Uppvaknande

Efter ett mycket brutalt uppvaknande under eftermiddagen, där jag insåg att min älskade mormor kanske inte är helt odödlig ändå, har jag äntligen landat i soffan. Den här dagen både började och slutade på ett sätt jag inte var beredd på. En dag som inte gick helt enligt planerna helt enkelt. Det började med att jag slutade jobba klockan kvart över nio imorse, då jag fick hantera en mycket gapig gubbe tillsammans med en ganska värdelös pool-assistent. Jag menar, jag har bara jobbat två dagar där, men jag kan åtminstone se vad som behöver göras och göra det. I alla fall. Kom hem strax innan tio och grottade ner i mig i soffan för att vila lite innan jag skulle till mormor. Kvart över tio ringer telefonen och lillasysters kompis undrar vart hon är eftersom hon inte är på bussen till skolan. Elina kommer upprusande helt yrvaken med håret i en enda rishög och skriker att hon missat bussen. Till saken hör att hon hade skolfotografering klockan elva, och det finns inte en chans att hon kan åka utan att fixa håret. Seriöst, hon ser ut som att hon har ett fågelbo på huvudet när det inte är fixat, sådär superlockigt och ostyrigt. Så, hon fick sminka sig medans jag plattade lockarna. Världens snabbaste plattning. Vi kom i tid till fotograferingen i alla fall! Sedan åkte jag hem bara för att äta frukost och gå ut med hundarna innan jag var tvungen att åka till mormor för att hjälpa henne med lite grejer i huset. Hon var väldigt pigg och vi städade och plockade och la på ny väv på vävstolen och en massa annat. Tjugo i fyra satte vi oss för att fika lite. Då började plötsligt mormor låta konstigt och kunde inte öppna ögonen. Ena mungipan hängde och med den lilla kunskap om sjukvård jag har så fattade jag att det inte var goda nyheter. Frågade om hon kunde prata, men hon fick bara ur sig en massa konstiga läten. Vid det här laget var jag ordentligt uppskrämd och frågade om jag skulle ringa ambulans. Då skakade hon på huvudet, så jag tänkte att hon är ju i alla fall kontaktbar. Ringde mamma som höll på att få en hjärtinfarkt när jag sa vad som hände. Hon tyckte att jag skulle ringa 112 men mormor bara skakade frenetiskt på huvudet. Sedan började hon få ur sig några ord och sen plötsligt var hon som vanligt igen. Jag tyckte ändå att vi skulle åka in, även om det inte kändes så farligt längre. Mamma höll med och kom dit för att övertala mormor. Vi ringde sjukvårdsupplysningen och de tyckte att vi skulle åka in och kontrollera det i alla fall. Så vi satte av till akutmottagningen. Där gick det faktiskt oväntat fort och mormor fick göra de första kontrollerna direkt. Sedan väntade vi en stund på läkaren och åt lite frukt. Läkaren kom och gjorde sin undersökning och sa att det vi berättade lät som många av symptomen man får vid en stroke, men att eftersom det gått över så fort så var det väldigt osannolikt att det var det, utan istället var det till 90% säkert att det var något som heter Tia, som är som kärlkramp i hjärnan. Låter skitläskigt och livsfarligt, men tydligen är det ganska vanligt hos gamlingar och går över väldigt fort. Det kan alltså bli fler gånger.
De la in henne för observation och så ska hon göra en hjärnröntgen imorgon för att kolla så det inte var nån blödning. Det verkar som att allt är okej, men helvete vad läskigt det var.
Min sötaste mormor!