Shop-a-holic

Nu har jag jobbat två dagar i rad, och jag i sedvanlig ordning galet trött och less. Dock har jag haft en riktigt trevlig dag, då jag tvingade med mig gubben på Birsta för att äta Drakenglass. Vi spenderade hela eftermiddagen där och jag fick även en chans att ta en sväng på Ikea och glutta på lite möbler. Jag tror jag gör en Tina och rabblar grejjer med länkar. Jag funderar på det här vardagsrumsbordet från Mio, en sån där expedit-bokhylla som jag redan har, ett vitrinskåp och en dvd-hylla. Dessutom behöver jag desperat ett köksbord, men jag har ännu inte hittat något tillräckligt fint att oooh:a över.
Imorrn ska jag ta en sväng till Mio och sedan till Arken för att inhandla lite kattprylar. Sedan ska jag även koka ihop lite gelé med min söta mormor och kanske umgås med Deluxarna på kvällen. Och i övrigt hade jag väl inga direkta nyheter. Eller så hade jag det. Den som lever får se.

Kapitalist-javisst!

Jag är så glad att jag tror att jag snart kommer att spricka! Det är underligt det där med glädje, vanligen styrs mitt humör till 99% av huruvida jag jobbar eller inte. En arbetsdag innebär ett dåligt humör och en ledig dag betyder idel leenden. Men idag jobbade jag, och idag är månadens bästa dag. Det måste det vara, kanske mycket för att månaden snart är slut och det som har varit har mestadels varit speglat av irritation på jobbet och tråkigt väder. Men idag! Idag mina damer och herrar, var det lön! Men enbart lönen skulle inte ha fått min dag, eller snarare min kväll, att bli såpass bra, nej, det var en del olika faktorer som spelade in. För det första hade T bestämt att vi alla skulle gå på bio idag och se Simpsonsfilmen. Och jag anländer, irriterad på mitt förbannade skitjobb som vanligt, köper mig en fet chokladkaka och sätter mig i biosalongen med tanken att man kan ju i alla fall fördriva lite tid, och dessutom var det ju praktiskt taget gratis, eftersom T var skyldig mig pengar sedan ett år tillbaka och alltså fick stå för biljetten. Men det började bra. Det började faktiskt jättebra. Och det blev aldrig sämre. Jag tänkte inte spoila några skämt, men jag säger då det: Gå och se den! Gillar du Simpsons så kommer du att älska den här. Dessutom träffade jag Sanna utanför macken, och jag har inte sett henne på evigheter, så det var jättekul, och hon var söt som vanligt, och vi måste träffas!
Efter bion skildes vi åt för att alla var trötta, och några skulle jobba och allt vad det är när man blir såhär trist vuxen som vi verkar bli. Och på vägen hem känns allt lite magiskt sådär som det gör när man sett en galet bra film och inte riktigt vill gå och sova, även fast man är sjukt trött efter att ha jobbat hela dagen. Och när jag svänger in mot Matfors ser jag den mest fantastiska dimman jag sett på flera månader, kanske till och med år! Jag gasar hem, tar ut hundarna, säger hej till katten, plockar på mig kameran och gasar iväg igen. Jag rejsar runt Matfors en himla stund, traskar ut i långgräs och står mitt på Matforsbron (båda) och fotar dimman över vattnet och kaskaderna av vatten som forsar ut från vattenkraftverket och allt är bara så vackert. Så vackert och så magiskt, och inte en själ ser jag och det är mörkt och det är jag och min kamera och det räcker bra så.
Till sist måste jag ändå åka hem, det börjar bli lite för mörkt och katt vill komma ut och röra på sig lite, och jag är ändå rätt nöjd. Så jag åker hem. Minns där att jag lovat Martina att räkna ihop vad hon ska betala den här månaden, så jag gör det, och loggar sedan in på internetbanken för att betala räkningarna. Ser då att jag fått lön. Vilket iofs var väntat, det är ju den 27e, men jag trodde väl aldrig att jag skulle få så mycket! Det är mer än dubbelt vad jag hade räknat med, och när jag hade betalat räkningarna hade jag ändå så mycket över att jag började gråta. Från att ha hamnat på minus förra månaden till att kunna släppa alla bekymmer och göra det jag vill. Från att inte ha råd att tanka bilen till att kunna lägga ut pengar på sånt jag vill göra, typ köpa ett köksbord. Nu kan jag köpa ett köksbord!
Och pengar gör en inte lycklig, det är sant, men allt blir fan så mycket lättare. Och enkelhet, det är något jag eftersträvar.

Nu ska jag sova, men det var mer jag ville säga... kan för mitt liv inte minnas det nu. Det får bli en senare fråga.
Vi hörs.

Har saxen kommit fram?

Jag drömde om min nagelsax inatt. Det var inte den mest udda drömmen jag någonsin haft, men nog vad den... speciell. Jag var på flygplatsen, för de hade ringt mig och sagt att jag skulle komma dit och jobba. Så jag ryckte bara väska och stack. När jag kom dit insåg jag att jag skulle jobba som flygvärdinna, och jag checkade in och sånt där (hos en väldigt otrevlig kvinna bakom disken). Jag gick igenom säkerhetskontrollen och kom precis på att jag hade en nagelsax i väskan. Säkerhetsvakten sa åt mig att jag skulle slänga den i en soptunna som stod precis innanför, men jag ville inte, för det är tamejfan en dyr sax! Jag köpte den i Australien för dyra pengar, och det är kvalité så det ryker om det. Jag gick därför tillbaka ut för att hitta ett kuvert och posta det till mig själv. Tio minuter till flyget skulle gå. Jag vandrade runt och letade kuvert, men hittade inget. Slet åt mig lite plast från incheckningsdisken, sån där man ska stoppa typ barnvagnar i. Klippte ut en bit och började tejpa ihop ett eget kuvert. (Tur att jag alltid har maskeringstejp i väskan, vilket är sant förövrigt) Stoppade ner saxen, tejpade igen och skrev dit mitt namn och min adress med en cd-markör som geggades ut lite. Försökte hitta en penna som skulle fastna bättre, men till slut fick jag chansa med nån fet filtpenna. Man såg ju saxen igenom, för plasten var helt genomskinlig, men det var ju lika bra att chansa, annars skulle jag ju ändå bli av med den. Jag sa till kvinnan i receptionen att posta den och sprang till flyget.
Kanske inte så intressant, men jag tror på att skriva ner drömmar, och det här råkade vara ett bra ställe att skriva på. Så deal with it.

Igår packade jag till jag kräktes, sen kom Erica och käkade kycklingwok och lite sånt, det var najs. Sen packade jag lite till. Och nu har jag nästan nyss vaknat och ska börja på att packa lite mer. Men bara mitt rum kvar nu, typ. Det jobbigaste rummet.

Igår ringde Artur!! Efter att ha ringt honom tusen gånger, lämnat meddelande på både hans hemtelefon och hans exfrus telefon, mailat honom upprepade gånger och klistrat fast en lapp på hans brevlåda hörde han äntligen av sig! Så ikväll klockan sex ska jag dit och kolla på min nya lägenhet. =D Jag ska ta bilder så ni får se.

Och till sist... Nu får du faktiskt vara den första att säga hej, du är ju aldrig där när jag pratar med dig. Eller du svarar iaf inte. Så, jag är här när det står att jag är det. Säg hej.

Kartong på kartong på kartong....

Igår efter jobbet (på vilket jag slutade halv åtta, eftersom jag vart så herrans förbannad på gubben att jag inte pallade vara kvar, lång historia som involverar intimhygien och blöjor, inget ni vill veta) träffade jag Carro som var på besök från Norrköping. Gött, det var typ ett år sedan jag träffade henne sist. På riktigt alltså. Vi fikade tårta och paj och sånt där, och vid halv tio-tiden bestämde sig Carro för att åka hem. Jag gjorde detsamma. Åkte hem alltså, till Umeå. Kvart över ett inatt var jag framme, trött som en gnu efter att ha jobbar tre dagar i sträck och sovit galet dåligt. Vid härnösand höll jag på att somna, så jag offrade en tjuga på att ringa till T och tvinga honom att hålla mig vaken. Vilket han gjorde med bravur! Sedan blev jag piggare och resten av vägen kändes bara lång och jobbig. Körde inte på nåt, kraschade inte bilen, somnade inte en enda gång. Klapp på huvudet tack! Kom hem, stapplade in, hittade en dammig påse Varma koppen i skafferiet och svepte den snabbt. (Blä) Satt sedan och kontemplerade livet en stund på msn och kröp till sist ner i min(!!) varma och gosiga säng vid halvtre-tiden. Jag hade glömt hur det kändes att sova i en riktig säng, det var fucking wonderful måste jag säga. Och till sist somnade jag gott efter att ha tryckt i mig den sista geggiga flourtabletten som fanns kvar i burken.
Vaknade halv tolv efter en helt sanslöst underbar sömn, tog en dusch, drog till Myrorna och köpte fyra böcker, och sedan till Flintvägen för att kika på lägenheten. Nej, han var inte där, men lamporna lyste! Det är nåt lurt med det här. Jag har för övrigt tagit kontakt med hyresgästföreningens jurist för att höra om jag inte har några rättigheter när det gäller det här. Hoho, nu känner jag mig vuxen!
Sedan åkte jag till Ica och köpte packtejp och frukost och sa hej till Erica som jobbade. Sedan dess har jag bara packat. Och packat. Och packat. Jag hatar att packa. Men nu är köket klart och jag har börjat på vardagsrummet. Varför har jag så mycket prylar??

Om en timme kommer Erica hit och käkar middag, det ska bli nice, men fyfan vad mycket jag har kvar att packa. Tur att det är en dag imorgon också.

Saknar katten! Men nu har jag bokat vaccinationstid till den till nästa fredag då den fyller 12 veckor, så jag är sån där ansvarsfull kattägare nu. Det lutar dessutom mer och mer åt Polly, det var så pinsamt när hon på veterinärkliniken frågade vad hon hette, och jag svarade: "Jag vet inte"

Nu måste jag återgå. Tjo!

The drama!

En helt vanlig dag på jobbet, gubben är grinig och skriker som vanligt, och skiten flödar, i alla olika definitioner som går att tänka sig. Efter en välbehövlig vila efter duschen var det dags att precis som vanligt kliva upp för att äta lunch. Jag rullar så sakteliga in gubben i matsalen när vi får stanna mitt i gången på grund av att en stor hög scrubs-klädda människor blockerar hela passagen mellan två bord. I mitten på denna uppseendeväckande stora hög (jag har då aldrig sett så många kommunalt anställda arbetare på samma ställe samtidigt) sitter en skakig gammal tant i en rullstol, och det är tydligen hon som är föremål för all denna uppståndelse. Min första tanke är: "Men för fasen, flytta er!", irriterad som jag är eftersom jag hela morgonen i vanlig ordning fått stå ut med oupphörliga glåpord och liknande från gubben jag jobbar åt. Men, då jag faktiskt är aningens mer väluppfostrad än så, så frågar jag vänligt vad det är som står på. Jag får då höra att rullstolens hjul är trasigt. De får till slut upp tanten ur stolen in ner i en ny, lånad från Sundsvalls sjukhus. Vi kan äntligen komma förbi, och när vi går mot vårt bord ser jag hela hjulet på tantens stol komma rullandes genom rummet. Det var inte bara trasigt, det hade lossnat helt! Bara sådär! Tanten kunde ju ha dött, eller brutit den ökända lårbenshalsen. Stackars skakiga tant, hon har idag sett döden i vitögat och upplevt mer drama än hon någonsin kunde ha önskat sig på ålderns höst.
Det är inte lätt att bli gammal, jag säger då det. Och tanten, ja, hon får nu finna sig i att tillhöra Sundsvalls sjukhus tills det att hennes egen stol är lagad. När nu det bli, ingenting rör sig ju fort i det här yrket.

Det, mina damer och herrar, var dagens absoluta höjdpunkt.
Vilket liv jag lever!

Morgonhumör

Jag hatar mitt jobb och jag hatar det faktum att jag måste kliva upp halv sju på en lördagsmorgon. Dessutom hatar jag att jag vaknade halv sex och inte kunde somna om, plus att jag hatar att genom att skriva det här hatiska inlägget kommer jag säkert försent till jobbet ändå. Och sen hatar jag att det nu är tre långa hårda dagar kvar tills jag får ledigt igen. Och så hatar jag att sommaren snart är slut.
Och lite hatar jag det här jävla gnället.

Känner du Florence?

Vidare efterforskningar i Artur-ärendet har lett till att jag hittat en kvinna med samma efternamn på samma gata. Florence Sisask, vem är du? Släkting? Föredetta fru? Hon jobbar som universitetsadjunkt i moderna språk på Umeå Universitet och är 42 år gammal. Om jag ringer till Florence, får jag tag i Artur då? Det är värt ett försök, skulle jag tro. Imorgon ringer jag till Florence.
Jag kanske borde fundera på en framtid som stalker?

Uppdateringar:
Vi var i Sebbes stuga i Höga Kusten i helgen, det var mysigt. Och somrigt. Jag gillar mina pojkar, det gör jag faktiskt.
Jag kan till och med stå ut med jobbet om jag har något att se fram emot.

I onsdags hämtade jag ut mina glasögon, och blev 2000:- som jag inte hade fattigare. Men det är roligt med nya glasögon, och jag ser ju bättre nu. Och så ser jag bättre ut. Mina blåa bågar gör mig flera år äldre än mina bambino-glasögon, det lovar jag. Det kanske är dags för lilla Sofia att växa upp?

Och i övrigt: På tisdag eller måndag åker jag upp till Umeå för att hämta posten och packa det jag kan. Snart är flytten verklighet. Bara jag får tag på Sisask.

Känner du Artur Sisask?

Han är 43 år! Artur, snubben i min lägenhet alltså. 43! Och inte kapabel att svara i telefon! Vilket svin. Jag lessnade på att inte få tag på honom, eftersom han måste skicka in en fullmakt för att jag ska kunna få lägenheten tidigare, så jag googlade järnet. Han fyller år 31 december och är ogift. Troligen har han barn som går i femman, typ, för han var med på föräldramöte på en låg- och mellanstadieskola. Jag ska söka vidare, se om man hittar nåt som kan leda till att jag får kontakt med honom.

Känner du Artur Sisask? Kontakta mig!

Tankar från ett jobb

Nu har jag jobbat järnet i två dagar och det har varit både förjävligt och efter omständigheterna bra. Måndagen var helt fruktansvärd, ingenting var bra och gubben skrek och gormade och helt plötsligt klappade han till mig! Okej, inte hårt, för det kan han inte, men bara principen. Fan vad förbannad jag blev! Jag slog tillbaka. Gör det mig till en dålig människa? Jag hoppas att jag får sparken. Troligen inte. 14 arbetspass kvar nu. Var är min riddare på sin vita springare? Rädda mig från mitt liv i ondskans tjänst. Eller nåt sånt.

Min älskling ska flytta till Boden, vilket suger eller är bra, beroende på hur man ser det. Suger för att hon kanske ska kriga och ha sig, men är bra, för det är ju faktiskt närmare Umeå än Sthlm. Vi får se hur det artar sig helt enkelt.

Imorrn ska jag hämta ut mina glasögon, fast jag inte har några pengar. Alls. Men det löser sig nog. Och träffa kusin Hanna, första gången sedan hon kom hem från utomlandet. Tjo!

Någon skriker utanför fönstret, jag vet inte vem. En man i alla fall, på en våning i närheten. Troligtvis ovanför, jag får den känslan av någon anledning. Varför skriker han? De ordlösa ljuden låter plågade, som av en ändlös smärta. Som blev han konstant misshandlad av någon. Något? Jag äter min lunch och försöker stänga honom ute, vill hjälpa till, men samtidigt är jag rädd för vad hans skrik betyder. Vill inte se mer än jag orkar, veta mer än jag borde. Jag vill inte höra mer, inte veta av. För till vilken nytta kan jag egentligen vara? På vilket sätt kan jag hjälpa? Om alls. Jag vill så gärna, men oroas över att dras in i något där jag själv kan råka illa ut, hamna i skiten. Jag vill inte bli inblandad. Inte mitt problem.
Det är säkert ingenting. Han kanske hade ont i magen.

Sommar

Sommaren är planer som ändras eller skapas i sista sekund, en strävan efter den livsnödvändiga lönen i slutet av månaden, den som behövs för att kunna betala räkningar, för att kunna leva. Soldyrkan och nya leksaker och saft och bullar och jordgubbar och en ständig stress för att hinna med. Ha tid att få ihop den där enorma lönechecken, göra allt man planerat, verkligen använda alla dagar man har till att kunna säga att man gjorde allt. Och samtidigt, mellan allt detta, hinna ta det lugnt, slappna av, varva ner och samla krafter.
Men sommaren är inte längre rekreationens tid, det är istället jäkt och stress och en massa måsten. När hösten kommer och skolan börjar igen, det är då man slappnar av, faller in i den rytm man är van vid, även om den må vara snabb. Men man vet vad man ska göra, man vet vad som händer imorgon och pressen att hinna med är inte lika stor.
Men sommaren är ändå den tid då vi alla är glada, då vi lever ut, tar chansen, tror lite mer på oss själva. Och solen. Vi får inte glömma solen. Ljusterapi är det enda jag tror på.
Mitt råd till mig själv, och till alla er som kanske bryr er, är att göra lite mindre den här sommaren än vad ni hade tänkt. Nu är halva sommaren snart slut, men det som är kvar borde vikas till rekreation. Gör sådant som är roligt, som ni har längtat efter. Inte bara för att ni känner att ni måste, utan för att just nu, i detta ögonblick, är det här precis vad ni vill göra. Om det innebär att sitta på en filt på gräsmattan och dricka smultronsaft och läsa skräpiga kärleksromaner, så gör det! Det kanske är det allra bästa sättet för just dig att gå ner i varv.

Du är faktiskt ledig. Bete dig som det.

Tre slutsatser om jobbet

Efter att nu har varit tillbaka på jobbet under två förfärliga dagar har jag kommit till vissa slutsatser:

1. Jag hatar verkligen mitt jobb, det är inte bara nåt jag säger för att det är jobbigt att jobba, jag hatar det faktiskt. All skit man får ta, och de långa sega dagarna, det gör mig till en otrevlig människa, för jag blir så sjukt grinig av att spendera 13 timmar om dagen med den där mannen.
2. Lediga dagar är en enorm gåva som borde omhändertas ordentligt. På mina lediga dagar vill jag därför i fortsättningen göra saker. Och gärna så många saker som möjligt varje dag. Därför kan jag lätt bli lite stressad, när jag försöker få alla planer att gå ihop. Och kanske komma lite sent ibland, eller åka lite tidigt. Ni får ursäkta.
3. Jag har märkt en svag antydan till kleptomani hos mig själv, något som länge har slumrat, men nu när möjligheten finns sakta väcks till liv. Att jobba på Lindgården med alla dess förråd av användbara prylar ger min kleptomani fritt spelrum. Det är så lätt att låta en flaska desinfektionsmedel slinka ner i väskan på vägen förbi. Eller en bunt papperstvättlappar, eller kanske en sån där sprayflaska med mintdoft. Ingen skulle ju märka något, det finns ingen som har koll och vet hur mycket som finns av allt, eller hur mycket som förbrukas varje dag. Det skulle vara så enkelt, inte ens en utmaning. Alltid kan man väl använda sakerna till nåt där hemma, lukta gott vill väl till exempel alla att det ska göra. Det är så enormt frestande, bara en sak i taget, något varje dag, eller varannan, helt obemärkt.
Men har inte alla något kleptomaniskt i sig? Griper man inte chansen till gratis prylar om tillfället skulle uppenbara sig? Gratis är ju som bekant gott. Och ingen ser ju vad du gör, alla är upptagna med sitt. Varför inte? Det skadar ju ingen, gör ingen skillnad. Jag vill ju faktiskt ha den där flaskan med luftrenare, jag behöver den till och med nästan. Och sen så luktar ju mint så himla gott...

Nybliven

Jag måste ju ha världshistoriens sötaste kattunge! Fast det säger väl alla. Men den här lilla hårbollen är något alldeles extra. Helt orädd, och snabb på att anpassa sig. Jag tog hem henne igår, och efter tio minuter i mitt rum var hon helt hemmastadd. Åt mat och drack vatten och gick på toaletten. Det enda som inte funkade så bra var mötet med de andra djuren. Bea sa inget speciellt, nosade lite och gick därifrån, samma sak med Pricken. Men Tanja däremot, var väldigt sugen på att äta upp min lilla kisse, och hade utan tvekan gjort det om inte pappa stått och hållt järnkoll. Vi får ta det successivt. Pyret gillade inte heller min katt, mest för att när min katt fick se honom så reste hon världens ragg och fräste som en galning. Och istället för att försvara sig, som normala katter hade gjort, gick Pyret och gömde sig i ett hörn, livrädd för den lilla varelsen. Det såg himla roligt ut.
Så, nu har man alltså blivit med katt. En fortfarande namnlös hårboll. Jag kämpar vidare i namndjungeln.

Moving on

Det händer så mycket, fast ändå ingenting. Mina nätter på jobbet omvandlades till dagar i poolen, så jag fick så lov att kliva upp klockan sex på tisdag och onsdag och pallra mitt trötta arsele in till kontoret i stan till halv åtta, där jag fick sitta och vänta på att nån ringde och ville ha mig. Var hos en muskelsjuk gubbe på tisdagen, där fick jag sluta klockan tio, och sen var jag hos nån tant på onsdagen, då fick jag inte sluta tidigt, för ena assistenten var så bajsnödig och gnällde på att min försäkring inte gällde då ifall det skulle hända nåt. Genomled en sanslöst tråkig dag således. På torsdagen var jag på möte på jobbet, vilket jag trodde skulle vara i ungefär en timme, men det slutade med att jag satt från åtta till tolv med två av mina fellow assistants och skrev handlingsplan. Men, det bjöds på naturgodis, så jag var blidkad för stunden.
Efter det åkte jag till Ida och övertalade henne, med hjälp av Sara och Martin, att vi skulle åka och bada. Årets första dopp! Det var himla skönt, efter ett tag i alla fall.
Sedan gosade jag lite med katten, som jag btw kan hämta nu. Wiiie!

Idag var jag på Gatufesten en stund, köpte munkar för jag tyckte lite synd om mig själv. Sedan åkte jag till mormor och åt middag med henne och Ida, Martin och Victoria. Stinas kyckling. =D Mormor är så himla söt, hon borde få medalj.

Ingen Gatufest på kvällstid för mig i år, jag är helt enkelt pank. Men jag sörjer inte.

För det kan inte alltid vara soligt, ibland måste det få regna för att något ska kunna växa

Och det tror du inte att jag förstår? Men det var väl aldrig det som det handlade om, eller hur? Du ville helt enkelt inte. Men jag vill inte diskutera det mer, det är överspelat. Ibland blir jag bara så trött på att vara en push-over. För det är jag inte. Inte med någon annan. Men med dig är det annorlunda, jag låter dig leda och följer snällt i dina fotspår, för så har det ju alltid varit, i över 20 år nu. Och det gör mig oftast ingenting, det kan vara ganska skönt att bara flyta med. Det finns ju ändå en anledning till att ordet "kompis" finns med i ekvationen. Jag älskar dig ju, för att du är du och precis som du är. Men ibland känns det som att jag bara glider med på ett litet hörn och aldrig riktigt har nån koll på vad som händer. Som att jag bankar på dörren och vill komma in, men allt du öppnar är ett fönster som jag inte ens når.

Kort och koncist

Dopet var finfint, vacker skönsång, gott fika, glad unge. Mycket trevligt folk och sådär. Tog några bilder. Inte så många, strax över 400 bara.

Jag hatar mitt jobb, det finns ingen ordning på saker och ting, allt är en enda röra och jag vantrivs nåt så fruktansvärt. Nån som har tips på några andra jobb? Vad som helst som inte innefattar en grinig gammal gubbe och min chef.
Helst med bra betalt.

Imorrn ska jag jobba 7.30-17, fast jag vet inte vart. Eller hur.

Och sen så är jag förbannat less på det här nu. Enough.