So many foreign worlds (so relatively fucked)

Det är nånting med sena nätter och mörka rum. Någonting som gör nånting.

Det blir sällan som man tänkt sig. På den tid det tar att blinka kan allt du någonsin varit säker på försvinna. Utan förvarning. Och du står där, med ena foten kvar på andra sidan, och undrar varför du plötsligt inte har någonstans att stå. Ingen fast grund. Men tyngdvikten har redan förflyttats och du kan liksom inte låta bli att falla. Det är sällan man landar mjukt, för att vara ärlig. Men när du väl har landat är det så himla lätt att fastna med blicken på det du hade innan. Svårt att slita sig. Svårt att vända sig om och gå vidare. För det är ju så, även om man faller ner i ett hål så finns det alltid en väg att fortsätta gå på. Det kanske blir en jävla uppförsbacke ett tag, men det är i alla fall en väg. Man kanske får vara glad så länge inte vägen tar slut.

Jag har varit säker på många saker i mitt liv. Övertygad om sakers slutgiltiga faktum. Och jag har blivit överbevisad. Några få gånger har jag tappat fotfästet och fallit sådär hårt och tungt. Jag brukar resa mig och fortsätta gå, för jag ser liksom ingen mening med att ge upp. Men ibland är uppförsbacken så himla lång och det är svårt att se krönet. Då är det tur att du finns. Fast jag tror inte att du vet hur mycket du inspirerar mig. Jag tror faktiskt inte att du har nån aning. Jag tror inte ens att du förstår när du läser det här. För det finns en charm i att du gör det alldeles naturligt, precis som du är.

Ikväll känns två och en halv månad som en livstid. För ikväll hade jag behövt de andra som förstår. Idag fyllde min långa rödhårige amerikan 24 år. Eller skulle ha fyllt. Och jag saknar honom mer än vad jag hade trott att jag skulle göra.