Running out of time

De här sista veckorna i Oz är verkligen fullspäckade med roliga aktiviteter. Eller ja, hyfsat iaf. Igår var det dags för Lauras gradshow inne i Sydney, hennes klass ställde ut sina projektarbeten och det bjöds på plockmat och gratis dricka. Det var en väldans massa folk, men projektena var verkligen jättefina och välgjorda. Lauras bok om rödhåriga är enormt bra, hon har lagt ner så sjukt mycket tid på den och det syns verkligen. Nu kanske jag är lite partisk... jag fick även ett hedersomnämnande i den eftersom jag har hjälpt till med en del plåtningar. Sjukt roligt! Jag och Kody åkte in tidigt till stan eftersom jag tänkte köpa en bikini... de vettiga kostade dock runt AU$70 och det tycker jag inte riktigt att jag har råd med... Så det blev ingen bikini, och jag får hålla mig till den gamla som hotar med att avslöja en del privata kroppsdelar om man är oförsiktig. I alla fall så gick vi runt på stan ett tag, men jag har upptäckt att man kan bara shoppa med pojkar om man ser till att hålla dem mätta och belåtna. Så vi åt först lunch/middag, sedan gick vi på Lindt café och åt chokladkaka och varm choklad. Sedan för att fördriva tiden, och hålla Kody varm, gick vi på en pub och tog en drink, som det så fint heter. Sedan Lauras gradshow då, och sedan tog vi lite random bilder framför piratskeppet utanför Sydneys marina museum.

Idag var jag iväg till Katoomba med tåget för att köpa muffins till Vicki, Sarah och Megan i julklapp. Det tar lite drygt en timme och tio minuter att åka dit, sedan var jag där i en timme innan jag tog tåget tillbaka igen. Hämtade sedan upp flickorna på tågstationen och gav dem muffinsena. De blev väldigt glada. Wohoo. I Katoomba hittade jag även ännu en julklapp att ta med mig hem. Den blev lite dyr, men vafalls. Hellre dyr och bra än billig och dålig.

Sedan kom Lauras föräldrar och faster hit till res och bjöd på pizza och efterrätt. Helt underbart, de är så charmiga. Lauras faster, aunt Pat, tycker om mig, höhö. Hon upprepar det hela tiden, det är ganska roligt. Idag sa hon att hon var imponerad av mig, att jag var mogen. Laura säger att det är för att jag är väldigt direkt och inte snackar en massa skit. Jag vet inte riktigt vad hon menar med det, eller om det stämmer, men jag får väl... tacka?

Imorgon åker Unit 2 and friends ut på en roadtrip ett par dagar. Vi ska avverka Carlys mammas hus och Jonos beachhouse och blir nog borta till på tisdag. Det är tio stycken som åker och vi tar två bilar. Det ska grillas på grillen och grillas på stranden, jag ska hålla tummarna för att det går att jobba på brännan. Det har varit rätt kasst väder ett tag här, jag är inte det minsta brun. Bah. Men det ska i alla fall bli himla skoj! Vill ni mig något så finns jag på mobilen, men ring för guds skull inte, det kostar tydligen 17 kronor i minuten, åtminstone med Telia. Så det kan enkelt bli en telefonräkning på en tusenlapp... Eller hur var det?

Nu ska jag packa väskan jag lånat av Kody och sedan se om jag kan få mig lite skönhetssömn.
Idag är det sju dagar kvar och jag får en släng av panikångest när jag tänker på det. Lika bra att låta bli.

God jul!

Lilla julafton i Unit 2 var hur awesome som helst! Maten var fantastiskt, vem hade kunnat ana att lamm skulle smaka så gott? Folk gillade julmusten som jag tvingade på dem också. Och så hade vi sötpotatis, harvest potatoes, massa grönsaker, gravy och en smaskig bål. Till efterrätt var det Pavlova och kakor, lite Aladdinchoklad och underliga tyska kakor som smakade avföring.
Julklapparna var fantastiska, jag fick tre fotoramar med bilder på oss, en Douglas Coupland-bok, en minichokladfonduegryta, ett halsband, ett fiskespö, en koalatomte och av sötaste pojken fick jag första säsongen av Supernatural. Nu ska jag börja samla!
Han har dessutom överröst mig med komplimanger idag, det var himla trevligt måste jag säga. Dock har han fortfarande inte frågat ifall jag vill komma tillbaka, vilket jag måste erkänna att jag i hemlighet går och väntar på. Men vi får se, det kanske kommer. Eller kanske inte. Universum är underligt. Man kan aldrig vara säker på någonting.

Snart är det jul igen

Tiden går för fort. Det är egentligen allt jag har att säga. Jag tänker på hur mycket jag har kvar som jag vill hinna göra och det GÅR bara inte att klämma in allting innan jag åker hem. Eller det gör det ju, men det tar för mycket energi. Jag har ingen energi. Allt jag vill göra är att dega i soffan och vara nära, helst hela tiden. Men det går ju inte. Det går ju rakt inte alls.
Idag byggde jag och Kody ihop pepparkakshuset som jag köpte på IKEA, vi dekorerade med smarties i brist på non-stop och chokladtomtar i brist på skumtomtar. Jag försökte förklara att i min familj slår man inte sönder huset förrns tjugondag knut när man julplundrar. Kody tyckte att det lät äckligt att lämna pepparkakshuset framme så länge och ville helst slå sönder det på en gång. Jag lyckades övertala honom om att vi åtminstone borde vänta till imorgon, då vi ska ha lilla julafton.
Laura har planerat och fixat som en tok inför den här julaftonen, igår dekorerade vi 170 kakor med olikfärgad kristyr, det tog sin lilla tid. Men jösses vilka goda kakor! Jag ska även göra popcornsnören, mest för att jag aldrig har gjort det och det verkar kul. Sedan blir det en massa smarrig mat som jag inte har nån koll på alls, men jag har hört det ryktas att det blir lamm, vilket tydligen är traditionell julmat i det skumma landet av canadia. Jag ser fram emot det.
Men först ska jag på en lunchdejt med Claire från min regigrupp, vill säga hejdå och allt sånt där, hon har varit så bra. Så, lunch med Claire, inhandla en extra present till Laura och en till Jemma, sedan hem igen för att hjälpa till med förberedelserna innan den stora middagen. Det är min måndag, vad har ni för planer?

Ordförstoppning

Hade Konversationen idag. Den där avgörande. Det tog all uns av styrka i mig att ens få fram de första förlösande orden. Jag trodde att det kanske skulle bli lättare efter dem, men det blev det inte. Varje stavelse var plågsam, varje fråga jag tvingades ställa var kantad med rakblad, skar mig i strupen på vägen upp. Och det jag till slut fick klart för mig var att lagen om alltings jävlighet verkligen stämmer.
Så här ligger landet: den ständiga singeln, alltid-ensamma-Sofia, åker till Paradiset för att plugga och uppleva världen, säger högt och tydligt till alla som antyder att paradiset är fullt av vackra män att hon ska minsann inte komplicera saker och ting i onödan, väntar i fyra månader, hittar en karl, komplicerar allting, åker hem utan karl, deppar i ett år för nu vet hon vad hon gått miste om.
Och på något sätt är hon fortfarande lika ensam. Fast lite mer på djupet.

... kanske en till katt?

A constant knot

How do I end up this way
A constant knot in my gut
Tied with uncertainty and with lust
A classic case I suppose
A haunted man who can't out run his ghosts
They're in my skin and my bones

Like waking up all alone

Att bo i ett hus med fyra andra är underbart eftersom man har som en egen liten familj när ens egen är långt, långt borta. Det är dock inte alltid lätt att finna egentid, eller i det här fallet, tvåsamhetstid. Det tar liksom lite grann emot att stänga in sig på rummet, för vilken orsak det än må vara, när man vet att det sitter fyra-fem personer en trappa ner och med all säkerhet har vilda diskussioner om vad som pågår bakom min stängda dörr. Det dödar liksom romantiken. Och gör så att karln i fråga föredrar att vakna upp i sin egen säng så han slipper de retsamma kommentarerna. Jag däremot, kan hantera kommentarerna, men inte det faktum att varje gång han går hem så förlorar vi lite tid som vi kunde ha haft tillsammans. För hur bajs det än är så kvarstår faktum att varje dag är en dag närmare slutet. Och jag vill inte slösa mer tid.

Justeringar

Erika anmärker på att jag abrupt har slutat använda marginaljustering, även fast jag är oerhört förälskad i sagda typografilayout. Första gången jag missade att marginaljustera var i inlägget om Will, och då var det helt enkelt för att jag inte var riktigt närvarande. Såg mitt misstag dagen efter, men såg även att vänsterjustering ökade radavståndet i jämförelse med marginaljustering, och att det då var lite lättare att läsa (för Anna, som klagar på att hon ser streck överallt efter att ha läst min blogg). Så jag lät det vara. Och ja, de ojämna raderna stör fortfarande i ögonvrån, men det ökade radavståndet är nästan lika vackert som jämna rader. Svårt att få allt.
Så jag låter det se ut såhär ett tag. Tills jag orkar bry mig.

Då var den frågan utredd ordentligt, gud så skönt, nu kan jag äntligen gå vidare med min vardag.

Tyst samförstånd

Karlar... kan man någonsin förstå sig på dem? Antagligen inte, säger de som tror sig veta. Men Laura tror sig också veta, och om jag följer hennes råd så finns det egentligen inga problem. Jag gillar det scenariot, men jag vågar inte tro på det. Och jag tvivlar ständigt, men innan det hinner bli sådär enormt jobbigt så är han där, håret först in genom dörren, huvudet som försiktigt kollar läget, innan resten av kroppen får följa efter. Leendet och självklarheten. Och L upprepar att universum är underligt och att man aldrig vet vad som händer. Och hon har rätt. Som så ofta annars. Men det hindrar inte ordkaoset som liksom aldrig lugnar ner sig där innanför skalet. Det krävs en rejäl vårstädning, men efter vad jag har förstått så närmar det sig vinter därhemma. Vinter, vilket underligt begrepp. Vad är vinter?
Du säger åt mig att ta det som det kommer, men jag har aldrig fungerat så och jag gör det inte nu heller. Och vi kommer närmare den där punkten när vi måste fatta beslutet. Jag är livrädd för vad han kommer att säga, och jag är ganska säker på att han är livrädd för vad jag kommer säga också. Och i vår gemensamma rädsla håller vi orden för oss själva. Fast det fungerar ju inte i längden. Och det vet vi nog båda två.

Bildbevis

Vilken fantastisk kväll! Gold Class-bio är helt underbart, snacka om att skämma bort sig själv. Jag och bästa pojken på lyxbio, vi beställde in chokladkaka och varm choklad, såg nya bondfilmen, höll hand, sprang genom regnet, hånglade på tåget och tog en taxi från tågstationen. Världens bästa dejt. Eftersom jag glömde kameran så får ni nöja er med en kass mobilkamerabild på mig och Kody.


Jag kom hem till min unit igen, det var lite av en efterfest här för de som inte var på världens bästa dejt, utan hade varit ut på Embassy istället. Gick och la mig, typ. Eller jag kollade mailen. Hade fått från Opti.bones. Världens nyheter, allt kommer att bli fantastiskt för Opti. Arbetet går framåt, vi får använda det som C-uppsats, och vi har dessutom en stor chans att kvalificera oss till Uminova och få hundratusentals kronor för att starta upp vårt företag. Helt underbart alltså. Det är världens möjlighet.

... men jag slits mellan världens möjlighet med opti.bones och det faktum att jag inget hellre vill än att åka tillbaka hit i juni-juli nångång, ifall jag inte lessnar på pojken vill säga, stanna i alla fall ett år. Ge det en chans. Se vad som händer. För jag vill ha det här. Så enormt otroligt mycket. Men jag vill ha framgången med Opti.bones också. Jag vill inte sitta där om nåt år när de släpper sitt första spel och tänka: "det där kunde ha varit jag". Inte för något jag inte kan vara säker på kommer att hålla för evigt. Men det känns som att vi inte ens fick en chans.

Julförberedelser

Det är så himla skönt att vakna klockan elva, helt utvilad, utan att ha något man måste jäkta upp till. Det är inte ens fint väder, så man känner inte tvånget att gå ut i solen heller. Det är liksom bara... världens ledigaste dag. Orginalplanen var att åka in till Sydney och julklappsshoppa lite, men Laura behöver en paus från att göra saker, så jag funderar på att ta med mig Kody till Penrith istället. Jag behöver dessutom julklappstips till pojken! Vi ska ha lilla julafton i min unit på måndag, och då ska det delas ut julklappar.
Igår var vi på ikea, åt prinsesstårta och köpte choklad och ballerina. Dessutom åkte en massa julsaker ner i vagnen, lite dekorationer och sedan julmust, skumtomtar, ett pepparkakshus och lite annat roligt. Åh, en Alladinask. Nej, de hade inte Paradis. Jag vet att jag kommer få allt det här när jag kommer hem, men det ska bli roligt att ge människorna här en gnutta av den svenska julen. Jag köpte dock ingen sill. =P

Förresten så är jag pank, så om ni inte säger till så får ni ingen julklapp. Ida, du och Arvid är givna i vilket fall. Och Hanna har jag redan diskuterat saken med.
Men om någon annan vill ha en julklapp så bör ni lufta denna åsikt. Typ snart.

Gratis mat!

Vad är det för dag idag? Typ tisdag eller nåt va? Jag börjar bli dagvill, för alla dagar liknar varandra. Nästan. Igår var jag och Kody ut på middag, italiensk restaurang i Penrith som faktiskt var riktigt bra. Otroligt bra service! Jag kan fortfarande inte vänja mig vid att det är kutym att pojken betalar, är det så hemma med? Jag får ju som bekant inte dejta så ofta. =P I alla fall så är det fantastiskt, gratis mat och underbart sällskap. Vi kom hem lagom till Supernatural på TV, vilket jag följer slaviskt. Dumt att missa när det är så underhållande. Dessutom gillar Kody det med, så det är ju en win-win situation.
Idag har jag inte så himla många planer, ska tvätta lite... sola, om det är fint väder. På onsdag ska vi på Gold Class-bio i Parramatta och se den nya bondfilmen, vilken jag egentligen inte vill se, men jag offrar mig. Jag har något principiellt emot Bond. Men gold class är coolt, man kan beställa in mat och hela baletten. Tufft.

Åh, jag och Jemma var förresten in till Sydney i söndags och åt middag med Laura och hennes föräldrar. Det var fantastiskt, hon har så himla fina föräldrar, så charmiga och lättsamma. Vi gick på Nicks seafoodrestaurang i Darling Harbour och delade en skaldjurstallrik plus sidorätter. Så himla gott, jag provade musslor för första gången, det var skumt. Och så var det krabba och hummer och allt sånt där häftigt. Sånt som fattigt folk som jag inte äter vanligtvis. Det bästa av allt var att pappa Whelan betalade. =D Igen, gratis mat!

På tal om mat så börjar jag bli lite hungrig. Eller snarare, jag är snorhungrig. Undrar om Kody lagar lamm åt mig ikväll... För det har jag heller aldrig ätit.

Måndag

Så, varje dag när jag vaknar går jag igenom den senaste tidens händelser i mitt huvud, analyserar gårdagen och den kommande dagens planerade event. Sedan bestämmer jag mig för om det är en bra eller dålig dag. Det här är något jag har gjort i evigheter, mer eller mindre, när jag är inne i en händelserik period. Nu när jag vaknar på morgonen får jag påminna mig om verklighetens alla vändningar. Är idag en dag när jag är ledsen för att jag snart ska åka? (Försöker hålla de dagarna till ett minimum) Eller är jag lycklig för att jag har världens bästa vänner, en underbar karl på bara ett tjugotal meters avstånd, värmen från det här landet och absolut ledighet inplanerad?
Och även om jag inte vaknar med ett leende på läpparna, som det så vackert brukar sägas, så sitter det där efter ett par sekunders kontemplation. Ett klentroget, extremt oväntat leende.
Så ja, för att sammanfatta: idag är också en bra dag.

Shoppingterapi

Hade en shoppingterapidag igår i Sydney, mest bara för att komma bort från allt här på res. Köpte lite julklappar, mormor, farmor och Hanna är nu klara.
Jag köpte världens största smoothie och fick bara i mig halva... som jag dessutom varvade med minivårrullar från ett mystiskt stånd på Paddys Market. Men himla goda var de!
Jag ledsnade dock ganska fort på att gå omkring i Sydney mol alena, så jag hoppade på bussen hem. Kom hem vid femtiden, somnade i soffan. Sov till åtta typ, då Kody ringde och frågade om han skulle komma över. Dum fråga. Han kom, och vi gav varandra världens längsta kram och sedan diskuterade vi inte saken mer. Det var en fin kväll, rent fantastisk faktiskt, och det är alltid lika tråkigt när han måste gå. Men han lyckades inte riktigt koncentrera sig på pluggandet igår, och det är nog mest mitt fel, så jag körde ut honom runt halv ett så att han skulle kunna kliva upp tidigt och plugga idag.

Ikväll ska jag på middag med Laura och hennes föräldrar inne i Sydney, det ska bli himla skoj. Jag hoppas att de bjuder... för jag är som bekant inte gjord av pengar längre.
Nu ska jag smörja in benen och klippa naglarna, sedan är jag redo för den här dagen också.

Jag gjorde det komplicerat

Jag gick sönder när han sa att han skulle åka hem till Coffs innan jag åker hem till Sverige. Jag trasades sönder som ett rullrån i händerna på en ettåring. Det brast för mig, och innan jag hunnit samla ihop bitarna var den där. Den där ängsliga, bekymrade frågan: "Are you okay?" Och det var jag ju inte. Det är jag ju inte. Jag grät. Med ansiktet mot hans bröst grät jag. Med hans armar omkring mig lät jag tårarna rinna. Och så kom den där andra frågan: "Do you want to talk about it?" och herregud vad jag ville prata om det. Men det gick inte. Det kom inte ett ord över mina läppar, trots de tusentals frågor som kämpade om uppmärksamhet i mitt huvud. Hur förklarar man vad man känner, hur luftar man alla sina farhågor, när man samtidigt är vettskrämd för att det är för tidigt för att visa hela sin neurotiska sida? Det gick inte, det fanns ingenting jag kunde säga. Så han höll om mig, och jag grät, och han kläckte ur sig årets dummaste kommentar: "Everything has to end sometime" och jag ville bara skrika att det måste det inte alls, det behöver inte vara ett slut, bara ett nytt kapitel, eller en passage på väg till något bättre. Men jag sa ingenting. För jag hade tappat alla ord, glömt bort all min engelska. I mitt huvud rabblade jag allt jag ville säga, på svenska, ord för ord, om och om igen.
Till slut fick jag ur mig att jag aldrig hade tänkt komplicera saker såhär, att jag kommer bli så himla ledsen när jag måste åka. Han sa att han inte heller hade planerat det och att han kommer att bli "pretty fucking sad" han med. Och sedan låg vi där, tills han insåg att han inte skulle kunna sova om han stannade, och med tentaplugg framför sig hela dagen imorgon klev han upp och gick. Och genast blev det tomt. Något som saknades.

Så vad händer nu? Ställer jag in mig på att den 10e december är the end of life as it has become? Åker jag hem inte bara med sorgen av att lämna det här landet och de här människorna bakom mig, men även det bästa som kan ha hänt mig sedan... ja sedan för alltid, egentligen. Åker jag hem och börjar om mitt liv, tusen erfarenheter rikare, men med en saknad jag kommer ha svårt att skaka av mig? Eller slänger jag bort verkligheten för något jag egentligen inte alls kan vara säker på än?
Det var inte meningen att det skulle bli såhär. Vad var det jag sa innan jag for? "Nej, jag ska inte komplicera saker och ting"

....

In this quiet town

Trettiotre grader i skuggan, nästan omöjligt att inte svettas bort när man ligger i solen och lapar åt sig så mycket sol man bara kan. Pressade i en halvtimme för att få lite färg, men gav upp när huvudet började kännas konstigt. La mig i skuggan på baksidan, Fall Out Boy i öronen, varvat med Joshua Radin och diverse annat småplock. Schampoo Planet framför näsan, nästan för varmt för att läsa. Sidorna blir skrynkliga. Vatten, kladdkakan från igår (som blev helt perfekt btw Anna). Och orden som rinner in i mitt medvetande, nästan utan att jag förstår dem.

Come Sunday morning
There's a market on the square
Children are playing
Bells are ringing in the air
Old men are drinking
It's a lazy afternoon
Content with thinking
That there is nothing to do
But, for now
I'm going to stay in this quiet town
In this quiet town

Och jag tror banne mig att det här är så bra som det någonsin kommer att bli.

Nära-böter-upplevelse?

Jag glömde berätta, jag blev stoppad av polisen häromdagen. Hade varit och lämnat in Lauras klänning på kemtvätt, var på väg hem i Carlys bil. Hade en polisbil bakom mig, men tänkte inte mycket mer på det. Förrns den började signalera till mig, satte igång blåljusen och sirenerna och hela baletten. Jag blev lite lätt vettskrämd, tänkte att nu har jag väl kört bil i Australien för sista gången. Svängde in på sidan och väntade på fru poliskonstapel. Hon (tyvärr en kvinna, så jag kunde inte flirta mig ur situationen) var väldigt barsk och skräckinjagande. Men det visade sig att hon bara skulle göra ett random blåstest. Jag fick prata in i en liten apparat och hon kontrollerade mitt körkort och mitt internationella tillstånd och frågade vems bil det var och hela det där. Sedan fick jag åka igen. Sjukt läskigt var det dock, och jag var väldigt tacksam för att jag tog mig tid att skaffa det där internationella tillståndet. Hua.

Idag har jag haft tråkigt. Iddes inte smörja in hela kroppen med solskyddskräm igen, så jag struntade i att sola. Bakade en kladdkaka efter Annas mammas recept och läste lite ur Schampoo Planet ute på "verandan". Såg en skum film på tv. Gick över till Kody på morgonkvisten, men stannade inte länge. Försöker låta bli att störa när han pluggar, men jag har så tråkigt att det är svårt att låta bli. På måndag har han sin sista tenta, så sedan är det party on!
Hade ett mindre break down igår när det mesta bara var skit, och tvivlen drog och slet i mig, men jag hoppas att de är borta nu. Åtminstone till större delen.

Jag borde boka min fisketur typ genast, men det är så himla skönt att vara lat och inte göra någonting alls. Imorrn måste jag ta tag i det. Tvinga mig hörrni! Jag kommer ångra mig så om jag inte åker på fisketuren. Deep sea fishing, hur coolt är inte det?? Svärdfisk för tusan!

Ikväll är det gratis BBQ från Red Frog, den kristna föreningen blablabla... Det betyder att jag inte måste laga mat. Wohoo!
Fast det spelar ju egentligen ingen roll, eftersom Kody ser till att jag äter varje dag. =D

Tidsfördriv

Jag har blivit lite av en hemmafru här i ensamheten i min unit. Jag städar, diskar och plockar rätt efter pojkarna. Dessutom var jag och lämnade in Lauras klänning på kemtvätt igår. Idag hämtade jag upp den igen, samtidigt som jag köpte ett rattskydd till Carlys bil, mest eftersom jag är less på att bränna handflatorna när jag ska köra nånstans. Jag köpte även en liten blomma som jag ska lägga vid Wills träd ikväll när det har svalnat lite. Jag har dessutom tagit fram kyckling för att tina till kvällens middag, solat i en timme, läst ut en bok och plockat rätt på min tvätt.
Igår fick jag paket från AnnA, en pocketbok som jag ska läsa så fort jag läst ut the Shampoo Planet av Douglas Coupland, som jag har letat så länge efter. The alchemist, jag har hört att den ska vara bra. AnnA har väldigt bra smak i böcker, och hon är en sötnos som skickar den till mig. =) Vilka underbara vänner jag har!
För att dessutom spä på känslan av att ni därhemma faktiskt saknar och tycker om mig, så fick jag idag ännu ett paket, denna gång från syster K. Hon skickade after eight och en mjölkchokladkaka. Extremt uppskattat, och de där två kilona som jag har lyckats bli av med här nere kommer nog snart att finna sig tillrätta igen. Det där med att springa höll inte riktigt i sig... jag skyller på att det blev för varmt.
Det känns som sommar nu, med temperaturer runt 30 grader, strålande solsken, långa lata dagar, och så dessutom Charlie som sitter utanför sin unit och spelar gitarr. Det är en härlig känsla.

Shit happens

Här i nedre delen av världen händer det grejer, samtidigt som det känns som att tiden står still. Nej, nu ljög jag, tiden rusar förbi alldeles för fort och jag har insett att jag inte är redo för hemfärd, än på långa vägar.
Flickorna, det vill säga Vicki och Sarah, åkte norrut till Queensland i måndags, Carly åkte västerut för att göra sin lärarpraktik, Laura åkte österut till Nya Zealand för att semestra med sina föräldrar. Jag däremot, satt kvar i soffan och vinkade adjö. Megan följer efter flickorna på fredag, och Jono åker hem imorgon. Kvar i huset är då jag och Ross. Åtminstone till på fredag när Carly kommer hem igen. Man skulle kunna tro att jag sörjer min brist på äventyr för tillfället, att jag skulle kunnat ge vad som helst för att följa med till Queensland. Och så var även fallet, för några veckor sedan. Men i och med den här nya förändring som har skett, den här "jag-känner-mig-inte-så-singel-längre"-grejen, så är jag rätt glad över att jag var för pank för att åka på äventyr. Jag och Kody umgås varje dag, fastän jag försöker låta bli att störa honom när han pluggar, han har två tentor kvar. Mest ser vi på film och hånglar, men han lagar även mat till mig när jag klagar på att jag är för fattig för att äta, och han tar med mig på bio när jag säger att jag är uttråkad. Det spelar egentligen ingen roll vad vi gör, bara jag får vara med honom. Och det är så himla bra. Och så himla dåligt. Jag vill inte tänka på hur bajsigt det kommer att bli att skiljas från honom, eller hur vi inte har pratat om att det finns en chans att vi kan hålla ihop på distans. Eller hur omöjligt allt verkar. Jag vill helst bara tänka på hur skönt det känns att höra hans hjärta slå under mitt öra, och hur avslappnande det är med hans fingrar i mitt hår. Jag vill bara komma ihåg hur lycklig jag är just nu, och hur gott han luktar. Men hjärnan fungerar tyvärr inte riktigt så, och jag påminns hela tiden om den oundvikliga framtiden. För oavsett vad, så kommer den suga. Åtminstone ett tag.

Welcome to another beautiful day in paradise

Det här med att väcka Sofia på morgnarna verkar ha blivit populärt, med det resultatet att jag inte har sovit längre än halv nio på bra många dagar. Det låter kanske inte så farligt i era öron, men jag GILLAR att sova! Imorse var det Carly som väckte mig och ville ha skjuts. Igen. Och det efter att hon tvingat mig att skjutsa henne och Vicki till Lidcome igår, plus hämta upp dem från tågstationen på natten. När jag var upptagen med annat. Ohyfsat. Men, jag hade inget emot att skjutsa henne imorse, hon åker iväg för att göra sin undervisningspraktik den här veckan, och flickorna åker till Queensland idag, så jag blir mol alena i huset. Förutom pojkarna då, men de är ju ändå typ aldrig hemma. Jag är rädd för att jag kommer att bli uttråkad som tusan, men samtidigt är det lite skönt. Jag ska hänga med Kody, kolla på film och hångla. Hoho, det låter ju inte så dåligt ändå.
Men först ska jag lämna in Lauras klänning på kemtvätt, tvätta mina egna och sedan gå upp till 19 och... störa.

Vilse bland sekunder

Jag har varit trött idag, somnat både här och där. Aldrig riktigt vaknat. Tänker en del, men är ganska nöjd som det är. Avslappnat. Avslappnat men exponerat. Bekvämt. Vad är nästa steg? Och vad händer i framtiden? Frågor jag helst av allt låter bli att tänka på, men som ändå envist gör sig påminda. För det spelar roll. Det spelar jättestor roll. Men för tillfället väljer jag att låtsas om att den här månaden, den här tiden, är för evigt.
För jag vill inte åka hem. Inte för en sekund ser jag fram emot att sätta mig på planet hem till den bitande kalla vintern i Sverige. Inte för att jag inte saknar er, för det gör jag, men för att den här vardagen har toppat den där hemma med hästlängder. Jag önskar ni vore här och upplevde det med mig.

Och vi låter bli att tänka

Åh Anna, vi måste Skypa snart. Det ska göras presentationer.

I vilket fall... idag känns som en bra dag. Likväl som att igårkväll var en bra kväll. Jag var till Sydney under dagen, kollade upp lite fisketurer. Vi drack varm choklad på Lindt Café och det var den bästa varma chokladen jag någonsin har druckit.
Kody hade en massa plugg att göra, så han satt instängd på sitt rum mest hela dagen. Jag lyckades slita loss honom framåt kvällen dock, vi kollade på film. Jag tvingade honom att se Moulin Rouge eftersom han hatar musikaler och jag tyckte att det var hädelse att hata Moulin Rouge, speciellt utan att ha sett den. Han älskade den inte dock... Men det är bara en tidsfråga.

Nu ska jag käka frulle och sedan se vad dagen bjuder på. Solen är ute. Jag är i Australien. Hur vackert låter inte det?

En början på något ovanligt

Så självklart det var för mig, så lätt vi gled in i något vardagligt. Men hur jag önskade att Carly skulle avlägsna sig, ge mig en chans att komma närmare. Men till slut brydde jag mig inte längre, kunde inte hålla mig. Som att komma hem. Och när han gick, den omedelbara saknaden. Varför är det så? Hur kan man leva på det viset? Hur fungerar man som människa?
Jag vill berätta allt för er i klarspråk, men ännu känns ingenting hundraprocentigt. Men det borde inte vara alltför svårt att pussla ihop bitarna, så ni får syssla med det.
Imorgon är Dooge på väg hem, och det är helt min tid. Min.

Jag saknar dig

Den senaste tiden har varit dramatisk. Händelse på händelse som lämnat mig sömnlös, rört upp känslor, orsakat tårar och fått mig att spilla en överflödig mängd ord här på bloggen. Mycket av det jag skriver är sådant jag inte pratar om, inte med många. Men det är så otroligt mycket lättare att skriva det, allt bli ärligare när jag kan gömma mig bakom tangentbordet. Så därför vet ni, trogna läsare, nog mer om vad jag tänker än många andra, andra som jag kanske skulle kalla nära vänner.

De här månaderna har varit extremt jobbiga, med början med hela lägenhetsspektaklet, som aldrig verkar vilja ta slut. Och när jag tänker tillbaka på det och ser hur upprörd jag var, hur det raserade och förstörde så himla mycket, så kan jag inte förstå. För nu, i backspegeln, har det ju ingen betydelse. Visst, det är fortfarande upprörande, men i jämförelse med allt annat så är det ju bara en detalj, en tagg i ögonvrån som jag måste dra ut förr eller senare. Men jag gick från att oroa mig över vad jag skulle göra med lägenheten, till att bestämma mig för att strunta i det och bara vara lycklig. Och jag var lycklig på riktigt där en stund, så många lovande kvällar, förväntansfullt. Och sedan hela den här grejen med Will, som jag saknar honom. Hur jag aldrig kommer att kunna förstå, hur mycket jag önskar att jag skulle kunna spola tillbaka tiden, rädda honom från hans mörker. Ta honom i handen och än en gång tala om för honom att det löser sig. Att ingenting är värt att ge upp för. För hur fattar man det beslutet? Hur bestämmer man sig för att det är nog nu? Jag kan inte förstå det, inte ta in det i huvudet. Och överallt jag går ser jag saker som påminner mig om honom, platser vi besökte, bilder i huvudet, alla roliga stunder. Och även om det gör mig sorgsen, påminner mig om hur jävligt det är, så känns det bra att ha honom omkring mig. Det känns bra att vi inte glömmer, att vi minns hur underbart det är att leva, och att vi alla finns där för varandra när någon av oss behöver det. Wills självmord hände under en tid när jag trodde att jag kunde bli lycklig på riktigt, och när allt hände trodde jag att jag skulle känna att det var nödvändigt att skjuta upp min lycka. Tills det var passande, liksom. Och det kände jag väl, i viss mån. Men samtidigt var det ostoppbart, och det kändes så enormt mycket bättre att ha den där, inom räckhåll. Tröstandes. Och alla skuldkänslor jag har inför att nu inrikta mig på att vara riktigt lycklig finns fortfarande där, naggandes i bakhuvudet. För hur kan livet gå vidare när Will saknas? När någon som funnits där, som jag upplevt så mycket av äventyren här med, helt plötsligt är borta. Kommer aldrig mer igen. Men faktum är att det gör det, livet går vidare. Men med en ständig saknad i hjärtat, ett hål som aldrig hade funnits där om vi hade skiljts åt i slutet på det här året och åkt hem till våra respektive verkligheter. Och han var så nära. Så nära att få komma hem. Det går inte en dag utan att jag tänker på hur meningslöst det är. Så nu fyller jag hålen så gott jag kan, låter den här känslan som pockar på uppmärksamhet få ta plats, tillåter mig själv att vara lycklig. Och jag ser på framtiden på ett helt annat sätt nu, för allt det där jag var säker på för bara en månad sedan är nu blurrigt och svårt att se. Det finns fler möjligheter nu än det gjorde då. Och jag är livrädd.

En strimma ljus

Det är underligt hur en enda dag kan förändra sättet man ser på de framtida dagarna. Hur det kan vara något som fattas, när man bara har haft det en enda dag. Det är att gå händelserna miltals i förväg, men förstå hur svårt det är att låta bli. Men tystnad gör mig tveksam, får mig att misströsta. Men samtidigt förstår jag. Det är för tidigt för ständig kontakt, för ständig saknad. Fast det är ju som det är. Jag önskar ändå att det vore imorgon och att mina förhoppningar, mina fantasier, slår in. Den som väntar på nåt gott...

Förövrigt är jag fortfarande lika förväntansfull, men om jag känner mig själv rätt så bäddar jag bara för en massa besvikelser. För sånt är livet.

Ambivalent återkomst

Så är jag hemma igen. Hemma på res. Här har allting förändrats, i stort sett. Delvis mitt eget görande. Sarah har sovit i min säng medan jag varit borta, hon kommer nog inte flytta tillbaka till Unit 10. Vilket hon inte ska behöva, i Unit 2 finns det plats för alla. Vicki har sovit på soffan nere, vilket också är helt i sin ordning. Jag har saknat alla här nåt så enormt, det är liksom så mycket lättare att umgås med de som gått igenom samma sak. I Melbourne har jag bara försökt skjuta allt tänkande på framtiden, koncentrerat mig på att ha roligt. Det har funkat okej, jag har haft det himla bra. Kate tog hand om mig, och Melbourne Cup var himla mysigt...
Nu har jag en och en halv timme på mig att göra mig klar inför balen ikväll.
Det känns skönt att vara tillbaka, även om stämningen är fortsatt låg här. Jag behöver nog tänka en del.

Jag är dessutom extremt glad, förväntansfull och spänd på vad som kommer att hända de närmaste veckorna. Men jag har skuldkänslor för att jag ens funderar på att vara lycklig. Och jag är rädd för att jag gör avskedet så enormt mycket svårare. Jag är rädd för att jag inte vill ha något avsked. Jag är rädd för att i och med det här så finns det en rejäl chans att ni kommer få se bra mycket mindre av mig nästa höst... och framåt. Men vi får se. Vi tar en dag i taget. Nu ser vi fram emot ikväll, sedan ser vi fram emot fredag, och sedan ser vi fram emot tisdag. Det är mycket att se fram emot, och tur är väl det. Jag vet inte vad jag skulle göra om jag inte hade det. En styrka, en klippa att hålla sig fast vid när det blåser upp till storm.
Och det pirrar i mig, som aldrig förr.

Melbourne

I Melbourne. Loggade in pa facebook. Hade en vanforfragan fran en av Wills kompisar hemma i Montana, han sokte efter svar. Det fick mig att borja grata. Pratade med honom ett tag, det hjalpte faktiskt lite. Jag forklarade vad som hade hant, hur Will hade varit. Jag gav honom mitt nummer sa han kan ringa, men jag vet inte vad jag ska saga om han gor det. Vet bara att jag vill hjalpa, om jag kan. Och det hjalper mig att hjalpa dem.

Pa onsdag nar jag kommer hem ar det en minnesstund for Will. Sedan balen. Sa underligt allting kanns. Sa oviktigt.

Jag hoppas ni har det bra darhemma. Jag hoppas att ni vet att jag alskar er.