Om förra turen jag var med på var smidig som en inoljad säl så var denna tur dess raka motsats. Det var tänkt att vara en förhållandevis enkel resa, tur och retur till Cst med X2000, två och en halv timme kvartstid - lagom för att hinna springköpa den där julklappen jag hade sett ut i förhand. Men som så ofta med SJ så blev det inte riktigt som det var tänkt.
Jag hade en intid på 07.17 och infann mig på jobbet strax efter sju. Slog mig ner vid en dator och kände lugnet i den nästan helt tomma byggnaden. Kollade intranätet och såg att det var en del driftstörningar, men tänkte inte så mycket på det eftersom vårt tåg inte var med på listan över inställda turer.
Min handledare Sunkan kom efter en stund och han berättade att det hade varit ett rälsbrott tio minuter norr om Gävle och att de flesta tåg blivit fast på den södra sidan. Han fick dessutom ett sms som berättade att vårt tåg skulle bli försenat men att det trots allt skulle komma. Vi hälsade på de andra som skulle jobba på turen och bestämde gemensamt att vi skulle gå över till vänthallen och bjuda på kaffe till alla resenärer. Vi fick besked från föraren att han beräknade vara framme i Suc till halv tio, så det var den information vi kunde ge till resenärerna. Beväpnade med kaffe, te, varm choklad och min "Ny på jobbet"-bricka begav jag mig in i kaoset på stationen. Det var oroliga frågor till höger och vänster, arga och upprörda passagerare. Jag gömde mig bakom Sunkan litegrann, men försökte även svara på de frågor jag fick och förklara läget. De flesta förstod nog ändå att vi inte kunde göra så mycket. Dock hade vi femton passagerare som skulle flyga från Arlanda, dessa satte vår ags My i en taxi med förhoppningen om att de skulle hinna ändå.
Halv tio kom tågsetet äntligen fram, då helt tomt på mat och dryck eftersom det stått på verkstad i Gävle och inte hunnit furnerats. Vi fick akutmackor och mat från Lasses Matstuga och slängde in sånt vi kunde få tag på. Personligen tyckte jag nog att vi kunde ha bjudit på mackorna, men så blev det inte och till slut kunde vi öppna bistron. Jag fick sköta kassan och det gick strålande, även fast jag fick hitta på namn åt allt vi sålde och gissa priserna lite. Ja, det gick alltså bra ända tills kvittorullen tog slut... Eftersom tåget inte var furnerat så hade vi heller inga extra kvittorullar, så den tog slut ungefär halvvägs. Tydligen är det så att om du inte kan skriva ut kvitton från Megadiscen så kan du heller inte öppna kassalådan. Verkligen smart uttänkt. Vi fick bryta upp kassalådan, ställa upp den på bänken och sedan registrera köpen i Megadiscen utan att ge kvitto. Självklart frågade vi alltid innan om det var okej att de inte fick kvitto. De kunder som använde kontokort registrerade vi via handdatorn, som vi dessutom bara hade en av på hela tåget eftersom en blivit glömd i det allmänna kaoset innan vi klev på tåget.
Under resan fick vi även veta att det tåg vi skulle ta hem var inställt och ersatt med bussar. Dessa var beställda och det skulle inte vara några problem förutom att det skulle ta längre tid att komma hem. Jaja, bara att acceptera. Jag fick även reda på att de ungefär 150 baguetterna vi hade över från akutfurneringen skulle komma att slängas när tåget väl grundfurnerades inför nästa resa, det gjorde mig lite upprörd, så jag snodde åt mig ett par stycken bara så de inte skulle slösas bort. Dessutom var jag hungrig.
Till slut kom vi trots allt fram till Cst, halv två istället för tolv. Min inplanerade lunch med en bekant gick i stöpet direkt, eftersom vi skulle åka igen halv tre. Ingen shopping hann jag med heller. Istället hann vi i princip upp på högkvarteret, kolla igenom alla rum och ta en snabbrunda på facebook innan det var dags att dra igen. Vi gick över till bussterminalerna där det kryllade av upprörda passagerare som skulle åka ersättningsbuss. Då var det inte så kul att ha SJ-uniformen på sig kan jag säga.
Halv tre skulle bussarna stå där, men vi fick reda på att det bara var två bekräftade bussar till ungefär 240 passagerare, bra uträknat där... Dessa två bussar var dessutom inte där halv tre. De var heller inte där halv fyra, och kallt som snus var det också. Vi fick hela tiden beskedet om att de var på väg, och hade alltså ingen ny information att ge passagerarna, som hela tiden frågade vad som hände. Vi fick även sällskap av några gulklädda SJ-kundservicemedarbetare. De sprang omkring och pratade i walkie-talkies och pratade aldrig med oss utan bara med passagerarna. Sjukt otrevliga var de också.
Jag tappade känseln i mina fötter efter ett tag, men fick småprata lite med några passagerare som inte var så arga utan mest bara less på att vänta. Det var jag med kan jag säga. Strax efter fyra kom då äntligen bussarna, då hade vi lyckats skicka iväg de som skulle till Gävle med ett annat tåg, så vi kunde precis klämma in oss i två bussar + att tåget som blev inställt efter oss också fick några bussar som åkte i princip samtidigt. Jag och Sunkan hamnade som tur var på snabbussen som gick direkt till Sundsvall, medans våra stackars medarbetare fick ta bussen som gick in på alla stationer på vägen. Vi hade fått baguetter med oss som vi delade ut till alla passagerare tillsammans med en festis och lite tidningar. Trots den enorma förseningen och trånga bussen så var alla faktiskt på ganska bra humör när de väl kommit på bussen och stämningen var lugn och harmonisk.
Kvart över nio var vi äntligen hemma i Suc igen och jag och Sunkan kunde gå igenom handledarpapprena tillsammans lite fort. Vi kunde dock inte redovisa megadiscen eftersom det blivit så krångligt med den under dagen.
Vi hade två resenärer som skulle vidare till Umeå som vi hade fixat buss till, men de skulle vänta in de andra bussarna samt tåget som var på väg upp med fler resenärer som skulle norrut, så vi satte dem i vänthallen tillsammans med en låda baguetter och lite festis och sa att de fick ta med sig dem på bussen sen. Ena kvinnan var imponerad över att det fanns SJ-personal att prata med och tyckte att det gjorde hela skillnaden.
Väl inne på högkvarteret fick jag skriva fem timmars övertid tillsammans med Bosse som var där och höll ställningarna. Det kändes fint!
Jag tänker att nästa gång kanske jag får en normal bistrotur som inte är IC-tåg och inte är totalkaos från början till slut. En vanlig, med vanliga problem. Kanske, man kan ju ha tur nån gång!
Jag skulle dessutom ha åkt en Cst-sväng imorse med, men det fick jag veta redan igår att den var inställd, så jag fick lite välbehövlig sovmorgon och chans att tvätta uniformen! Jag tror bestämt att jag ska använda den här oväntade ledigheten till att baka lite lussebullar.
Ser ni, inget ont som inte har nåt gott i sig!
Nåt jag har lärt mig på den här resan är problemlösning, att vara flexibel och att tvinga till dig information. Om kundgruppen inte ger nån information, ring direkt till källan. Vi ringde bussbolaget direkt, annars hade vi nog fått vänta ännu längre på bussarna.
Men jag hade faktiskt ganska kul! =)
