Trial and error

Jag forsoker verkligen. Varenda litet halmstra griper jag tag i. Ibland inser jag att jag nastan har gett upp, men sa kommer helgen och jag kanner direkt att det ar ju precis det har jag har letat efter. Det ar precis det har jag vill ha. Hur kan jag ge upp? Det maste finnas ett satt.

An finns det tid att hitta en losning.

Nej, ni ar nog less pa att hora mig tjata om det har.

I ovrigt da?

Jo, det ar bra. Jag jobbar. Nar jag inte jobbar ar jag med karln. Nar jag inte ar med karln ar jag hemma. Jemma och jag gor lite saker tillsammans, jag gillar Jemma.

Och sa ar det liksom... vardag.

Oh this life I chose

Anna säger återigen att jag uppdaterar dåligt. Jag vet. Men vad tusan ska jag säga? Överlag är humöret relativt bra, jag jobbar och planerar Melbournebesök över påsk och umgås med K och det rullar liksom på. Men samtidigt grubblar jag. Varje ledig stund spenderar jag med att med ljus och lykta leta efter lösningen. Jag googlar, besöker immigrationskontoret, diskuterar och researchar. Och det slutar alltid med att jag stänger ner, lite mer nedslagen än innan. Ännu ett spår som inte ledde någon vart. Jag pendlar mellan att bara acceptera hur saker och ting utvecklar sig, och att vägra ge upp innan varje millimeter av information är utredd och övervägd.
Men jag måste säga att det ser mörkt ut. En del av mig börjar inse att jag kanske faktiskt inte har något annat val än att hoppa av tåget. Men det gör så ont att det ska falla på en sån här grej. Efter allt vi har gått igenom, alla långa månader där jag bara väntade på en andra chans. Jag kanske aldrig borde ha åkt. Kanske gjorde jag det bara värre.

Vi har vuxit så mycket tillsammans, och jag önskar att vi hade möjlighet att fortsätta växa. Jag vet inte var det kommer att leda, jag vet inte om det är han som är Han. Men delar av mig tror det, och jag önskar att jag fick tid till att upptäcka vad vi är i lugn och ro.
Det enda jag vet just nu är att det inte kommer att bli en repris på förra gången. Det går helt enkelt inte.

Nederlag

Jag har dragit mig från att erkänna ännu ett misslyckande. Funderat på andra lösningar så jag åtminstone kan presentera en backup-plan. Men det står still, jag var så säker. Jag står handfallen. Jag sa det redan när det kom upp som lösningen på alla mina problem. Man vet aldrig. Bli aldrig bekväm.
Jag har skjutit tankarna framför mig, låtit mig tro att det löser sig ändå. Men gör det verkligen det? Löser det sig? Hur?

Min chef sa att om han skulle sponsra mig skulle han kräva ett femårigt åtagande och en jäkla massa arbete. Han sa att i så fall skulle han starta upp en designavdelning och förvänta sig att jag skulle bringa in kunder åt honom. Jag skulle alltså jobba på provision och åka runt och sälja mina designtjänster till potentiella företag. Det låter som världens utmaning och skulle säkert kunna vara jättekul. Men jag är ingen försäljare, och jag kan inte lova fem år till ett arbete som inte är vad jag vill göra i ett land jag älskar men i all ärlighets namn bara stannar i på grund av en karl. Det kan jag bara inte. Däremot är jag säker på att jag vill stanna. Inte med en fiber i min kropp kan jag se mig själv åka hem och inte få vara med K igen.
Så nu vet jag inte vad planen är.

Hjälp mig?

Det löser sig

Det börjar bli ett populärt talesätt, men det går inte så bra för mitt lag nu. Det är lite kaka på kaka av saker att ta itu med och senast det var så här var för ganska precis ett år sedan och då höll jag nästan på att gå under av allt jag var tvungen att besluta om och alla motgångar jag fick ta emot. Ni minns. Skillnaden mellan nu och då är att jag i grunden var hemskt deprimerad vilket jag inte är nu. Jag är glad för att jag är här, jag är glad för att jag vågade, för att jag ändå har lyckats relativt bra. Min chef sa att han tyckte att det var ganska imponerande, inom några månader hade jag jobb, bil och boende och hade börjat nosa på sponsring. Det är inte så dåligt!
Så jag är glad. Det är nog därför det faktum att jag blåser kriskassan avsedd för eventuell akut hemflygning på att betala advokaten inte gör mig mer upprörd än att jag känner en knut av oro i maggropen. Det kan jag hantera.
Det jag däremot stressar lite mer över är de svårigheter jag kommer ha med att få ihop till ett besök hemma i Augusti. Kan ni inte komma hit istället allihopa??

With no margins

Jag glömmer bort bloggen, det finns inte tid. Eller det gör det väl, men det känns inte så himla viktigt längre. Jag jobbar mest. Och när jag inte jobbar försvinner tiden ändå.
Pojken kom i alla fall hem från Melbourne igår. Det var fint, jag tror han saknade mig alldeles lagomt mycket. På söndag är det ju som bekant alla hjärtans dag, och trots att man ju av princip ska vara oengagerad och en gnutta negativt inställd till denna påhittade Hallmark-dag. Men. Jag är så enormt peppad! Jag har aldrig riktigt firat en alla hjärtans dag, så det ska bli grymt kul. Jag har planerat att ta med pojken till Rudi's, en europeisk slaktaraffär som gör egen korv och allt sånt där. Det låter kanske inte så romantiskt, men Kody älskar kött och korv och han ska få köpa sig en hel massa. Sedan ska vi ha picknick nere vid älven och så blir det min berömda kladdkaka och en fin middag. Alldeles lagom.

Förresten fick jag sluträkningen från min advokat igår. Nu är det ju tänkt att det kräket betalar in ska täcka det, men han har ju fått världens slöaste avbetalningsplan, så jag kommer få lägga ut för advokaten. Strax över nio laxar ville han ha, och då har han ändå gett mig bra med rabatt. Det var lite mer än jag hade tänkt mig... Menmen.

Den här veckan jobbar jag heltid på Bemac, det är enormt krävande dagar och jag stressar nästan sönder. Men sen får jag komma hem och så sitter det en charmigt leende pojke och väntar i mitt rum och då gör det inte så mycket.

Nu ska jag göra spenatlasagne!

New power

Sådärja. Idag hämtade jag ut min nya sladd direkt från Kina som kostade mig strax över 200 riksdaler istället för standardpriset 650:-. Den fungerar ypperligt, som ni kan se.

Sedan sist har jag mest bara jobbat. Börjar få lite mer timmar nu, den här veckan kunde jag till och med lägga undan pengar! Nästa vecka ska jag jobba fem dagar eftersom Chris ska gå nån kurs för att lära sig tryckpressen. Det kommer bli en trevlig lön, och välbehövlig. Inom de närmaste veckorna kommer det dessutom att avgöras ifall jag blir kvar eller inte. Spänningen är olidlig!

Kody kom dessutom hem i söndags och jag var och shoppade med hans mamma. Köpte mig några billiga klänningar och lite annat som verkligen behövdes. Plus ett par skor. Fina skor. Det var himla kul att shoppa med Jude faktiskt! Sedan skjutsade jag henne till Kodys mormor där Kody och hans pappa var och fick middag och efterrätt och tvingades se på tennisfinalen i Australian Open. Otroligt mysig familj det där.
Vi har dessutom fått erbjudande att åka ut med Kodys moster på deras Yacht i Sydney Harbour, så det ska bli kul!

Nu har han åkt till Melbourne ett par dagar, så helgen tänkte jag spendera med att spela lite xbox (som han hade med sig och som numera är installerad i mitt rum med den TV jag lånat av Carly) och kanske hänga lite med Meg, en tjej jag lärde känna på campus. Hon är tillsammans med Cam, som är en av Kodys bästa kompisar.
Fler vänner till mig!

Dessutom tänkte jag försöka hitta ett par minuter att prata med föräldrarna. Av någon anledning tror jag att de vill det...