Att ett helt år redan har gått, det är svårt att förstå. Så mycket av det här året slösade jag bort på att vara deprimerad, det är nästan så jag skäms. Jag fattade beslutet att åka tillbaka till Sydney efter att jag gjort klart skolan, och den första lönen jag fick från Brukarkooperativet gick direkt till att boka en flygbiljett. Vilket kanske inte var det smartaste jag gjort, hela januari levde jag i princip i misär, jag hade inte råd med någonting. De två lågvattenmärkena jag särskilt minns var när jag inte hade tillräckligt med pengar på kontot för att köpa en liter mjölk och jag var tvungen att betala medicin med faktura. Jag mådde dåligt på så många sätt den månaden.
Men i februari, mindre än två månader efter att jag kommit hem, hade jag planen redo. Jag längtade varje dag efter att se Kody igen, eller bara efter att prata med honom, att höra att han fortfarande ville ha mig. Vi hade många jobbiga dagar där orden ”det är inte rättvist” upprepades gång på gång. Vi sa att vi inte skulle, men det var ett långdistansförhållande vi hade där de första månaderna. I mars nångång gav han dock upp. Han sa att han inte kunde ha ett förhållande med mig när jag inte var där och han slutade kontakta mig. Jag gick sönder igen, och fortfarande idag är jag enormt ledsen för att han gjorde illa mig så mycket. Hoppet levde dock kvar eftersom vi alltid sagt att vi fick se vad som hände när jag kom tillbaka till Sydney. Jag fortsatte planera min resa och försökte samtidigt fokusera på skolan, då jag läste sista terminen och började jobba på min C-uppsats tillsammans med Hanna. Då och då dök Kody upp igen, slängde till mig ett ben för att jag inte skulle glömma honom men försvann lika snabbt igen, vilket gång på gång lämnade mig förkrossad. Jag var så arg, men jag kunde inte låta bli att längta till nästa gång han ville prata med mig. Jag har aldrig gråtit så mycket som de där första sju månaderna av 2009.
C-uppsatsen gick framåt, jag och Hanna gjorde en dokumentärfilm om musikdistribuering efter att IPRED-lagen trätt i kraft. Vår handledare var Carl-Johan Orre och han satte oss på prov. Det var ett krävande arbete, och jag är rädd att Hanna fick ta större delen av ansvaret när jag inte orkade. Jag är skyldig henne massor.
Samtidigt som allt det här hände bråkade jag även med Mattias tills jag bestämde mig för att jag inte orkade det heller. Jag tog kontakt med en advokat och blev i den sekunden flera år äldre. Nu var det upp till min advokat att trassla ur mig ur röran och allt jag behövde göra var att acceptera hans beslut. Det var så underbart skönt och jag kände mig mycket lättare till sinnes.
Min bil gick sönder och jag ringde pappa som dagen efter körde 30 mil med Passaten för att titta på Micran. Han konstaterade att något var tokigt och sa att han skulle ta med den hem och titta på den. Så lämnade han mig med Passaten och körde Micran till Matfors. Min pappa är bäst i världen, på riktigt. På det hela taget har mina föräldrar varit helt oumbärliga det här året. Jag har fått så mycket stöd och hjälp och hade nog aldrig klarat det utan dem.
Jag åkte ner till Uppsala för att fira valborg med deluxgänget. Alla var där och det var ganska fantastiskt. Vi hade underbart roligt och om jag kunde skulle jag göra det till en tradition. Min födelsedag firades även där, jag tog med mig alla och vi gick på grekisk restaurang och åt middag. Min första födelsedag jag inte firade hemma med familjen eller i min lägenhet. Jag var så nöjd dock, det var en fantastisk födelsedag och jag firade med några av de människor jag tycker bäst om. Fick dessutom tårta av mammas kusin som också bor i Uppsala, så det var egentligen inget som saknades.
Arbetet med C-uppsatsen intensifierades och med tystnad från Australien-hållet kunde jag fokusera bättre på att få det klart. Så bestämde sig Madi, som är en tjej jag träffade på campus i Penrith, att hon skulle komma och hälsa på mig och Sarah i Stockholm i några dagar. Madi hade gjort ett utbyte utanför London och var nu på Europaturné. Jag ignorerade Hannas högljudda protester och åkte ner till Stockholm för att vara med. Vi hade två sjukt roliga dagar innan jag skyndade mig hem till en halvt förbannad Hanna. Men jag behövde de där dagarna för att sedan kunna lägga all energi på uppsatsen. Vi blev klara i tid och lämnade in den för bedömning efter att vi hade redovisat inför delar av klassen. Vi kände oss ganska säkra på oss själva eftersom vi visste att många andras uppsats var mycket sämre. Vi gick på avslutningsmiddag, åt god mat med klassen, skrattade och pratade och fick en mycket fin avslutning på universitetstiden. Jag saknar inte direkt klassen, men ibland kan jag sakna att sitta i sal 382 och lyssna på musik och bara snacka skit om varandra.
Efter att jag gjort klart skolan var det bara jobb som återstod innan det var dags att återigen packa väskorna och åka söderut. Trodde jag. Vi fick veta att vår uppsats blivit underkänd och att vi var tvungna att komplimentera. Det var enormt oväntat och ingen av oss var särskilt glad. Det var dock bara att sätta igång, så jag varvade det med jobb och packning av lägenheten i en och en halv månads tid. I början på juli passade dessutom Kody på att höra av sig igen. Han sa att han såg fram emot att jag skulle komma tillbaka och de murar jag jobbat så länge på att bygga upp raserades igen. Det enda jag ville var att vara med honom igen, men jag orkade inte med att han skulle försvinna igen och det sa jag till honom. Efter det blev stämningen lite tryckt och vi bråkade mycket. Men vi pratade i alla fall.
I slutet på juli jobbade jag mitt sista pass och sa hejdå till Sanna, vilket var svårare än jag hade trott. Vi hade en mysig middag tillsammans bara vi två och ägnade kvällen åt att prata så som vi alltid har gjort. Att jobba med Sanna har varit underbart och jag vet att jag har en vän för livet i henne. Min fina Arne.
Mina föräldrar kom upp och hjälpte mig att flytta det jag inte hade sålt. Mamma gjorde ett bra jobb med flyttstädningen och vi brummade hemåt framåt kvällen. Dagen efter ägnades åt att försöka få in allt i förrådet, vilket var en liten utmaning.
Så var jag hemma igen, inhyst i gästrummet i två veckor. Jag umgicks med familjen, försökte träffa så många vänner jag kunde och längtade efter Kody. Sista kvällen åt familjen middag på Löran och jag insåg där och då att de är världens bästa familj och jag skulle inte byta dem mot något. Trots att ingen av dem egentligen ville att jag skulle åka så stöttade dem mig i mitt beslut och det var enormt viktigt.
Den tionde augusti satt jag på ett plan till London, där jag skulle möta upp Zandra och även spendera lite tid med Vicki, som nu var tillbaka från Oz. Jag och Zandra hade världens finaste vecka tillsammans, vi turistade runt i London allt vi kunde och njöt av att äntligen träffas igen efter nästan två år på skilda håll. Jag träffade Vicki och firade hennes födelsedag på Oxford Street.
Den sextonde augusti sa jag hejdå till Zandra och London och satte mig på ett nytt plan, denna gång till Sydney. Efter 22 timmar kramades jag med Carly på Sydneys internationella flygplats och åkte hem till henne och Jemmas lägenhet i Parramatta. Carly åkte på jobbet och jag la mig i min bäddsoffa och sov ett par timmar. Vaknade framåt eftermiddagen och gick online på Carlys dator där jag pratade med Kody. Jag sa att vi hade tänkt åka ut till campus på kvällen och undrade om han ville att jag skulle komma upp och säga hej. Det ville han. När Carly och Jemma kommit hem från jobbet åkte vi så ut till Penrith. Jag mådde illa så nervös var jag. När vi kom fram gick jag sakta upp till unit 19 och knackade på. En söt blond tjej öppnade och jag frågade efter Kody. Hon frågade om jag var ”Sophie” och jag sa att ja, jag var Sofia. Hon släppte in mig och jag gick upp för de där välbekanta trappstegen och knackade på dörren till Kodys rum. Han släppte in mig och när jag äntligen såg det där underbara ansiktet igen visste jag att jag hade gjort rätt som åkt tillbaka. Vi kramades länge innan vi satte oss på sängen och pratade. Det gick trögt till en början, vi var båda så tagna av stunden att vi inte visste vad vi skulle säga. Till slut sa jag: ”this is weird” och han skrattade och höll med. Så kysstes vi och så var det inte konstigt längre. Vi gick ner till Carly och Jemma och alla fyra åkte ut och åt middag. Det var precis som det skulle vara.
Dagen efter var jag tillbaka på campus för att träffa honom och på fredagen var det kalas för en av de svenska tjejerna (från DMP) på campus och han presenterade mig för alla nya som sin flickvän och frågade om jag ville komma och hälsa på honom i Coffs över sommaren. Jag föll på plats och glömde allt om de där hemska 9 månaderna.
Jag bodde hemma hos Carly och Jemma, sov på deras bäddsoffa eftersom skotten Sean hade det tredje rummet. Efter en och en halv månad fixade Jemma ett jobb åt mig, som receptionist på ett tryckeri. Jag planerade att flytta ut, men skotten åkte hem till Skottland och hon som skulle ha fått rummet ångrade sig, så jag blev kvar. 8 Cowper Street är lyxigt, vi har en pool och ett gym och en grymt bra läge i Parramatta.
Resten av året ägnade jag åt att jobba deltid, umgås med pojken som varannan helg var här och jag var hos honom varannan helg. Ett system som fungerar utmärkt, även om jag saknar honom på veckorna. Han hade dock mycket i skolan och behövde veckodagarna till att plugga.
Julen spenderade jag tillsammans med Kody’s familj i Coffs Harbour, Woolgoolga för att vara exakt, och det var två veckor som jag fullständigt älskade. Jag var så nervös för att träffa hans föräldrar, men de fick mig att känna mig så välkommen och jag är helt förälskad i hans mamma.
Mal, min chef på Bemac, erbjöd att sponsra mig och om erbjudandet fortfarande står kvar så tror jag att jag tar det. Det innebär två år till i Sydney.
Jag tror att det är rätt.
