Ordet som får mig att stanna till

Ibland fastnar jag. Vältrar mig i minnen och insikter som gör ont men känns viktiga att aldrig glömma bort. Jag tänker på hur hans liv hade varit nu, åter i den verklighet där han var lycklig. Jag tänker att om han bara hade klarat att hålla sig kvar en liten stund till så hade ingenting varit på det här sättet. Då hade allt varit annorlunda. Och om och om igen tänker jag att om jag bara hade knackat på hans dörr lite oftare, uppmuntrat honom att uppleva lite mer av det vi upplevde, så hade han kanske inte fattat det där beslutet. Och så många människor hade fortfarande varit hela.
Jag tänker på den sista riktiga pratstunden vi hade, ångesten jag försökte hjälpa honom igenom och hur tacksam han var för att han fick prata om det. Jag är ledsen för att det inte räckte. För att han behövde mer än jag insåg att han gjorde. Och vad jag hade gjort annorlunda om jag hade vetat det. Det kommer aldrig gå att förstå. Det kommer aldrig bli rimligt. Jag tänker på honom ofta och varje gång kommer jag till slutsatsen att det helt enkelt inte får hända igen. Aldrig någonsin med någon. Men jag såg det inte då och jag är rädd att jag inte skulle se det om samma sak skulle hända igen. Ännu en rädsla att lägga till i raden av rädslor.