt. Men det är inte så länge kvar nu, på onsdag kommer Kate, och sen är jag ledig riktigt länge. Vi ska ha så roligt! Och jag ska ha sommarlov.
Jag är så himla hungrig, hann inte fixa mat imorse så jag måste köpa mig nåt i caféet. Fast jag är så himla osugen på fryspizza, vilket är det enda jag anser mig ha råd med.
Det här jobbet kanske är lättare om man är en översvallande person, men det är jag inte. Jag är försiktig och lite ironisk. Jag fäller gärna lite spydiga kommentarer till de som jag vet kan ta det, och jag blir förbannad när folk gnäller konstant. Jag vill ge gubben en riktigt bitchslap ibland, och säga åt honom att hålla käften själv. Men så funkar det inte. Även om det lutar åt att jag tids nog kommer att hugga av på riktigt. Jag undrar hur han skulle reagera. Kanske han till och med skulle respektera mig mer. Kanske han skulle sluta skrika och skälla på mig. Jävla skitjobb.
Och människorna på det här bygget, så många sjuka människor, på så många olika sätt. Här finns de som gjort illa höften och ska rehabiliteras, och de som är senila, och de som bara är jäkligt virriga, och sen de som helt enkelt är handikappade. Och Nils. Nils är gubben som sjunger konstant. Och när jag säger konstant så menar jag HELA tiden. ”Åhå, åhej, jag är nödig, åhå” och i början var det ganska roligt, han var som en kuf som man kunde småle lite åt. Men efter ett tag blir det bara jobbigt. Och nu är jag less. Men vem bryr sig om det? Vem bryr sig om att jag inte gillar mitt jobb?
Och sen är det frågan om det här andra då. Jag är trött nu, vi börjar halka in på samma gamla banor som jag varit på tusen gånger förut, och jag vill verkligen inte hamna där. Jag hade ju lovat mig själv att den här gången var det inte mitt initiativ. Inte jag som ville, utan jag som skulle smickras och tas om hand. Jag hade ju sett fram emot det. Men, sedan en plötslig helomvändning och så står jag här igen. På denna tomma jäkla fläck som jag stampat omkring på i evigheter. Ibland önskar jag att det kunde öppna upp sig ett tomrum under mig så jag bara kunde få falla ordentligt. Falla och skada mig och sedan plåstra om mig från början. Börja om och bygga upp något nytt, något fräscht. Men det är fan så svårt.
Och nu måste jag fortsätta att jobba. Jäkla jobb. Jag vill åka hem.
Jag sitter på jobbet och tänker på hur drygt det är att tjäna pengar. Är det det här som menas med att bli vuxen? Att sitta på ett skitjobb som man hatar bara för att ha råd att betala hyran. Det är inte här jag vill vara, det var inte det här som var min plan. Men räkningarna upphör inte för att det är sommar, tvärtom verkar utgifterna snarast öka i takt med att det blir varmare. Och detta jobb kostar mig pengar. Mestadels i bensinkostnader, men mycket även på mobilen. För att hålla mig någotsånär lugn och för att stå ut med dagen, behöver jag hålla mig ständigt a jour med omvärlden. Vilket innebär otaliga sms och telefonsamtal till vänner och bekanta, bara för att fördriva tid, och för att lätta på trycket. Det finns inte mycket som är positivt med det här jobbet, med undantag för pengarna då. Fast det är ju inte så fasligt bra betalt för att vara ärlig. Och jag blir helt dagvill. Idag har jag måndag, fast det är lördag, för det finns ingen struktur i hur jag jobbar, och alla dagar är likadana. Jag skulle vilja ha semester. På riktigt. Men det är inte så länge kvar nu, på onsdag kommer Kate, och sen är jag ledig riktigt länge. Vi ska ha så roligt! Och jag ska ha sommarlov.
Jag är så himla hungrig, hann inte fixa mat imorse så jag måste köpa mig nåt i caféet. Fast jag är så himla osugen på fryspizza, vilket är det enda jag anser mig ha råd med.
Det här jobbet kanske är lättare om man är en översvallande person, men det är jag inte. Jag är försiktig och lite ironisk. Jag fäller gärna lite spydiga kommentarer till de som jag vet kan ta det, och jag blir förbannad när folk gnäller konstant. Jag vill ge gubben en riktigt bitchslap ibland, och säga åt honom att hålla käften själv. Men så funkar det inte. Även om det lutar åt att jag tids nog kommer att hugga av på riktigt. Jag undrar hur han skulle reagera. Kanske han till och med skulle respektera mig mer. Kanske han skulle sluta skrika och skälla på mig. Jävla skitjobb.
Och människorna på det här bygget, så många sjuka människor, på så många olika sätt. Här finns de som gjort illa höften och ska rehabiliteras, och de som är senila, och de som bara är jäkligt virriga, och sen de som helt enkelt är handikappade. Och Nils. Nils är gubben som sjunger konstant. Och när jag säger konstant så menar jag HELA tiden. ”Åhå, åhej, jag är nödig, åhå” och i början var det ganska roligt, han var som en kuf som man kunde småle lite åt. Men efter ett tag blir det bara jobbigt. Och nu är jag less. Men vem bryr sig om det? Vem bryr sig om att jag inte gillar mitt jobb?
Och sen är det frågan om det här andra då. Jag är trött nu, vi börjar halka in på samma gamla banor som jag varit på tusen gånger förut, och jag vill verkligen inte hamna där. Jag hade ju lovat mig själv att den här gången var det inte mitt initiativ. Inte jag som ville, utan jag som skulle smickras och tas om hand. Jag hade ju sett fram emot det. Men, sedan en plötslig helomvändning och så står jag här igen. På denna tomma jäkla fläck som jag stampat omkring på i evigheter. Ibland önskar jag att det kunde öppna upp sig ett tomrum under mig så jag bara kunde få falla ordentligt. Falla och skada mig och sedan plåstra om mig från början. Börja om och bygga upp något nytt, något fräscht. Men det är fan så svårt.
Och nu måste jag fortsätta att jobba. Jäkla jobb. Jag vill åka hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar