Om kärlek

Jag är nyförälskad. Det känns som en nystart, en början på en livslång kärlek och vänskap. Jag är förväntansfull och taggad till tänderna och jag kan knappt bärga mig innan jag får spendera tid med min vackra mörka älskling.
Ni kan säkert gissa vad jag pratar om, men om inte så kommer här en liten ledtråd:

 

Vackert högblank svart med diodbelysning och 1000 watt motor. En skönhet utan dess like. Kärlek vid första ögonkastet. 

Och det bästa av allt: Det är en present från min andra älskling. I månader har han slitit ont på jobbet (eller ja, han kanske mest har suttit ner och varit trevlig) för att vinna säljtävling efter säljtävling efter säljtävling. Han har varit så enormt duktig och jag är helt otroligt stolt över honom. Han hade kunnat köpa en TV. Eller en ny vinterjacka till sig själv. Eller ett Wii. Egentligen hade han kunnat göra precis vad som helst för sina välförtjänta presentkort, men han väljer, helt osjälviskt, att köpa en köksmaskin. Behöver jag säga att nån kommer bli överröst av chips och öl framöver?

Bara ännu ett bevis på att jag valt rätt. Han är min största kärlek och jag ser fram emot ett långt lyckligt liv tillsammans med min älskade Björn. Fullt med kakor och bullar såklart!

Tävla med mig!

Det är bråda dagar i livet, jag satsar på alla fronter och söker nytt jobb samtidigt som jag peppar upp på fotofronten. Just nu kan ni tävla om nåt så eftertraktat som en valfri 30-minutersfotografering med mig! Allt ni behöver göra är att gå in på min facebooksida och gilla och dela den här bilden samt skriva en motivering till varför just du ska vinna:

En stund med Klara

Jag har turen att ha väldigt många fina barn i min bekantskapskrets, och ännu fler fina föräldrar som låter mig kidnappa deras små guldklimpar. En av de allra finaste vännernas liv har förgyllts av en kopia av henne själv och henne fick jag låna en stund för att rasta kameran.

Grejer

Mbanner hänger sig, Burger Time strular, Kick-offer äger rum, bowling vinns, löven faller, snön faller, kurden får korv, övertiden är ett faktum och melonerna är fina.
Ibland snurrar bara livet på i rasande takt och det är ett under att man ens hänger med. Jag åker hem, jag träffar folk, jag tar ännu en sväng på sjukhuset för att träffa min älskade mormor, jag oroar mig inte för det är inte lönt. Jag äter tårta, jag äter kakor, jag simmar ibland men alldeles för sällan, jag tänker, jag funderar, jag söker jobb och jag hoppas. Hoppas på att livet ska fortsätta precis så bra det gör. Hoppas på förändring, på en flytt och en ny början. På att allt ska förbli som det är. Kraftigt ambivalent och kluven i varenda fråga jag kan komma på.
Tålamod har aldrig varit min starka sida och jag önskar att jag slapp vänta. På nåt.

Jag vet inte vem som läser, vet inte vem som saknar mina ord om de saknas. För de saknas ofta, jag vet det. Vet att det finns massor av rum för förbättring. Men jag vet inte om allt som händer platsar, om det är intressant för någon överhuvudtaget. Jag vet att Anna tycker det, men det kanske inte räcker.

Här är en bild för att fånga intresse: