Luleå

Igår vandrade jag två och en halv mil. Jag har ont i fötterna och blåsorna har fått blåsor. Men nu ska vi gå lite till. På stan.

Photoshop, uppstyrning och blåsor

Att vara ledig kan vara ganska tråkigt. Man kan gå en hel dag utan att göra en enda vettig grej och bara känna sig tjock och uttråkad. Men idag har känts som en ganska lagomt ledig dag. Jag ägnade förmiddagen åt att bättra på brännan och säga upp radiotjänst, eftermiddagen åt att fraternisera med Ea och klura mig gråhårig över hennes Photoshop och kvällen åt att diskutera de åtgärder jag och Hanna behöver vidta. Det känns trots allt som att det kan styras upp ganska omgående, om vi bara får svar från de olika aktörerna snart.
Dessutom har jag petat hål på min enorma blåsa på lilltån, orsakad av att ha promenerat en mil i nya skor. Det var skoj. Petande alltså, inte promenerandet.
Nu ska jag provsmaka det där som alla pratar om. True Blood. Jag ser fram emot lite vampyraction. Hah.

Knaster i luren

Förresten låter det som att Radiotjänst har dålig mottagning i deras väntemusik. Hur kan det komma sig? Det bara sprakar och har sig. Hoppas inte att själva samtalet blir så också. Irriterande. Som att de inte har råd att fixa sånt?

David

Jag drömde om en David. Jag vet inte varför. Det var någons bror. Och så drömde jag om godis i soppåsar och vindskydd mitt i natten. Och om att visa upp en nygammal relation för de som betyder mest.
Och en stig. Och en väldigt tidig morgon.

Jag har mycket att tänka på. Och mycket att ta tag i. Men om man fortsätter att ta ett steg i taget når man till slut hela vägen fram.

If it doesn't kill you

Bye bye sommarlov

Vi bryter ihop och kommer igen. Det mesta är lite kasst och jag känner mig bara trött på allting. Jag undrar om det någonsin kommer att ta slut. Om jag kan börja bygga på de bra sakerna snart. Jag trodde att jag åtminstone hade den här grejen under kontroll, att det här var färdigt nu. Men saker och ting blir inte alltid som man har tänkt sig, och en serie sammanträffanden ledde till den situation jag nu måste ta itu med. Det känns fortfarande inte som att vi gjort något fel. För jag vet att det vi hade var förbaskat mycket bättre än vissa andras. Men ja. Världen är orättvis, det vet vi ju redan. Det är bara att bita ihop och kämpa vidare en stund till.
Det är ju trots allt inte världens undergång. Även fast det känns tungt.

Någonting som knakar

Jag har mest skrivit om triviala saker på sistone. Det beror inte på att jag inte har haft något annat att skriva, eller att jag inte har tänkt på saker. För det har jag. Massor. Och jag skulle vilja bearbeta det genom att skriva om det, som jag brukar, men jag finner det omöjligt att formulera mig. Saken är den att jag inte riktigt vet vad det är som pågår därinne. Men någonting är det som knakar. Jag har flashbacks, i mängder. Jag vet inte varför.
Jag läste något om att man tänker sig miljarder möjliga scenarios, men när man väl står där har man ändå ingen aning om vad man ska säga. Appropå ingenting. Men jag är ganska säker på att det är så det är. Det är inte lönt att tänka ut något i förväg.

Men jag är orolig också. Nervös. Vad har jag gjort? Hur ska det gå? Skulle jag ha valt annorlunda? Kan man ångra sig? Vad har jag för alternativ? Och vad är det värsta som kan hända?

Life after God VI

Brent then said that humans are the only animal able to feel the pain of sorrow that has been stretched out through linear time. He said our curse as humans is that we are trapped in time - our curse is that we are forced to interpret life as a sequence of events - a story - and that when we can't figure out what our particular story is we feel lost somehow. [--] Humans have to endure everything in life in agonizingly endless clock time - every single second of it. Not only this, but we have to remember having endured our entire lives, as well. What a drag, no? It's amazing we all haven't gone mad.

- Douglas Coupland

Återfall

Fan vad jag saknar honom idag. Av nån underlig anledning är idag värre än andra dagar. Jag har haft tusen flashbacks och tänkt mig otaliga framtida scenarios. Jag är trött på att sakna. Trött på att vakna varje dag och undra varför jag är ensam och varför det är så kallt jämt. Jag trodde att det var okej nu, att greppet hade lossnat och att det skulle vara lättare att andas. Men ett enda ord, som kanske inte betyder någonting, så kippar jag efter andan igen. Tillbaka på ruta ett. 28 veckor och ingenting har egentligen ändrats. Det är precis lika fucked up nu som då. Jag är nog bara lite mer avdomnad.
Men det är rätt skönt.

Vecka 7

Jag fick tillbaka kräket nyss. Hon var hungrig efter över två dygn utomhus och jag insåg att det gått väldigt lite mat medans hon varit borta. Men skönt att ha henne hemma i alla fall. Mamma kan andas ut.

Jag har gjort planeringen inför nästa vecka, och jag måste säga att trots att det är skönt med lite sommar så är det fruktansvärt jättetråkigt att inte ha nåt att göra när man är ledig. Hade jag varit hemma i byn hade jag ju tvingat med mig gänget på lite basket. Eller bio. Eller nåt. Jag gillar inte Umeå längre.
Ea, vad gör du på onsdag eller torsdag?

Till helgen blir det en sväng norrut. Hade kunnat åka hem, men jag kände att Luleå förtjänade en påhälsning till innan jag drar. Och så brukar maten vara rätt bra. Dessutom ska jag leta rätt på en ren eller två för att fota. Eller nåt annat fint. Det kliar i avtryckarfingret. Är lite ledsen över att mitt 18-55 bara har 5,6 USM, känns som att det skulle kunna hända mycket mer magi med ett 1,4 USM. Men jag har sagt att jag inte ska köpa fler objektiv till det här huset eftersom jag vill satsa på en 5D sen. EF-S-objektiven passar ju inte på 5Dn.
Gah! Jag vill vara rik. Varför är jag inte rik? Hur blir man rik?

En lördag i sängen

Gud vad jag vill ha ett jobb. Ja, eller jag har ju ett, men bara i en månad till. Jag menar ett jobb i Sydney. Varför ska det vara så himla svårt? Eller jag förstår ju att det är svårt att få jobb när man befinner sig på andra sidan jordklotet. Men jag vill ändå ha. Nu. Det är så läskigt att inte ha nåt.

Jag har dessutom haft en kass dag. Regnet bara öste ner och jag rotade mig i extrasängen framför tvn. Jag har sett typ fyra filmer idag, plus sista avsnittet av Supernatural, som slutade förskräckligt dåligt.
Inch har varit ute sen igårkväll och det oroar som vanligt ett litet mammahjärta. Stackars blöta kisse, vart har du tagit vägen?
Pix är orolig också, hon har inte lämnat min sida på hela dagen, förutom några få turer ut mellan regnskurarna för att leta efter lillasyster.
Vi har dock gosat med Sigourney Weaver och chokladdoppade jordgubbar, så jag antar att jag kan bortse från att jag har nån skum magkramp och ett myggbett på höften som kliar.
Och att planer ständigt ändras.

Life after God V

And then I felt sad because I realized that once people are broken in certain ways, they can't ever be fixed, and this is something nobody ever tells you when you are young and it never fails to surprise you as you grow older as you see the people in your life break one by one. You wonder when your turn is going to be, or if it's already happened.

- Douglas Coupland

Midsommarafton

Jag är så himla trött. Det har varit en sanslöst lång vecka, blir nog så när man jobbar dagar. Tror jag. Nu är det i alla fall helg, och jag har sett fram emot den massor. Äntligen får jag sova ut! Hade ju tänkt träna imorrn, men det visade sig att IKSU var stängt! Dumma storhelger... Jag gjorde i alla fall upp med Jo att ta en promenad, tror jag ska ta med mig kameran och se om jag hittar nåt intressant att fota. Jo kanske vill ställa upp som modell.

Kvällen var förresten trevlig. Grill på gården och sedan en spännande marängtårta med jordgubbar. Var som sagt himla trött, så det blev en tidig kväll. Men inte en helt bortslösad midsommarafton i alla fall. Trots att det inte blev nån lax.

Somliga går med trasiga skor

Jag har väldigt ont i fötterna. Det blir så när man jobbar och går till stan i nya skor och sen tvingas gå tillbaka eftersom bussarna slutat gå. Det är ju trots allt midsommar. För varje steg jag tog blev jag grinigare och grinigare. Så jag tog av mig skorna och började plocka syréner. En kvist från varje träd jag passerade. Syréner gör mig glad. Så nu är jag väl på plusminusnoll igen.
Kom precis hem från den ofrivilliga promenaden och har lagt kött i marinad, syrénerna i vatten och blandat till en tranbärsdrink. Grannen har bjudit över mig på grillat och jordgubbstårta, så när mina fötter har vilat lite ska jag krypa över till grillen och försöka vara social. Fast mest av allt tror jag att jag vill sitta här i min obekväma extrasäng och kolla på tv...

Glad midsommar på er.

Dagens nyheter:

Jag sålde TV-möbeln igår. Så Erika, din bokhylla tjänar nu som tv-möbel tills vidare. Du behöver alltså inte ha nån brådska med att hämta den. =P

Idag har jag uträttat ärenden! Fint med lediga dagar. Det blev ett par nya skor eftersom det var hål i dem jag hade, sedan en sväng på stan där jag letade jacka men inte hittade någon som dög och sedan gick och klippte mig. Det blev kortare, men jag gillar inte riktigt luggen, så ni får inte se...
Dessutom var jag på banken och satte in pengarna från sofförsäljningen.

Ikväll bokade jag flygresa och boende i London också! Jag och Zandra ska bo på University of Westminster Halls som ligger nära Waterloo. Det säger mig egentligen ingenting, men det blir nog bra. Vi har ett privat rum, så det blir nice.
Så, globetrotters! Tips på must-see's i London?

Väskor

Jag har två jättefina resväskor. En lite mindre, som precis får klassas som handbagage och lämpar sig perfekt för en weekend, och en stor. 85 liter, räknade vi ut att den var. Båda väskorna har jag fått av mina föräldrar på min 22a och 23e födelsedag. Jag undrar om de vet att jag gillar att resa?
Väskorna står prydligt uppradade längs med väggen bredvid sängen, nästan så nära att jag kan ta i dem om jag vill. Medans jag städar i lägenheten och säljer möbler hittar jag småsaker som jag tänker att jag måste ta med mig till Sydney. Då stoppar jag ner dem i någon av väskorna. Man kan alltså nästan säga att jag har börjat packa. Nästan. Än ligger väl där mest bara passet, internationella körkortet och Skype-headsetet. På väggen bakom väskorna hänger en Australienflagga och några utskrifter från mina photoshoots. Peppande. Min kamera med sin nya utsmyckning Blixten står på hyllan en bit bort. Jag längtar efter fler photoshoots. Jag längtar efter att fylla väskorna till brädden och lämna den här lägenheten för alltid, även om jag älskar den. Jag längtar, trots att ovissheten skrämmer livet ur mig.
Men mina väskor viskar om fler platser att besöka. Fler upplevelser.

Kanal 5, 21.55

Men jösses, jag är så exalterad!
Förra säsongen såg jag i sällskap med världens finaste människor. Kan den här säsongen toppa det?

07.44

Jag har en lång konversation med mig själv igår. Undrar vad jag frågade, vilka svar jag fick. Undrar om jag blev nå klokare. Ibland är jag rädd för att historien ska upprepa sig själv. För att jag ska tillåta att den gör det. Ibland tror jag att jag kommer att sitta där om ett år, med exakt samma känsla i kroppen, men lite mer uppgiven.

En soffa mindre

Idag är en bra dag. Eller ja, den är väl som vanligt i princip, men den känns ändå bra. Jobbade dag och gjorde inte särskilt mycket alls. Kollade på Trädälskaren, som bekant. Sedan kom jag hem, dammsög, diskade, städade och sålde sofforna och blev 4500:- rikare. Strålande tider. Nu sitter jag i extrasängen som får fungera som soffa de kommande veckorna.
Imorgon ska jag jobba en sväng till och på torsdag ska jag på staaaaan. På fredag är det midsommarafton, men jag jobbar så det blir inget firande. Eller ja. Lite kanske. Vi får se.

Nä, nu blir det bingen.

Tips från coachen

Efter tips från Erika har jag ägnat en timme och femton minuter åt att se Trädälskaren, en film av Team Kalven. Ja, eller de heter ju inte Team Kalven, men under vår redigeringskurs hade vi gästföreläsare Anders Tyrland på besök, och hans produktionsteam hade gjort en "dokumentär" som hette Kalven. Den fick vi hacka sönder bäst vi ville. Kalven skulle gå på SVT, men fick inte visas eftersom djuret dör i slutändan och SVT inte ville väcka anstöt, eller vad det nu var. I Trädälskaren däremot, dör inga djur, på sin höjd några myggor. Därför har den sänts inte bara en, utan två gånger. Jag missade dock båda gångerna eftersom jag inte har koll på vad som visas på SVT. Tur är det då att SVT Play finns!
Jag gillade Trädälskaren skarpt och funderar på att skicka iväg ett mail till Anders för att kolla om han behöver en klippassistent till nästa produktion.
I alla fall. Har ni en dryg timme över så är det värt att ta en titt på Trädälskaren. Om inte annat så för att utsikten är fantastisk.

Hic locus santcus est - Det här är platsen.

En längtan efter spartanskt möblemang

Så tanten som ville titta på bordet ringde och sa att hon inte skulle hinna. Det svinet. Men det gör inte så mycket, för sen ringde en kille och sa att han ville komma och titta på sofforna imorgon kväll! Så hoppas han gör det. Och hoppas han vill ha dem. Fast då får jag flytta in sängen i vardagsrummet och använda den som soffa i fortsättningen. Men det funkar ju det med. Jag har ändå bara typ fem veckor kvar i Umeå nu. Insane. Får jag bort sofforna känns det ändå rätt lugnt med flytten. Bord kan man ju förvara lite varstans.
Jag känner mig redo att flytta nu. Behöver bara packa lite kartonger. Nån som vill ha nåt?

Polis, polis, potatisgris!

Grattis till min allra finaste Anna, som äntligen kommit in på Polishögskolan! Äntligen tar de in lite kvalitet i poliskåren! Jag är så ofantligt glad för din skull så du förstår inte. Du kommer bli världens bästa polis.

Fasen, det här är nog året ändå. Året när det händer. Nu formar vi framtiden.


You have not lived
until you have found
something worth dying for

You've got mail

Gud så spännande. Eller?

Choklad och mat

Jag har precis läst igenom menyn till Max Brenners chokladcafé och needless to say blev jag galet sugen på choklad. Speciellt deras chokladsufflé som jag faktiskt har smakat och som omöjligt kan vara skapad av människan. Det är kärlek det. Carly och Jemma's lägenhet ligger inte mer än tio minuters promenad från sagda café, och det är tur att det finns ett gym i byggnaden, för annars skulle jag nog svälla upp ganska ordentligt under det kommande året. Fast det finns ju fortfarande överhängande risk, inte bara på grund av alla TimTams, utan mest eftersom jag är så ofantligt lat och inte alls kommer att använda det där gymmet. Men jag har ju ändå kämpat ner mig en jeansstorlek här i vår och det vore ju synd att låta det vara förgäves.

Anledningen till varför jag kom in på ämnet i första taget var dock att jag insåg att jag glömt lunchlådan hemma och följaktligen är jag jättehungrig nu. Dumt. Dummast är dock att jag tog fram lådan, la den på bänken, tittade på den och tänkte: "jag kommer glömma den här" och gick in i sovrummet för att packa väskan. Jobbar dock bara tre och en halv timme till, så jag kanske överlever om jag tar ett äpple. Fick sluta tidigare eftersom det ska komma en tant och titta på mitt köksbord idag. Om jag har tur är jag 5000:- rikare ikväll och kan förbereda mig på att ha råd med mat även i London. Happy times!

Like sand through the hour glass...

Vecka åtta om 21 minuter. Det är galet. Jobbar dagtid till veckan, känns lite underligt, och framförallt jobbigt att kliva upp tidigt igen. Å andra sidan kommer jag ju hem och kan äta middag hemma (=faktiskt laga mat). Om jag bara blir frisk snart så jag kan komma igång med träningen igen så vore det himla smidigt. Nya combatpasset på IKSU är nice som fan, jag gillar det redan fast jag bara har kört en gång. Man får slå på en imaginär liggande motståndare.

Mina pojkar borde vara iväg på sin amerikaresa vid det här laget. Jag är inte alls avundsjuk... jo, det är jag. Jävligt avundsjuk. Jag har ju fan varit med och planerat den här resan, jag borde också vara där! Men som sagt, ibland går det inte som man har tänkt sig. Den här gången gjorde en förlust på 27 000:- att det inte blev som det var tänkt. Å andra sidan är pengar förgängliga, de kommer och går. Nu när jag inte behöver stirra in i ett stort ekonomiskt hål längre (mycket tack vare att jag jobbade röven av mig i januari och februari) känns det som att det kunde kvitta i princip. Jag litar på att karma kommer att betala tillbaka.
I vilket fall så hoppas jag att pojkarna tar hand om varandra därborta på andra sidan pölen. Och att de skickar ett vykort. Jag litar på dig Wolf.

Kanske kunde karma börja med att sluta upp med att ge mig falska förhoppningar? Det vore väldans snällt. Det är inte schysst att ge en svältande kvinna ett riskorn när hon egentligen behöver en hel portion. Det är okej att vara hungrig sålänge man inte påminns om att man är det.

Anpassningsbar

Ibland blir inte saker och ting riktigt som man har tänkt sig. Då gäller det att få det att funka ändå. Lättast är att inte förlita dig på någon annan utan bara tuta och köra på egen hand. Det minimerar risken att saker förändras.
Fast det är klart, ibland vill man ju ändå ha sällskap. Då får man räkna med att anpassa sina planer några gånger.

Så planen just nu:
London 10e Augusti, flyg till Sydney den 16e.

You are one of the few outsiders who really understands us

Back up

Jag har sett Australia ikväll. Jag älskar den filmen. Det är kanske en av världens vackraste filmer. Men så är jag ju lite partisk också...
Grannen var här med lite knark och nu har jag gjort vad jag har kunnat för idag. Nu ska jag sova och hoppas på att jag inte vaknar för många gånger inatt.
Ikväll har jag en katt i fotändan och en bredvid huvudkudden. Precis sådär som det ska vara. Och jag tänker att det kanske inte vore så hemskt att bli en crazy catlady ändå. If all else fails, så att säga. Men på något sätt känns det inte som att det kommer bli så. Jag tror att allt kommer bli bra nu. Möjligheter, inte begränsningar.
Annars finns ju alltid den där backupen vi alltid pratade om, jag och förskolelärarinnekusinen. Den där när vi faktiskt är på samma plats samtidigt. Tillsammans. En gård med ett hus åt oss var. Fast nu verkar gården ligga i Malmö. Men det får ju funka det med.

Svininfluensan

Jag har jättetråkigt. Det är fredag, jag är ledig, jag är sjuk och det är inget roligt på TV. Hostar så hjärnan skakar och knarkar allt jag kan hitta. Joanna har lovat att komma förbi med lite Kanjang, och vafasen, jag är villig att prova allt. Och varför ilar det till i huvudet när man kliver upp? Inte kul. Jag tror jag har fått svininfluensan. Säkert.

Jag försöker roa mig med att läsa folks bloggar, men ni är ju så jäkla värdelösa på att uppdatera. Allihopa! Sämst. Skämmes tamejfaan!

Nu ska jag dricka lite ingefärsvatten med honung och hoppas på att det slutar klia så förbaskat i halsen sen. Det är ju brukkefest imorrn och då ska jag ju vara het och inte snorig och sjuk!

Marabou sommar

Den smakar choklad med jordgubbsbitar. Jag tror att jag gillar det!

På önskelistan:

* Reflexskärm
* Canonobjektiv 50mm/1,4 USM
* Canon 5D Mark II
* Videokamera med hårddisk/minneskort
* Wacom-bräda

Och pengar. Tack.

Nya leksaker

Fint!

Folk som zappar nonstop borde inte få hålla i dosan

Jag är en cynisk romantiker. Det är en kombination som inte riktigt fungerar. Jag tror inte att man kan vara både cynisk och romantisk utan att bli väldigt förvirrad. Det är som att man hoppas att man ska vandra på rosa moln, men man tror inte alls att det kommer hända. Som en väckt förhoppning och en besvikelse ihoprullad till en och samma känsla. Motsägelsefullt.

Jag tänker lite till på det medan jag sitter på jobbet och hostar lungorna ur mig. Kul.

I win, I lose

En liten vinst, trots att jag slutat spela spelet. Det kanske är då man vinner, när man gett upp?

Gick på jobbet igår och det var nice. Vi var på kalas och jag träffade andra assistenter. Himla trevligt, och gratis mat dessutom. Tappade dock rösten ganska omgående, så det blev inga livliga diskussioner med Öviksbon jag hittade. Däremot är det ju brukarfest på lördag, så jag får en ny chans då.
Hade tur och S sov hela natten, dock vaknade jag vid halv fem av att jag inte kunde andas. Mindre kul. När jag kom hem la jag mig i soffan och tänkte slumra en stund. Valde soffan eftersom jag kände att jag skulle sova så länge om jag sov i sängen. Hah. Somnade halv nio och sov till halv ett. Nu har jag duschat och funderar på om jag ska äta frukost. Eller lunch. Jobbar igen klockan fyra, så dagen försvann ganska snabbt. Det är tur att jag inte behöver åka på skolan längre! Ever. =D

Imorrn är jag ledig. Vad ska jag göra då?

Äntligen hemma

Jag tog mig hem till sist. Inch bestämde sig för att hon hade solat färdigt ungefär klockan fem, så jag åt middag med familjen och påbörjade sedan hemfärden. Vägen mellan Sundsvall och Härnösand kändes ofattbart lång idag, och jag var nästan rädd att jag skulle somna flera gånger. Måste ha berott på förkylningen. I vilket fall så tog jag det säkra för det osäkra och sov en stund på en parkeringsficka strax innan Höga Kustenbron. En något underlig känsla, men sedan gick det mycket bättre att köra. Så ansvarsfullt av mig.
Kom hem vid tiotiden och satte igång med att bränna ut dvder av projektfilmen, eftersom det är inlämning för bedömning imorgon. Hanna tvingar upp mig i ottan av nån dum anledning, men då kan jag i alla fall ta de efterlängtade skattepengarna som kom in på kontot idag och åka på MediaMarkt och köpa mig den där blixten. Sedan väntar jobb, vilket jag är opeppad på, men det brukar ju lösa sig när man väl kommit dit. Har för mig att det skulle vara nån studentfest imorrn, så jag får väl gräva fram nåt presentabelt ur garderoben. Mest av allt önskar jag att jag fick sova ordentligt, känner mig helt slut i kroppen. Och jag och Jo som skulle börja hard core-träna nu när skolan är slut. Det får bli nästa vecka.

Snart åker vi (kanske)

Jag råkade nedkomma med en akutförkylning igår, vilket medfört att jag har ont i halsen, är trött i lederna och att det susar i huvudet på mig. Inte jättekul, speciellt inte som jag förbereder mig för att köra 30 mil norrut igen. Jo, det är dags att återvända till verkligheten. Jag hade redan varit på väg om det inte vore för att jag saknar en katt. En Inch. Jag har ingen aning om vart hon har tagit vägen, men hon är då definitivt inte i något av de rum, garderober, sängar, hyllor eller hörn jag har letat i. Pixel har följt efter mig hela morgonen, vilket tyder på att inte hon heller vet vart lillasyster har tagit vägen. Jag gissar på att hon smitit ut genom mammas sovrumsfönster, och då vettetusan när hon kommer in igen. Jag kan i vilket fall inte åka, trist, för jag hade bokat kladdkaka hos kusin H och middag i Övik. Jag hoppas att hon kommer tillbaka snart så vi kan åka.
Jag och Pix sitter i alla fall här i soffan och väntar, väskan är packad, bäddsoffan bäddad, kattlådan städad och hundarna rastade. Så då väntar vi.

Vecka 9!

Jösses hörrni, vet ni vad jag precis insåg? Imorrn går jag in i vecka 9! Första enkelsiffriga veckan, och nu jäklar kan jag lova att det känns som att det närmar sig. Nio små veckor till jag kan vinka adjö på riktigt. Och efter samtalet igår känns det ännu bättre att det faktiskt händer, på något sätt fick jag någon slags bekräftelse på att jag är på väg åt rätt håll. För man tvivlar ju faktiskt ibland. Vad har jag gett mig in i? Men nu känns allt bara bra. Som ett mål i raden. Något att sikta på. För att jag vet vad jag vill, eller hur var det? ;)
Det kanske påverkade mig mer än vad jag trodde, på ett bra sätt.

Ibland undrar jag vad jag kommer att sakna. Men mer än någonsin är jag säker på att det som verkligen räknas kommer att finnas där ändå. Förhoppningsvis med en bunt chokladkakor och en rulle frimärken i näven.

Nya dagar, långa nätter

Fasen alltså, det här med att ta examen var ju rätt så awesome. Vi hade examensmiddag hos mormor igår, både jag och förskolelärarinnekusinen. Det var väldigt low-key, inget speciellt sådär. Men det var lite mat och lite prat och lite tårta och så presenter! Jag trodde inte att sånt här universitetstjox genererade nånting, men jo tamejtusan! Så innan jag åker blir det nog en extern blixt från MediaMarkt. Om jag inte faller för frestelsen att köpa en wacom...

Idag åkte min käraste söderut för att börja sitt nya liv. Det känns jättekonstigt, och jag kommer sakna henne och hennes finaste massor. Fast jag är säker på att det här är rätt för henne, och då spelar det ju ingen roll. Dessutom får jag träffa henne en gång till innan jag själv åker. Jag är övertygad om att vi är på väg uppåt nu kusin!

Slog nog nåt slags rekord inatt med över två och en halv timmes konversation, något som gjorde att jag kände mig väldigt uppskattad. Jag hoppas att mina bollplank-skills var tillräckliga. Det var i alla fall fint. =)

Idag födelsedagsfika hos moster K, sedan middag med familjen och farmor.
Sweet.

Brev från filosofen

It really is true what they say, what doesn't kill you makes you stronger. So even though things suck and you feel like you'll never really recover, one day you'll wake up and it'll be easier to breathe again. Maybe it never stops hurting, but at least it will feel more like a bruise than the loss of a limb.
And when it comes to people... sometimes we think that a person always will be a part of our life, because we love them so freakishly much that not knowing them seems impossible. But life is unpredictable, and you never know what's in store. You might realise one day that they aren't the person you loved any more. And maybe you're not the same person you were when you loved them either. You've grown apart. Things have happened that can't be changed. And no matter how sad it is to lose someone you were sure was going to be there forever it would be even more sad to never have known them. In the end, everything you do and everyone you meet makes you who you are. And you can't regret that, because that is regretting yourself. The only thing you can do is to accept that things change, and do the thing that will make you happy. It's not worth hanging on to something that will never be good for you again, because you'll just end up hurting each other even more, and you are worth more than that.

Att öppna ett fönster

Någonstans inom mig trodde jag att om det var rätt så skulle allt lösa sig, oavsett vad som stod i vägen. Jag får väl erkänna att jag är en romantiker och att jag alltid drömmer om en rosaluddig framtid, det går väl inte att förneka. Jag trodde verkligen att om man bara vill tillräckligt mycket så går allt. Och jag ville jättemycket. Men oavsett hur mycket jag tänkte att jag kunde vilja tillräckligt mycket för oss båda så fungerar det inte så. Det är svårt att vinna över avstånd. På något sätt är det sällan som man riktigt räcker till. Till slut har man sagt allt som går att säga över telefon eller internet. Till slut finns det ingenting kvar, man har tömt ut sina reserver. Och man känner sig tom. Och trött.

Jag har mycket att ångra. Många beslut jag ibland önskar att jag hade fattat på andra vis. Men på något sätt tror jag inte att någonting hade varit bättre om jag hade fattat andra beslut. Bara annorlunda.

Jag kan förstå varför det blev som det blev, och jag kan till och med se det från andra perspektiv. Men jag kommer aldrig att sluta tycka att det var onödigt. Precis som så många andra saker vi har snubblat oss igenom på sistone. Men jag tror att det är sant det folk säger. What doesn't kill you makes you stronger. Och jag känner mig starkare. Starkare och redo för nya utmaningar. Med nya människor. Och gamla vänner.

När du hör den här signalen är det dags att vända blad

Jaha, så var det gjort då. Vi gick upp med uppsatsen och opponerade på två andra. Sedan firade vi med middag på Rex och många långa fina samtal med många fina människor. En härlig kväll! Var hemma klockan två efter att ha skjutsat hem halva klassen i princip. Men den extremt lyckad avslutning på de här tre åren.
Den här dagen har jag spenderat åt att packa kartonger och sortera ut saker jag känner att jag inte behöver längre. Imorgon åker jag hem till Matfors och trycker in alla kartonger i "förrådet".

Jag frågade pappa om man blev vuxen när man fått en universitetsexamen, men han sa att det inte var det som avgjorde. Att jag fick vara barn ett tag till om jag ville. Jag tycker om min pappa, och jag tror att han är nöjd med mig. Jag har aldrig tänkt på det förut, men kanske består livet ändå i en strävan efter att göra sina föräldrar stolta. Jag hoppas att jag lyckas.

So now's the time we get to do all the things we wanted to.
Jag längtar efter nästa äventyr, efter att se var livet kommer ta mig. Jag längtar efter allt världen har att erbjuda, alla möjligheter som öppnar sig och alla nya upplevelser.
Nu kör vi!

Liiiiite till

Det känns som att jag har väntat i flera år sedan December. Nu vill jag vara färdig. Jag har precis läst rapport nummer två och fått till några frågor. Dessutom har jag klockat det jag ska säga på redovisningen och kan glädjas åt att det ligger inom tidsramarna. Redovisningsversionen på filmen är klar och finns här, om nån skulle vilja se vad tusan det är jag har gjort. Men den är kass, jag är inte direkt stolt. Strunta i att färg och ljud är bajs, det är inte mitt fel!
Imorgon är det äntligen dags. Om 12 timmar har jag redovisat.

Nu, en brownie, lite mjölk och lite sömn. Så sparkar vi lite rumpa imorgon.

Så close I can taste it

Det är så nära nu. Precis inom räckhåll, jag kan känna smaken av det. Två små dagar. 48 ynkliga timmar. 48 fullmatade timmar.
På onsdag har vi opponering på vår uppsats, sedan ska vi bara lämna in en final version och sen, mina damer och herrar, har jag kämpat mig till en filosofie kandidatexamen i Digital Medieproduktion. Nog för att det inte säger så himla mycket, men det låter otroligt fint i alla fall! Just nu har jag lite svårt att greppa det, men jag kan redan känna den lättnad jag förväntar mig uppleva på onsdag kväll vid konferensmiddagen. Att vara färdig. Att ha åstadkommit något, om än futtigt och obetydligt. Även om jag kommer vara arbetslös i evigheter. Även om jag måste läsa vidare. Jag har ändå gjort något. Något att bygga på.

Idag lämnade vi vår uppsats till opponenterna och fick två stycken att läsa själva. Jag har precis avslutat läsningen av en av dem, och tvi vale säger jag bara! Om folk bara kunde skriva som... folk. Ehm. Imorgon ska jag redigera ner vår film till en sjuminuters redovisningsversion, skriva klart redovisningsslidsen på skolan samt läsa den andra uppsatsen och förbereda några frågor. Jag är glad att jag är ledig från jobbet den här veckan, för jag kommer behöva hela dagen. Och kanske lite till.

Jag har nästan slut på luft, går på slutångorna de här sista dagarna. Ge mig inget mer att göra för då tror jag att jag snubblar på målsnöret. Manne har redan varit inne en sväng på akuten eftersom han hittades medvetslös på Nydala. Jag tror att vi är rätt färdiga med det här allihopa.

Så, ett djupt andetag och två dagar till. Det klarar vi. Två dagar.