London, final part

Resten av veckan i London har varit händelserik den med, vi har varit uppe i London Eye och sett utsikten ovanifrån, petat på vaxkändisar på Madame Tussauds och hälsat på mördare och annat folk nere i London dungeons. Vi har dessutom sett både 3D och 4D-filmer och sett nästan alla tunnelbanestationer i hela London. Säkert.
Turistfällorna i den här stan är ganska överskattade, men det känns bra att ha gjort allt det där så man kan koncentrera sig på roligare saker nästa gång. Som Camden markets, som vi var på igår. Grymt bra shopping! Jag köpte en klänning till mig själv (jo det är sant, en till klänning!) och så föll jag för en t-shirt som det stod "Warning! Contains swine flu" på, som jag tänkte ge till Baliboy om han är snäll. Annars tar jag den själv. Jag inhandlade dessutom en väska storlek större. Mycket fint.
Jag och Zandra har dessutom ätit ute varenda dag den här veckan, så jag är himla fattig nu känner jag. Men det löser sig nog förhoppningsvis.

Ikväll flyger jag till Sydney. Rättare sagt om 6 timmar och 50 minuter. Äntligen! Jag vill inte vänta längre!!
På tisdag sitter jag på Danny's on High och äter middag med mina flickor. Har jag tur har jag fått hångla lite också. Fniss.

Dag 2 och 3

I tisdags mötte vi upp med Vicki som tog oss till Harrods och the Science Museum där vi gick omkring och tryckte på alla knappar och åkte en sån motion simulator som var rätt kass. Harrods var enormt och hade sjukt mycket grejer. Överpris på precis allt dock, så jag handlade ingenting, trotsade bara fotoförbudet och knäppte av en bild på hattarna med min mobilkamera. Bara för Annas skull.
Sedan gick vi och satte oss i Leicester Square och pratade en stund, för att efter det trycka i oss en gigantisk tallrik nachos och bege oss till the Comedy Store, en stand-upbar i Soho. Sjukt roliga uppträdanden, även fast vissa skämt var en aning brittiska.
Efter det tog vi oss tillbaka till vårt vandrarhem, sköt ihop sängarna och klämde ner oss alla tre på tvären.

Efter en galet obekväm natts sömn gjorde vi oss sen iordning för att åka på Oxford Street, stans största shoppinggata. Den var lång. Jag hittade en tunika som var fin, men jag köpte ingenting. Det får inte plats i väskan... Zandra och Vicki shoppade på däremot. Det var även Vickis födelsedag, så hon fick ett par solglasögon hon ville ha av mig. Ja, jag gjorde det lätt för mig.
Sedan åkte Vicki hem för att fira sin födelsedag med familjen och jag och Zandra bestämde oss för att turista ordentligt och gick på Madame Tussauds vaxmuséum. Vi gjorde som alla andra och fotade oss själva med alla kändisar. Bästa var ändå skräckavdelningen, där var det ju lite action. Annars var Madame Tussauds mest bara jobbigt skränigt med alla feta barn och sega indier som tog upp all plats och luktade svett. Menmen, nu har man ju i alla fall gjort det där!

Idag är planen att åka upp i London Eye och fota London från above och sedan ha en liten photoshoot framför Big Ben om vädret håller i sig!

London baby!

Flyget från Sundsvall gick hur bra som helst, blundade och sen var vi framme. Sedan väntade en evighetsväntan på Arlanda som tråkade ut mig till gränsen av galenskap. Nja, kanske inte riktigt. Men tråkigt var det. Sedan klev jag på planet till Heathrow och vi backade ut från gaten. Motorn lät "brum, bruuuuum, br...uuuuu...." och dog. Piloten sa att vi behövde startkablar och vi bogserades tillbaka till gaten. En halvtimme senare var vi i luften. Med hjälp av startkablar... hm. Men fram kom vi i alla fall! Sedan begav jag mig ner i tunnelbanan tillsammans med en miljon andra människor. Bytte på Piccadilly och tog mig hela vägen till Lambeth North med mina fetväskor (och inga hissar). Där mötte jag Zandra och vi spenderade drygt 45 minuter med att leta efter vårt vandrarhem som skulle ligga på Lambeth Rd 1-5. Det visade sig att 1-5 låg i mitten på Lambeth Rd och inte i början, som man kan kunde tro... Vi checkade i alla fall in i vårt dubbelrum på åttonde våningen (med hiss) och gick ut för att leta reda på lite föda. Vi hittade en pytteliten kinarestaurang som var tokbillig och åt oss mätta på nudlar.

Nu har vi sovit och duschat och ätit frukost och om en timme ska vi möta Vicki på stationen och ta oss in till Harrods och Science Museum. Jag har lovat Anna att titta på hattavdelningen på Harrods...

Ett nytt kapitel

Så är den här. Den sista kvällen. Lillasyster surar för hon vill inte att jag ska åka, och hur mycket man än längtat och sett fram emot det så kan man inte hjälpa att det känns lite tungt att säga hejdå. Hon är ju ändå min lilla bäbis. Det är ju ändå min familj. Men å andra sidan, om det inte vore tungt så vore det en dålig familj. Och det är det ju inte. Det är nog faktiskt världens bästa.

Dagen har spenderats med fika hos faster, hejdå till lite släkt, fika hos H och hejdå till lite mera släkt. Sedan middag med familjen på Lörudden, otroligt gott. Sedan film och gos i soffan. För så ska det vara.

Nu väntar en vecka i London med två av mina favoritmänniskor i hela världen och sedan en 30-timmarsresa till kyliga Sydney, the love of my life. Och någonting nytt, men ändå bekant. En ny chans att få det rätt.

Tjockis

Jag är överviktig. Bagaget alltså. Jag vet inte riktigt hur jag ska lösa det. Antingen slänger jag ut choklad eller så slänger jag ut kläder. Det lutar åt kläder. Det känns logiskt.

Idag har jag badat med lillasyster. Simmat, till och med. Så nu kan jag med gott samvete överge den svenska sommaren utan att känna att jag missat den totalt.

Imorgon blir det en sväng födelsedagskalas och en sväng fika hos H innan familjen D ska äta middag på Löran. Och sen hinns det inget mer.

Har jag glömt nåt?

Jag vaknade av att jag drömde att E ringde för att tala om att O försökt ta självmord. Mellan sömnen och vaket tillstånd försökte jag bestämma mig för hur jag kände inför det. Jag var inte förvånad, men hemskt ledsen. Och lite arg. När jag vaknat ordentligt var det svårt att skaka av mig känslan som drömmen lämnat efter sig.

Idag är det tre dagar kvar. Det är lite galet. Jag undrar om jag har glömt nåt. Har jag det? Nu ska vi se, jag har:
* Pass
* Visum
* Flygbiljett till Arlanda
* Flygbiljett till Heathrow
* Flygbiljett till Sydney
* Hostel i London
* Pund
* Australiensiska dollar

Så jag borde klara mig, eller hur?

En av många känslor

Nervositet. Du känner den med. Fladdret i magen som växer sig större. En klump rörelser som knappt får plats. En ilande känsla som kommer från någonstans djupt innuti. Som ett inre skrik utan ljud, kämpar sig uppåt, fyller dig totalt. Men samtidigt med ett leende. För om det inte fanns något att vara nervös för skulle det inte finnas någonting alls.
Det gör mig glad att jag inte är ensam. Du känner den med.

Jag heter Sofia och jag är internetolist

Jag har ett beroende. Ett ganska tragiskt sådant. Jag är beroende av Internet. Idag la mitt airport ner, vilket det har gjort några gånger sedan jag kom hem. Jag tänkte att det borde komma tillbaka och åkte iväg med syster och J. Kom tillbaka och lagade mat och åt den med farmor. Sedan ville jag använda min dator igen. Icke. Airport låg fortfarande nere. Sedan halv åtta har jag sedan svurit, fixat, pillat, rebootat och suckat, utan resultat. Till slut kopplade jag in min router som förlängning och drog en nätverkssladd in till mitt sovrum. Sådärja. Tre och en halv timme senare hade jag äntligen Internet igen. En kvart senare började trådlösa fungera igen.
Under de här timmarna insåg jag hur beroende jag har blivit av Internet. Jag hade typiska avvänjingssymtom, jag pendlade mellan att vara arg och irriterad och att vara nära gråten. Fruktansvärt tragiskt. Det är tur att jag vet att om bara sex ynka dagar har jag förhoppningsvis bättre saker för mig än att sitta vid datorn. Så jag kan avvänja mig ordentligt.

Vecka 1

Jag har en knöl. I örsnibben. Den har varit där länge, säkert minst ett halvår, men inte förrns nu börjar den bli irriterande. Den gör nämligen ont. Först trodde jag att det var nån slags finne och bad mamma sticka hål på den. Hon påstår dock att den var hård som gummi och inte gick att göra hål på. Istället gissade hon att det var en bit brosk. Men varför gör brosk ont? Så, nu funderar jag på om jag ska ta en sväng förbi vårdcentralen och kolla upp det innan jag åker.
Fast jag vill ju egentligen inte veta, inte om det är nåt som måste åtgärdas. Men jag antar att det är bättre att göra det nu än sen när det är dyrt och på engelska.

Idag är det en vecka kvar tills jag åker! Jag har organiserat en massa dokument som jag ska skriva ut och så har jag bokat flyg från Sundsvall till Arlanda. Det blev flyg istället för tåg den här gången, eftersom det var hundra kronor billigare. Dessutom har jag varit på Maxi och köpt två kilo choklad. Lovade Vickis lillasyster att jag skulle ta med mig lite Marabou Sommar och sen ska flickorna nerunder få lite också. =) Alla älskar Marabou!

Jag, syster och systers pojke var även en sväng på stan och åt lite glass i hamnen, inte helt fel! Jag fyndade också en batteriladdare på Claes Ohlsson så nu kan jag ladda batterierna i blixten.
Imorrn blir det en sväng på IKEA och så ska jag säga upp hemförsäkringen.
Party, party!

Lördagstänk

Jag har hamnat i fel tankesätt. Igen. Men det är så lätt att hamna där, så enkelt att bara falla för några få lovande ord. Det är som att jag är beredd på att leva på de där smulorna. Bättre än ingenting kanske. Det är desperat på något sätt, fast jag aldrig har varit desperat.
Diskuterade bekräftelse med kusinerna ikväll. Det är väl vad man söker, ändå. Att få känna sig säker på att man befinner sig på samma plats, mentalt. Det finns väl alltid nån slags rädsla. Att man ger för mycket. En undran om man kommer få något tillbaka. Om det räcker. Och när kommer man till punkten när det inte spelar någon roll längre? Har man redan passerat den? Och kan det fortfarande bli vad man behöver när det redan gått sönder en gång? Kan man reparera sånt som blivit trasigt, även om det bara är en av två som gått av?
Jag vill gärna säga att det visar sig. Att vi får se vad som händer och att jag inte har några speciella förväntningar. Men det vore lögn. Jag förväntar mig massor. Och jag kommer att bli besviken om det inte blir som jag förväntar mig.
Men sånt är livet antar jag. Man blir åtminstone alltid en erfarenhet rikare.