Jag jobbar, jag lockar hår, jag säljer grejer för $200 och folk köper av nån anledning. Jag har precis fått lön och äntligen kan jag slappna av lite. Karln pluggar och pojkarna har rest norrut för att utforska östkusten. Vi hade några fina dagar här i Sydney när jag inte jobbade då jag fick visa Blue Mountains och grottorna och fin australiensisk mat (krokodilburgare). Men mest jobbar jag.
Jobbar och försöker att inte tänka på att det snart är slut. För vad gör jag då? Vad är nästa plan? Vart tar jag vägen och hur gör jag för att det ska vara okej att det är slut?
Träffade Kodys mamma och mormor i söndags, åt middag och hade det mysigt. Sista gången vi ses och de vet inte ens om det. Kodys mamma sa att hon skulle vinna på lotto så vi kunde åka på semester tillsammans och jag tänkte bara att jag önskar det vore så lätt. Jag har kämpat så länge för att det ska kunna hålla, vridit och vänt på varenda möjlighet. Men det är dags att inse att jag har misslyckats. Det är inte ens lönt att fortsätta försöka för det kommer aldrig att bli permanent. Bara fler falska förhoppningar, fler utmaningar jag inte klarar av att vinna.
Jag känner mig misslyckad. Som en förlorare. Vad kommer jag hem till? Frågor om "vad gör jag nu?"och inga svar. Jag vet vad jag vill göra. Men jag har förlorat, det är dags att komma hem och möta verkligheten. Och komma på en ny plan. Jag måste ha en ny plan.
Först tusen avsked, miljoner tårar och alldeles för många beslut. Sedan kalasplanering, bildspelsgörande, bröllop och återseenden. Sedan en ny plan. Ett nytt försök. En ny plats.
Jobbar och försöker att inte tänka på att det snart är slut. För vad gör jag då? Vad är nästa plan? Vart tar jag vägen och hur gör jag för att det ska vara okej att det är slut?
Träffade Kodys mamma och mormor i söndags, åt middag och hade det mysigt. Sista gången vi ses och de vet inte ens om det. Kodys mamma sa att hon skulle vinna på lotto så vi kunde åka på semester tillsammans och jag tänkte bara att jag önskar det vore så lätt. Jag har kämpat så länge för att det ska kunna hålla, vridit och vänt på varenda möjlighet. Men det är dags att inse att jag har misslyckats. Det är inte ens lönt att fortsätta försöka för det kommer aldrig att bli permanent. Bara fler falska förhoppningar, fler utmaningar jag inte klarar av att vinna.
Jag känner mig misslyckad. Som en förlorare. Vad kommer jag hem till? Frågor om "vad gör jag nu?"och inga svar. Jag vet vad jag vill göra. Men jag har förlorat, det är dags att komma hem och möta verkligheten. Och komma på en ny plan. Jag måste ha en ny plan.
Först tusen avsked, miljoner tårar och alldeles för många beslut. Sedan kalasplanering, bildspelsgörande, bröllop och återseenden. Sedan en ny plan. Ett nytt försök. En ny plats.
