Life after God

"Time, Baby - so much, so much time left until the end of my life - sometimes I go crazy at how slowly time passes yet how quickly my body ages.
But I shouldn't allow myself to think like this. I have to remind myself that time only frightens me when I think of having to spend it alone. Sometimes I scare myself with how many of my thoughts revolve around making me feel better about sleeping alone in a room."

- Life after God, Douglas Coupland

Valborg

Jag är i Uppsala. Här är det inte så varmt som jag trodde att det skulle vara. Men det är fint ändå, förutom att alla bor så låååångt ifrån varandra och det är jobbigt att gå. Men igår var jag och Danny ute med pojkarna och vandrade planlöst i stan bland alla fyllon. Det var rätt roligt, förutom att nån kastade ut en dunk med vatten på oss när de körde förbi. Skumma typer det finns här i storstan...

Idag är det valborg och vi är vakna jäääättetidigt. Vi ska ner på stan och kolla in forsränningen, då Team Delux har en båt med. Sedan hörde jag det ryktas om sillunch i nån park och sen var det nåt mer... ah, det blir nog fint. Solen skiner och jag har kjol på mig.

Trevlig valborg på er gott folk!

It rained so hard it felt like snow

Jag älskar att planera. Helst skulle jag vilja schemalägga varenda vaken timme så jag vet precis vad jag ska göra när. Men jag följer inte mina scheman slaviskt, istället byter saker plats, tar mer tid, tar mindre tid. Aldrig skrivet i sten. Men en planering. En plan för dagen, veckan, månaden. Året. Nu har jag en plan för imorgon. Och en grov plan för resten av veckan. Och maj verkar också kunna bli rätt välplanerad. Det är så skönt att fylla tiden! Bort med alla hålrum. Om man fyller all tid med något, oavsett vad, så går den fortare. Det spelar ingen roll om det man planerat att göra är att sova, för när man vaknar och kan bocka av det från listan så är man ändå ett steg närmare listans slut. Och varje steg är en aning tillfredsställande. Hur konstigt det än låter.
Men det är därför jag har så mycket att göra. Det är därför det ibland känns som att tiden inte räcker till. För det är lättare att vara stressad över tiden än att förbanna den för att den går så sakta.
Nu är min plan att krypa ner under täcket och låta sömnen ta några timmar tid ifrån mig.
Pixel har redan lagt sig tillrätta.

Time to pretend

Klockan är elva och jag ligger som vanligt i soffan, i eftersvettningarna av en enorm kopp varm choklad. Jag måste ju bli av med mjölken. Imorgon var det tänkt att jag skulle få lite sovmorgon, eftersom Hanna inte kunde börja förrns 12. Det lät ju skitbra, men tyvärr bestämde sig min bankdosa för att sluta fungera utan förvarning. Därför kunde jag ju inte betala räkningarna. Tråkigt. Blir alltså en sväng ner på stan imorrn bitti för att byta ut den på Swedbank.

I övrigt har dagen faktiskt varit riktigt bra. Den blir ju lätt det när man får lite bekräftelse. Jag har redigerat film och Hanna har skrivit rapport. Strålande. Imorgon ska vi ha vår näst sista intervju och sedan har jag lyckats övertala O att skjutsa mig till flyget. Grannens syster matar katterna och jag borde trycka i mig de där bananerna så de inte blir dåliga...

Har peppat hela dagen med MGMT, det kanske är därför det har blivit en bra dag. Fler sånna!

This is our decision, to live fast and die young.
We've got the vision, now let's have some fun.
Yeah, it's overwhelming, but what else can we do.
Get jobs in offices, and wake up for the morning commute.

Jag vill bara bli färdig

Vi har börjat redigera på riktigt på vår film nu, jag väntar på att få in två intervjuer imorgon och möjligtvis en nästa vecka, sen tror jag att det kan bli riktigt bra. Det lutar åt en halvtimmes film, vilket är det längsta jag någonsin gjort. Tyvärr lever inte riktigt det filmade materialet upp till den standard jag skulle vilja ha... men vi ska köra det genom After Effects och se om vi kan rädda det. Det borde gå. Det ska gå! Den ska bli bra! Fem veckor kvar i skolan, nu jävlar lägger vi i en högre växel och kör på som fan.
Jag vill bara bli färdig... Så har jag åstadkommit något. Sen ska jag jobba, träna, packa och njuta av sommaren.

Cause when I take a hint
I take it pretty hard

Vecka 15

Veckan hade väl kunnat börja bättre än med att Stig-Helmer plingade på dörren och såg förvirrad ut. Klockan nio. Nu hade jag iofs redan vaknat, för jag gör det numera. Vaknar innan nio. Jag vet inte varför, det måste vara nåt fel på mig. Eller är man vuxen nu?

I vilket fall, jag satte mig till rätta i sängen och sökte några jobb. Fem mail har jag slängt iväg nu. Suck. Jag har även lagt in mig i tre databaser typ manpower-isch. Vi får se om det leder till nåt. Annars får jag sälja min kropp till forskning. Det löser sig säkert.

Nu ska jag ta och städa lite, här ser rent sjukt stökigt ut. Sen ska jag titta på One Tree Hill och låtsas som att jag inte behöver gå till skolan idag.

Hårddisksortering at midnight

Jag vill gå och lägga mig, men dum som jag är kom jag på alldeles för sent att jag måste rensa lite på externa hårddisken för att få plats med projektfilmen, och nu håller jag på att flytta runt en massa skit till de andra hårddiskarna, och det tar sån tiiiiid. Har ju haft hela kvällen på mig...

Men nu har jag i alla fall en ursäkt för att sitta och titta igenom gamla Sydneyfilmer och lyssna på gammal nostalgisk musik från back in the days. Det är tur jag har sovmorgon imorgon.

The Mo
Nostalgia Locomotive

Time, floating fast
In the odd world
The rain is pouring memories from my past
It's a huge carnaval
In my chest
I didn't know anything,
A rubber boot girl
And the queen of land
Where all the small things seems so very grand

I'm leaving tonight
Here comes the chuchu, come on
Steaming to you through the gone times
Nostalgia locomotive
It gives you a hell of a ride

Något slags öde

Ibland tror jag att du alltid kommer att finnas där i bakgrunden. Som att det är meningen att vi nån dag ska vara på samma ställe samtidigt. Som att vi måste gå våra egna vägar men att vi båda vet att de till slut kommer mötas. Inte som ett alternativ om allt annat skiter sig, utan som något som måste få tid på sig att bli rätt.
Så vi får se vad som händer i framtiden. Vad som helst kan ju hända. Möjligheter, inte hinder. =)

Vi går in i vecka 15 imorgon. Uppsalaveckan. Jag ser fram emot att träffa mina fina pojkar och Ann för lite quality time. Det kommer bli så fint så. Och en paus från Umeå. För att peppa för de sista fyra veckorna.

Temptation

Så det kan gå! Det blev en minipromenad och ännu en glass vid älven med Erica. Hon bjussade dessutom på chokladbollar och cola, vädret bjussade på sol och en aning för stor mängd vind, älven bjussade på stora isflak som flöt förbi och frestade Erica att hoppa på.
Jag provade en av de nya Magnumglassarna, den med ljus choklad. Himmel så god! Lagom mängd av allt, jag är väldigt nöjd.

Nu ska jag slöa framför tvn en stund, Dödlig Fångst går ju på sexan och jag måste förbereda mig mentalt på att spöa skiten ur lite hjärnspöken på combaten lite senare.

Söndag

Jag insåg precis att jag inte har några planer för idag, förutom att åka på combat klockan fem. Solen skiner ute, precis som igår, så kanske borde man ta sig ut en stund också. Grejen är bara att jag tycker att det är så meningslöst att gå ut bara för att gå ut. Har ju ingenting att göra ute. Skulle kunnat spela lite basket, men jag misstänker starkt att basketbollen är i Matfors.
Kanske en promenad nånstans. Om jag orkar.

Sen vill jag säga grattis till kusin I som fått jobb! Jag tror att det där kommer bli jättebra, man måste våga för att vinna. Vi går mot en fantastisk höst!

Solsken

Solen värmer mer och mer, saker och ting börjar återfå den slags rytm som en gång kallades normal. Det går i vågor. Ibland så stora att man inte ser dem. Det är väl egentligen ganska enkelt. Man får vara glad för det lilla. Ta det man får. Som solsken. Jag är väldigt glad åt solsken. Och jag är väldigt glad åt shopping i stan med en god vän, nya kläder och en glass på torget. Jag är glad för intervjuer som går helt fantastiskt bra, bilstereon på högsta volym i en bil som man kan lita på. Jag är glad för strömkablar som fungerar, löften om att bli bjuden på middag och nära förestående resor till städer och människor jag trivs med. Jag är glad för ord, för hopp som än får leva kvar, för att jag har något att längta till. Jag är glad för att det alltid kommer att finnas någonstans att ta vägen. Och jag är glad för att det finns miljoner saker att uppleva om man bara vågar.
Möjligheter, inte hinder.

Mer tid

I ett par dagar nu har det känts som att tiden har rullat på ganska bra. Som att jag har tagit mig upp på kullen och nu är det bara nerförsbacken kvar till andra sidan. Dagarna har blivit ljusare, snön har börjat smälta. Det dyker upp vårblommor i dikena och jag kan ha kläder jag hade i paradiset. Allting blir lite ljusare liksom. Känns lite lättare. Men idag kändes det som att jag hade väntat färdigt. Som att det faktiskt fick vara nog nu. Av ingen egentlig anledning alls, förutom att jag är trött. Trött på att för en gångs skull veta precis vad det är jag vill ha och var jag vill vara, och sedan sitta fast på fel sida av en enorm mur av tid som jag måste ta mig över. Jag tycker att jag har gjort det bra! Eoner av tid har passerat. Hur kan det fortfarande finnas tid kvar? Det känns orättvist.

Jag vill kunna säga smöriga saker. Töntiga one-liners som hämtade ur en film. Sånt där som låter som att hela världen måste förstå. Meningar som kan få en att ändra uppfattning, eller inse sina känslor, eller som förklarar precis hur mycket man älskar någon. Smöriga, romantiska meningar med djupa innebörder och mängder av känsla. Jag vill säga sånt. Få nån att förstå mer än vanliga osmörade ord kan. Men jag kan inte. Får inte. Och även om jag fick skulle de nog inte höras på rätt sätt. Vad jag behöver är någon som förstår smöriga ord. Någon som ger mig smöriga ord.
Så återigen inser jag att jag valt fel. Om man nu hade haft ett val.

Where ever I lay my hat, that's my home

Ni minns väl killen som mimade till Torn? Han har gjort andra låtar med. Yay.

Ed i repris

Minns ni? Ed gick på femman för ett par år sedan, vi brukade sitta hela familjen hemma i soffan och titta, med kvällsfikat framdukat och tekoppen i handen.
Jag har länge sagt att Ed är min drömman. Han gör liksom allting rätt, även om han gör fel ibland. Han rättar till. Tänker ett extra steg. Är omtänksam och uppmärksam. Nästan perfekt. Men så är han ju en karaktär i en tvserie också. De har nog lättare att vara nästan perfekta än riktiga människor.
I vilket fall, det jag ville ha sagt var att jag precis såg att Ed har börjat gå i repris på Kanal 9! Så om 40 minuter ska slå på TVn och låtsas att jag är Carol och att det är mig Ed vill ha. Jo, för det är fredag och jag har ingenting bättre för mig än att låtsas vara Carol. Det finns ju värre saker att låtsas.

Försiktigt användande

Jag håller andan, vågar knappt röra mig ur fläcken. Tittar knappt ditåt, blinkar långsamt för att inte skapa ljudvågor i luften. Det är laddaren. Den har nästan gett upp nu. Funkar bara 2% av gångerna. Igårkväll funkade den inte alls, trots att jag trixade och vred och slog och försökte komma åt rätt läge med sladden. Datorn dog naturligtvis. Fick igång den imorse genom nåt mirakel, så jag försöker ladda upp batteriet nu. Hoppas den inte dör igen. Måste åka ner på apple store och köpa en ny. Förbannade utgifter. Tur det är lön idag.

Hem ljuva hem II

Ifall ni vill se mer

Billiga kattleksaker

Vad är grejen med nagelfilar och katter? Mina katter är helt galna i nagelfilar! Jag köpte ett tiopack från H&M för ett bra tag sedan, och som ni kanske vet är jag rätt kass på att plocka undan här hemma. Till följd har det nu blivit så att varje gång jag filat naglarna och lämnat filen framme, även om det så är för en kvart eller för en dag, så ligger den aldrig där jag lämnade den. Så jag tar en ny. Och så plötsligt ligger det fem-sex nagelfilar utspridda på golvet! Och jag undrar: Vad är det med nagelfilar som gör dem till så roliga kattleksaker? Och: Vart tar de vägen när de försvinner?

Jobb som gitarrhjälte?

När man söker så mycket jobb som jag gör just nu händer det att man snubblar på en och annan udda jobbannons. Idag när jag scannade av Seek's hemsida (typ australiens platsbank) hittade jag en härlig pärla. Platsen är som Digital Account/Project Manager och i beskrivningen kan man läsa följande:

Digital Account/Project Managers wanted.
Well only if you would like to work in a top tier communications agency, with great pay and a great CBD location engaging with great clients. Guitar Hero skills will help as will a good attitude and great knowledge of digital communication campaigns.

3 month contract to start but looking to extend, provided you pass the Guitar Hero challenge.

Det står dock inte varför Guitar Hero är ett kriterie eftersom jobbet har med informationssystem och marknadsföring att göra... Men nog kan jag öva upp mina gitarrskills om det ska vara på det sättet!

Smultronglass

Någon som har provat Carte d'Or smultron och kan rekommendera?
Jag är i alla fall sjukt sugen!

Pannkakor och choklad!

Jag blev plötsligt himla sugen på pannkakor. Fast inte vanliga såklart. Nej, jag vill ha den goda sorten. Den "on the Rocks". Chokladpannkakor. Med glass och chokladsås. Mmmm.... Det vill jag ha. Följt av en kopp varm lindtchoklad.


Men till frukost blir det istället turkisk yoghurt med honung, frukt och hackade cashews. Det funkar ju det med... Trots att det inte är nån choklad i.

Ett missat kalas

I helgen som nyss har passerat jobbade jag ju som bekant ännu en av mina mastodonskombinationer. 54 timmar hann det bli innan det äntligen var måndag morgon och jag kunde gå hem och slöa i min egen soffa istället för i Arnes, i två timmar innan det var dags att vandra iväg på skolan. Men i alla fall. På grund av allt jobbande (och det snudd på oöverkomliga avståndet) missade jag tyvärr årets event hemma hos finaste Anna nere i Eskilstuna. Flickorna var där och det låter på samtliga inblandade som att de hade en himla fin kväll. Jo, jag är en gnutta avundsjuk! Dock gav jag Anna en aning för mycket makt och jag väntar nu med spänd nervositet på vad som ska dyka upp i min brevlåda inom ett par veckor. Jag litar dock blint på Anna, så det ska bli intressant att se vad hon, med hjälp av flickorna, har hittat på.
Hörde du det Anna? Jag litar på dig!

Death Maze

Idag har vi intervjuat Death Maze. Det gick strålande, förutom att mina öron fortfarande blöder av den där jäkla dödsmetallen... Vad är grejen liksom? Musiken är det ju inget fel på, de spelar så bra på sina instrument där, även om melodin är knappt hörbar. Och flickstackarn som sjunger är ju jättesöt. Dock låter hon som hin håle själv när hon sjunger... Man kan ärligt talat tro att hon är besatt av någon otäck demon. Och inte ett ord hör man. Eller som O påpekade: "Hon låter som att hon kan äta bäbisar". Ah, jag är himla glad att jag hade öronproppar med mig...
Men nu är vi i alla fall en intervju rikare, och imorgon är det (förhoppningsvis) äntligen dags för Magnus från NoMethod Records att förära oss med några ord. Äntligen börjar vi få in lite material! Trots att jag redan är sjukt less på det här jäkla projektandet så känns det skönt att få lite ordentligt att ta tag i. Den 22a maj har vi satt som deadline, och det är ju bara en månad bort! Glöh.

Det är vecka 16 nu!

Ett annat löfte

Jag har läst en massa bloggar. Rentav pinsamma mängder faktiskt. Och häromdagen insåg jag att de tråkigaste bloggarna, de där man bara suckar och scrollar neråt i jakt på nåt intressant, det är de som bara ältar problem hela tiden. Självömkande bloggar. Men det är skillnad på att gnälla och gnälla. Man kan gnälla på ett självironiskt, humoristiskt sätt, skratta åt sina problem och inbjuda andra att skratta med eller åt en. Sånna bloggar är roliga att läsa, då kan man sätta sina egna problem åt sidan och koncentrera sig på andras, mycket roligare, problem. Men tyvärr är de flesta självömkande bloggar inte alls roliga. Oftast är de bara deprimerande, och vore det inte för att man har nån slags sjuklig besatthet i att veta vad folk gör/tycker/tänker/känner hela tiden så skulle man ju sluta läsa. Man borde sluta läsa. Jag undrar ofta varför ni läser min blogg, till exempel. Jag kategoriserar mig numera i självömkande nummer två oftare än nummer ett, trots att det kanske fanns en tid då det brukade vara tvärtom. Fast jag har kanske inte insett det förrän nu, inte på riktigt. Jag önskar att jag kunde säga att jag ska sluta vara deprimerat självömkande och istället bli humoristiskt självömkande, men jag vet ju att det är ett löfte jag inte kan hålla, så jag låter bli. Istället lovar jag att ni får sluta läsa precis när ni vill. Jag blir inte ledsen.
För varför läser ni, egentligen?

I win!

Äntligen har jag kommit iväg på iksu! En halvtimme core och så afro på det, det kändes lagom. Slängde mig sedan i duschen och naturligtvis ringer telefonen precis när man löddrat in sig ordentligt. Jag gjorde något okaraktäristiskt och ignorerade den. Kollade precis nummerpresentatören och naturligtvis var det jobbet. Paniken satte in; skulle jag ha börjat tolv och inte fyra? Kollade schemat, men näe, det var fyra som jag trodde. Antagligen vill Arnes mamma att jag ska komma tidigare dock, vilket jag faktiskt inte vill idag. Jag ska göra spenatsoppa och njuta av att jag har varit duktig.

Dessutom är jag nöjd över den här känslan av vinst. Som att nu jävlar har jag övertaget.

Hem ljuva hem

Jag vet inte om någon av er har lyckats missa det, men jag är sanslöst nöjd över lägenheten jag ska bo i när jag kommer ner till Sydney. Carly och Jemma har hittat en riktig pärla, för fjuttiga 12 000 SEK i månaden... Men delat på tre blir det ju ändå bara 4000:- (vilket man får räkna med i aussieland) och det är ett riktigt fint läge. I Parramatta, två minuter från tågstationen. Parramatta ligger mittimellan Penrith och Sydney och kunde alltså inte passa bättre om jag ska jobba i stan, vilket jag hoppas på. Det finns även en del medieföretag i Parramatta som jag ska söka jobb på.
Lite bilder kanske?




I beskrivningen står att läsa:

When you live within gallery by crown, every day will seem like a holiday. With its 25 metre pool, Scandinavian inspired sauna, fully equipped gymnasium and massage room, this outstanding development offers all the luxuries of a five star resort. You can enjoy a book in the private reading room or entertain friends and family in the multi-function room. And, when you need time out, relax in the tropical style gazebo or take a stroll over timber boardwalks that pass by delightful lily covered reflection pools.

Åh, glömde jag nämna att det även ingår massage?

The black widow's a spider

Jag och Arne pratade musik idag, som vanligt. Vi kom in på ämnet låtar som har ens namn i sig. Jag spott-i-spyade. Hittade en låt med denna text:

"Sofia"

Diamonds and pearls don't move this girl
She can be icy cold to the crawl
One of her lungs breathes in another world
While the other sticks around to blow you off
Even when the four winds blow
She kinda passes by like she don't feel it
No, momma, she don't feel it
One of these days I'm gonna dive into her waves
And bring back the meaning of it all

Sofia, I need ya
Like a junkie needs a vein
And I wanna feel ya, Sofia
Fallin' down on me like rain

They say in ancient times, man, that women ruled the world
But the goddess was the one who laid it down
Well, I gots a woman as alive as the day
Gonna breathe a whisper, knock you right down to the ground
So go ahead man and say what you came to say
The black widow's a spider
The black widow's a spider
Then go and prepare for your dyin' day
Won't take one minute till you're curled up dead beside her

Agressivt? Ja, för det är lättare så.

Ikväll ersätter jag känslor med choklad och jag låtsas att jag inte bryr mig. Låtsas att jag är icy cold to the crawl. Så kanske jag blir det också.
Anna uppmuntrar mig till någon slags substitut, något som är främmande för mig men som jag är öppen för eftersom allting pekar på ännu en ensam höst. Nå, ensam med sällskap, eftersom det står klart att jag fått plats i världens bästa kollektiv. Men ändå ensam. Menmen, jag vet ju hur man är ensam. Jag har övat.

Jag behöver en dusch, men imorgon ska jag äntligen ta mig för att åka på Iksu. Joanna får vara drivkraft, för det behöver jag. Mina jeans sitter löst och jag har insett nackdelarna med att bli mindre. Jeans är dyra.

Last bitter song

Lördag morgon, så naturligtvis är jag på jobbet. Det börjar bli rutin, fast nästa helg är jag ledig. Vet inte om det är bättre. Jag har vant mig vid Så ska det låta på fredagar. Är för trött för att umgås med andra. För trött för att söka upp sällskap. Arne räcker liksom.

Det finns gränser. Jag tror att de är uppnådda nu. Jag menar nån jävla måtta får det väl vara.

Jag har en jävligt fin plan förresten. Jag ska börja jobba lite på den nu. Nån som har en världskarta?

Jag undrar när man måste bli vuxen. Det vore skitjobbigt om det var snart.

Fredag

Det är fredag så naturligtvis är jag på jobbet. Ännu en jobbhelg men det är det värt. Jag räknar med att det blir en fin lön i maj. Maj. Det är ju helt sjukt att det snart är maj. Här har jag gnällt i flera månader på att tiden går så sjukt sakta, och plötsligt är det nästan maj! Maj som betyder upploppet på skoltiden, mina sista veckor utbildning, kanske någonsin. Antagligen inte...
Men faktum kvarstår ändå att tiden på något sätt har gått.
Det är ju en jävla tur.

Ordet som får mig att stanna till

Ibland fastnar jag. Vältrar mig i minnen och insikter som gör ont men känns viktiga att aldrig glömma bort. Jag tänker på hur hans liv hade varit nu, åter i den verklighet där han var lycklig. Jag tänker att om han bara hade klarat att hålla sig kvar en liten stund till så hade ingenting varit på det här sättet. Då hade allt varit annorlunda. Och om och om igen tänker jag att om jag bara hade knackat på hans dörr lite oftare, uppmuntrat honom att uppleva lite mer av det vi upplevde, så hade han kanske inte fattat det där beslutet. Och så många människor hade fortfarande varit hela.
Jag tänker på den sista riktiga pratstunden vi hade, ångesten jag försökte hjälpa honom igenom och hur tacksam han var för att han fick prata om det. Jag är ledsen för att det inte räckte. För att han behövde mer än jag insåg att han gjorde. Och vad jag hade gjort annorlunda om jag hade vetat det. Det kommer aldrig gå att förstå. Det kommer aldrig bli rimligt. Jag tänker på honom ofta och varje gång kommer jag till slutsatsen att det helt enkelt inte får hända igen. Aldrig någonsin med någon. Men jag såg det inte då och jag är rädd att jag inte skulle se det om samma sak skulle hända igen. Ännu en rädsla att lägga till i raden av rädslor.

You know how to play me

Jag har haft svårt att ta mig för nån träning den här veckan. Varken orken eller lusten har funnits på plats. Har försökt peppa upp mig och tvinga nån att följa med, men inte heller där har orken eller lusten funnits.

Idag är det torsdag och jag ska inte på skolan, eftersom Hanna jobbar idag och det är tänkt att jag ska sitta med ljudet här hemma. Jomen jag ska, jag lovar. Sen. Istället hade jag tänkt åka på Iksu, men jag är inte pepp på pump, som var det enda vettiga passet på en bra tid, och jag känner inte för att gå omkring och se förvirrad ut i gymmet. Kvar återstår ett simpass, men det känns ju inte riktigt som träning om jag ska vara ärlig. Jag kan dock trösta mig med att jag har träningsvärk från abslidern igår. Så det kanske helt enkelt får bli ett pass till på den.

Först ska jag dock inhalera lite frukost följt av lite Grey's. Det är så man startar en dag.

Balans

Det är bra det där med jämnvikt. Som när man har gjort nåt dåligt så måste man kompensera det med något bra. När man varit elak måste man vara snäll. Det funkar åt andra hållet med, när man gjort något bra får man göra något dåligt. Som nu när jag gjort 100 abslides så får jag äta en kanelbulle. Äter jag dessutom en halv grapefrukt så får jag äta en kanelbulle till. Dricker jag rött koffeinfritt te så får jag ta en chokladbit också. Balans.

Det kanske är det man söker. Bara någon slags balans. Kanske om man hittar balans i detaljerna så får man automatiskt balans i livet också. Som att det måste vara så. Om det händer tusen dåliga saker så måste det hända lika mycket bra saker. Och det kanske det gör. Bara det att det aldrig riktigt händer under samma tidsperiod. Ibland är det så jävla mycket dåligt. Så dåligt att man inte tror att det någonsin kan bli bra igen. Men plötsligt, oftast utan att man ens märker det, så är det bra igen. Och då kan det vara jättebra! Och det kan vara bra länge. Men man vet inte riktigt att uppskatta det då. Man märker aldrig riktigt de där stunderna som skapar jämnvikt. Men när det är dåligt saknar man dem. Jag saknar dem.

Pappa

Jag ska ta och klä på mig och äta frukost innan det är dags att dra till stadshuset och intervjua moderaten. Men innan dess ville jag bara återigen säga att min pappa är världens bästa. På riktigt. Det kan faktiskt inte finnas nån bättre pappa än min.

Det är krig

Vi snackar taktik. Vi diskuterar tillvägagångssätt som medför minsta möjliga risk. Vi planerar hämndaktioner och offensiva åtgärder. Det är ett krig som inte går att vinna men som vi vägrar förlora.
Och det är svårt. Helst skulle vi bara vilja lägga oss på rygg och erkänna oss besegrade. För litegrann känns det som att förlora är en vinst i sig. Om det bara inte var så likgiltigt.

The brick wall

Jag tänkte skriva ett ilsket inlägg om hur förbannat jävlig den där skrothögen till bil är, och om hur jag bara har fått nog. Av allt. Och om hur jag satt på femmans buss hem och grät över hur allting har fallit sönder. Men luften gick liksom ur mig. Orden räcker inte till. Jag orkar inte.

Glad jävla påsk, annandagen

Igår funderade jag på vägskäl. Inte slutet på resan men en milstolpe inte långt ifrån.
Idag läser jag om andras äventyr och tänker att det finns inget slut. Det finns bara platåer, rastplatser på vägen som fortsätter ut i oändligheten. Du kanske tror att du har kommit fram, men du är inte ens halvvägs. Du kanske tänker att du vill stanna där du är, men vägen bakom dig är försvunnen och det finns ingenstans att ta vägen annat än framåt. Platån där du står är bara tillfällig, bänken under dig vittrar bort och du har snart inget val annat än att resa dig upp och fortsätta gå. Men det är inte dåligt. För varje steg växer vi och för varje ny väg vi väljer blir vi en erfarenhet rikare, en kunskap om valmöjligheter att lägga till i våra expanderande bibliotek. Och siktar vi ordentligt kan vi komma precis dit vi vill komma. Åtminstone för en stund.

Glad jävla påsk, påskdagen

Så här sitter jag på påsksöndagen och ser på när bondbruden Maud Adams blir gråtfärdig när modellmamman hon inte har pratat med på decennier inte får en enda minut av TVtid för att prata lite gamla minnen. Och man hör besvikelsen från båda håll när de måste ha Lotta Engberg som tolk mellan sig. Dålig stil, TV4. Jag hoppas verkligen att Maud fick prata under låten.
Men allra mest tragiskt är väl kanske ändå att jag sitter och spelar Bingolotto som en annan pensionär. Än så länge har det inte blivit några miljonvinster, men jag och S har höga förhoppningar.

Vi slog vad om en sak förut idag, och S sa att hon skulle byta namn till Arne Karlsson om hon hade fel. Hon hade naturligtvis fel. Men konstigt nog tyckte hon att det lät jobbigt att byta namn, så istället köpte hon en bingolott till mig och jag har exklusiva rättigheter på att faktiskt kalla henne Arne Karlsson precis hur länge jag vill.

En ovanligt trevlig söndag faktiskt. Otroligt nog.

(smyg)reklam

Nya bilder uppe på hemsidan.

Half way from the end

Jag vill ha nya kläder. Ny garderob. Ny stil. Nystart.
Det borde aldrig få handla om pengar, men det gör det ändå. Hela tiden. Pengar skapar möjligheter för att göra de saker som gör en lycklig. Pengar suddar bort måsten och tvång. Och just nu önskar jag att jag hade en hemskt stor mängd pengar.
Då kanske jag skulle kunna laga det som blivit trasigt.

"And I think I'd miss you even if we'd never met"

Glad jävla påsk, påskafton

Allt är lite mörkare nu. Som att det inte var mörkt nog innan.
Konstigt nog bekommer det mig inte på det sätt jag trodde att det skulle göra. Eller det bekommer mig ju massor. Men jag vet att det går. Ändå. Jag vet att nånting kommer att bli bra. Till slut. Jag menar... vi talar ju om framtiden. Framtiden kommer att bli bra. Mest för att den inte har nåt val. För det finns ju inte en chans att jag ger upp innan den blivit det. Oavsett hur långt jag måste springa. Oavsett hur lång tid det tar.

Mozzarellafylld fläskfilé. Cream Cheese chips. Sourcream och vårlök-dipp. Påskmust. Choklad. Massor med choklad.
Så går ännu en dag.

En mina

Ett svart hål.

Glad jävla påsk, dag två

Tystnaden vore inte så illa om den inte kändes så tryckt. Så groteskt ödesmättad.
Men det går inte att ta tillbaka något nu. Går inte att göra nåt ogjort.
Jag vet inte ens i vilken ände jag ska börja med det här. Omöjligt att processera.

Så, långfredag. Kom hem från jobbet klockan åtta, ska tillbaka klockan fyra. Det lämnar ändå en onödig mängd timmar till att göra ingenting. Så jag tvättar, bölar till Grey's Anatomy och låtsas att jag inte ser att ingenting händer. Så kanske jag klarar mig nån dag till.

Framtidstankar i väntan på

Jag väntar. Det känns som att jag väntar på domedagen ungefär. På avgörandet som kan knäcka mig totalt. Fast det kanske är det här jag har förberett mig på så länge. Kanske blir det bra oavsett. Man kan alltid hoppas.

Jag och Carly har en backup plan. Den är jävligt nice. Den vore enklare om jag var miljonär, men kanske samtidigt inte samma utmaning. Fan, om jag inte var så såld på det där kräket hade jag nästan önskat att jag skulle behöva ta till planen. Fast det ena kanske inte behöver utesluta det andra... Den som lever får se!

Framtiden är konstig. Den känns oviss men väldigt fri. Spännande men fruktansvärt skrämmande. Osäker men jävligt häftig. Som att vad som helst kan hända. Och det är kanske litegrann poängen.

Horoskop för april

Oxen 21 april - 21 maj

Nu händer det grejer i ditt undermedvetna och du känner dig lite förvirrad i april, om du inte är inne på det andliga spåret och vet vad det handlar om. Men det brukar också vara vid den här tiden på året som du får stora skälvan för framtiden. Och nu bidrar även venus och mars till din inneboende oro och gör saken värre. Meditera är ett bra råd denna månad och se över dina inre rädslor, för de hindrar dig mer än du tror att leva ett mera levande liv. Hur rädd är du för förändring till exempel? Det vi är rädda för drar vi till oss. Tänk på det och mota bort dina rädslor med positiva tankar i stället, och odla en framtidstro. Undvik alkohol och droger helt om du kan.

Vid fullmånen den 9e kommer även merkurius in i ditt tecken och du har en chans att "come clean" och få ur dig det som tryckt dig så länge. Ta den chansen för du kommer att må så mycket bättre med dig själv efteråt.

Du kommer att känna att det lättar lite när venus går direkt den 17e men då plumsar hon istället rakt in i ditt undermedvetna. Om du är lagd åt det hållet, kan du nu starta upp en hemlig kärleksaffär, men det finns alltid risker med det, speciellt om du redan är involverad. Du tjänar på att vara ärlig nu, främst mot dig själv. Och modig nog att avsluta den du redan har innan du påbörjar något nytt. Det är mest rättvist för alla inblandade. Men det är svårt för dig nu, för du dras omedvetet och obönhörligen till någon som attraherar dig enormt.

Jag har slutat skicka trisslotter

Det skulle bli för dyrt. Om jag skulle skicka en trisslott till alla som någonsin har hjälpt mig med den där skrothögen till bil så skulle det säkert sluta med att jag har skänkt bort halva min årsinkomst och bjudit på både 25 000:- i månaden i 25 år och ett par 100 000:-svinster här och där. Vilket iofs vore snällt, men inget min budget kan klara just nu.
Så jag har slutat med trisslotter. Nu får alla pojkar som hjälper mig med bilen ett leende och ett tack innan jag tar min trötta micra och varvar motorn så jag kommer iväg. Det får fan räcka. Det är ju inte som att de har räddat världen.
Nä, jag är inte bitter.

Och Wolf: Nej, jag kommer inte hem i påsk. Jag ska jobba.

Glad jävla påsk

Skitdag. Skitmorgon. Skitbil. Skitväder.
Skit.

Vaknar för tidigt, det regnar. Tar bilen till skolan, den väljer att stanna, som tur är när jag tagit mig till Universitetet, men inte riktigt hunnit till parkeringsplatsen. Går inte att starta. En pojke hjälper mig att knuffa undan den, och sen vill han testa att starta den. Okej. Den startar naturligtvis. Skämmes.
På skolan. Nissen vi ska intervjua är sen. Jag ringer. Han sitter fast hos revisorn och kan inte komma förrns senare. Han ber om att få återkomma. Ok.
Jag är hungrig och sur och struntar i att vara nyttig och köper mig en baguette med kycklingröra. Och en delicatoboll.
Men kul med påsk.

En buss på en väg till en plats

Jag tycker om att åka buss på vardagskvällar. Man är så ensam i sig själv när allt utanför fönstret är mörkt, bara lyses upp av skenet från en gatlampa här och där, världen rusar förbi och jag tappar liksom koncepten för en stund. Tidsuppfattning. Bussen är nästan tom, och i det fåtal ansiken som delar min värld för en stund kan jag se ungefär samma tomhet som jag själv känner. Kvinnan som sitter längst fram, kontrollerar varje kurva, väntar nervöst på sin hållplats. Världen ser inte likadan ut på natten, det är lätt att missa. Killen med dreads, säkert på väg hem från att ha spelat med sitt band, eller från att ha hängt i soffan hos nån kompis och skrattat och lyssnat på musik. Tjejen med blonderat hår, sotade ögon och träningsväska, hon vet inte vart hon är på väg eller vad hon ska göra när hon kommer dit, men hon vet att hon kan kontrollera hur hon ser ut när hon kommer fram. Det hade kunnat vara jag. På sätt och vis är alla jag. På sätt och vis är jag alla.
Vi delar en tystnad, en stillsam halvtimme medans vi alla är vilsna i våra egna tankar, en gemenskap i en buss mellan Ersmark och Carlshem som egentligen hade kunnat vara var som helst. Så når vi fram till slutet och kliver av tillsammans, och vips är vi främlingar igen. Människor jag inte kommer att känna igen nästa gång vi delar buss tillsammans.
Men det är lite av charmen.
Bussresor är bättre med främlingar.

Min massiva huvudvärk, dag två

Vaknade med samma huvudvärk, trots sovmorgon.
Hade fått ett mail från det perfekta jobbet, de hade hittat nån annan... såklart, det var ju ändå tillträde i maj. Men de skulle behålla min ansökan om det blev några fler jobb lediga. Det är ju alltid nåt.
Väntar svar från ikea och Harvey Norman, och söker lite fler jobb.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra nu. Eller ja. Vart ska jag börja?

Min massiva huvudvärk, the beginning

Trots att rejält upplyft från gårdagen så känner jag mig butter och missnöjd idag. Som att alternativen står mellan att jag inte räcker till eller att jag är orsaken. Jag hoppas att jag inte är orsaken. Men jag vill heller inget hellre än att räcka till. Förlåt.

Jag avskyr dessutom att säga förlåt, för jag gör ingenting fel. Alla rätt. Händerna på bordet, tio fingrar upp till gud, cross my heart and hope to die. Så näe, jag tar tillbaka det! Inget jävla förlåt.

Lång dag. Skola från nio till halv fyra. Sedan hem och lite middag... följt av Aqua Power, vilket var jobbigare än jag trodde men inte körde slut på mig tillräckligt för att få tyst på hjärnspökena. Försökte planera min helg, jag jobbar torsdag kväll, fredag kväll fram till två på lördag, sedan lördag halv tolv till måndag klockan åtta. Blir fint med storhelgsOB, men jag måste hinna trycka in lite träning också. Och möjligtvis en tvättid. De har dragit ner en himla massa på passen på iksu under påsk, så jag står och väljer mellan att simma eller att gå på gymmet. Ingendera känns lockande, men vafan, vad ska jag annars göra då? Äta min fläskfilé och några ägg och dricka lite påskmust? Tråkpåsk. Tur att jag slutat bry mig.

Nu ska jag sova bort min huvudvärk. Imorgon får jag åtminstone sovmorgon.

I no longer long for the summer
And I no longer care ´bout the snow
A just know I can´t take this much longer
I wonder how low one can go.

Make that go away

Mitt i frukosten bestående av turkisk yoghurt, mango och hallon med lite honung, ringde Hanna och sa att Umeå Live-nissen hade ringt från Jerusalen eftersom NoMethod-nissen hade ringt honom eftersom han inte fick tag på oss. Underligt, kan jag tycka, eftersom han har mitt nummer. I vilket fall så behövde han skjuta på intervjun, men nu när jag ringde upp honom svarade han inte. Så vi har ingen aning om till när. Spännande. Dessutom bet jag mig precis i tungan värre än nånsin förut och helvete vad ont det gjorde.
Den här dagen hade kunnat börja bättre. Men, för att se det från den positiva sidan - den här morgonen är i alla fall bättre än gårdagskvällen. Och jag ska på Aqua Power ikväll, vilket jag är rätt pepp på.

Nu ska jag lägga is på tungan...

Jag vill också hångla med Johnny Depp

Ledsnade på datorn, den skavde bara i ögonen på mig ikväll. Dök på DVD-hyllan som att den vore min sista livlina. Visste inte vad jag ville ha förrns jag greppade den. Chocolat. Naturligtvis.
Jag hade glömt.
Men den påminner mig.

Ett rytmiskt dunkande någonstans i maggropen som talar om för mig att det här kan jag allt om, på det här ämnet är jag ofrivillig expert. En känsla som inte går att förneka och jag sitter där, med hjärtat mittimellan två personer som vet att något är oundvikligt. En sorg som inte kommer att släppa, för den är trots sin oundviklighet självvald, på något sätt. Men det sliter en i bitar, det där att man sitter fast mellan hur det borde vara och hur det är. Konstant dragen åt båda håll, det ena verkligheten och det andra sagovärlden. Och jag känner sorgen, återupplevd och precis lika smärtsam som då, fastän det bara är en film. Fastän det är på låtsas. Och fastän det löser sig till slut. Det gör ändå ont. Och det känns ändå som att det inte går att sitta ihop längre. Som att man borde ha fallit i bitar för länge sen. Hur kommer det sig att allting runtomkring liksom fortsätter att snurra, när man själv står stilla och inte vet vart man ska gå? När man har fullt sjå med att sopa ihop smulorna innan man på något sätt kan börja vandra igen.

Jag handlade på ren instinkt, på vad varenda fiber i min kropp sa var rätt. Jag tror fortfarande att det är rätt, men jag tvivlar mer och mer på att jag kan hålla ihop så länge. Det verkar vara omöjligt.

Så ge mig ett alternativ.

Ett sakta förfall

Idag insåg jag en sak. Jag har förfallit. Allt jag har i mig går åt till det mest essentiella. Äta. Sova. Sakna. Jag går till skolan och jag gör det jag ska. Ibland kommer jag till och med med idéer. När jag kommer ihåg det tömmer jag kattlådan, och när katterna säger till får de mat. Jag tar in posten, men jag öppnar den bara när det ser viktigt ut. Reklamen kommer aldrig längre än till hatthyllan. Jag är underligt kluven mellan att vilja skynda mig hem efter skolan för att sitta och stirra på ingenting, fastän jag vet att tiden inte är rätt på dygnet och det inte finns nåt för mig hemma, och mellan att till varje pris undvika att åka hem. Letar efter något att fylla dygnet med, något som kräver minsta möjliga ansträngning.
Hittar inte rätt.

Dag för dag

Så var det en sån här måndag igen då. Jag vet att jag sa att jag var hemskt uttråkad i lördags och att det var roligare att vara på skolan där dagarna i alla fall går lite fortare. Men jag ångrade mig. Eller, inte helt. Jag menar bara att det vore fint att vara på skolan på eftermiddagarna, så man kan sova till elva och SEN åka på skolan. Så får man sova länge, men har nåt att göra när man vaknat, och dagarna kommer gå superfort! Men näe... så fungerar det inte i uppsatsarbetet Jonsson/Dahlberg. Tyvärr.
Så nu ska jag vara på skolan om en halvtimme, sedan blir det planering och diverse fix inför imorgon då vi har vår första intervju.

Fast helst vill jag stanna hemma och gosa med mackie...

Vecka för vecka

Imorgon är det vecka 18. Det betyder att en vecka till har gått. En vecka går ju ganska fort. Sen sätter man ihop dem så det blir en massa veckor och då går det inte så himla fort längre. Men jag försöker låta bli att tänka så långt. En vecka bara. En i taget.
Det känns i alla fall skönt att vara nere på 10-talen. Man får vara glad för det lilla.

Nu ska jag ta itu med den där listan Ida hade på facebook. Faktiskt.

Morgon

En söndag på jobbet. Jag gillar verkligen den här idén jag lyckades övertala de andra assistenterna att gå med på, att börja klockan fyra och sluta klockan fyra på helgerna, istället för nio. Inte bara får jag nu sovmorgon på lördagen, jag får det även på söndagen, trots att jag fortfarande jobbar. S har nämligen inte vaknat ännu, och klockan är elva! Själv vaknade jag strax efter tio, och det får vi ju säga vara någon slags rekord för jobb-sömn. Eller ja, jag vaknade en gång vid åtta, men det räknas inte för jag somnade om direkt.
Planen för dagen är att plocka upp S, fixa frukost, lalla runt och göra inte så mycket och sen sluta vid fyra. Sedan blir det hem och byta om för att åka på combat. Så kanske den här dagen försvinner ganska fort den med.

Att vara värst

Näe, det var tamejtusan inte mer spännande på jobbet heller. Ungefär samma som hemma, bara att jag får pengar. En rätt bra deal, kan tyckas, men tiden går så oerhört långsamt. Ännu långsammare, eftersom jag inte får se det jag vill på TVn, och alltså inte har något som distraherar mig.
Anna säger att hon saknar sin karl efter bara några timmar. Jag fnyser lite inombords och fnyser sedan lite utombords också. Men det förstår hon. Jag är bra på att fnysa och tycka att andra har det bättre. Något sånt där självömkande, som att jag vill säga: "jamen om ni tycker att ni har det illa, titta på mitt liv då!", som att jag alltid har det värre. Men det är ju inte sant. Jag har det inte alls illa. Det kunde varit väldigt mycket värre. Och jag försöker att inte tänka att: "ni är ju ändå i rätt tidszon", för det är bara orättvist. Det kan ju inte ni rå för. Och det är väl tur att ni är det, för tänk vad jobbigt om alla hamnade i olika tidszoner. Vad mycket tröstande och stöttande det skulle bli. Vad mycket gnäll och självömkan. Vad vi skulle tycka synd om oss själva. Vad vi skulle tycka synd om varandra. Det räcker faktiskt alldeles tillräckligt att jag tycker synd om mig själv, att ni tycker synd om mig, att jag tycker synd om er lite mindre än vad jag tycker synd om mig själv men ändå nog för att det ska räcka. Jo, för det gör jag ju. Och varje gång jag får tycka lite synd om er så tycker jag lite mindre synd om mig själv. På nåt sätt.

Fast det var ju inte det jag skulle skriva om. Men å andra sidan börjar allt jag tänker på bli lite uttjatat för bloggen, så det kanske var lika bra.

Jag har haft ett par bra dagar. En ansträngning från båda håll. En vilja. Och löften som får det att kännas säkrare, men även ökar på frustrationen över att det ligger så mycket tid ivägen. Men det får ändå sägas vara en bra vecka.
Nästa vecka ska också bli bra. Och gå fort.

Trök

Nämen gud så tråkigt det är med helg. Långa tomma dagar utan nåt vettigt att göra. Underhållning i en timme eller två och sedan vettetusan. Jag kunde ha tvättat, men det blev inte så. Diskade i alla fall, och gjorde lunch och förberedde middagen. Men det är nästan roligare att vara på skolan, då går i alla fall dagarna lite fortare.
Det är tur att jag ska jobba strax.

Så gör vi mindre än ingenting

Lördag. Ett nytt schema gör att jag börjar jobba klockan fyra istället för nio, och det är jag glad för. Fick alltså sovmorgon, men kunde ändå inte sova längre än till nio. Har inte kunnat på evigheter. Underligt det där. Men jag njuter av att sitta i soffan med filten och Girlmore Girls och ingenting jag nödvändigtvis måste göra precis nu. Egentligen diska och sådär, men det får vara. Det är ju ingen brådska ändå.

Det pirrar i mig. Är det våren?

Saker som rör sig

Jag fattar inte riktigt hur jag har lyckats missa så många Marit Bergman-låtar! Såg att hon kommer till Gatufesten, så jag var ju tvungen att Spot-i-spya. Där fanns en massa godbitar som bara låg och väntade på mig! Oh happy days!

Annat jag tänker på ikväll:
* Laura som har ont i ryggen och behöver massage, som jobbar alldeles för hårt och tar alldeles för dålig hand om sig själv
* Carly som har förlorat tre vänner inom loppet av ett halvår, två av dem till självmord och en genom en sjuk olycka
* Megan som inte kan komma över sitt ex och aldrig riktigt hann processera Wills död (men vem hann göra det egentligen?) och därför ska gå och träffa en kurator
* Vicki som inte längre trivs på res och längtar hem
* Sarah som är arbetslös och uttråkad, men som har hittat kärleken i något nytt och oväntat
* Kody som aldrig riktigt lämnar mig ifred. Som alltid finns där, oavsett vad jag gör
* Människor som inte förstår hur många möjligheter det finns i världen
* Will.
* Att sova på en soffa i North Parra och åka tåg i en timme för att komma till jobbet
* Att sova i en enkelsäng i Penrith och åka tåg i två timmar för att komma till jobbet
* Att bli vuxen
* Pengar
* Fina ord i kommentarsfältet som gör mig glad
* Den ständiga väntan
* En stol. Eller ett bord. Eller en bänk. Eller en dusch. Eller en vägg. Eller en bil.
* Att börja om

Jag har ont i huvudet.

Men jag har mer att säga

Jag kan inte släppa det där han sa. Vet inte om det är bra eller dåligt. Det låter ju bra. Det känns ju bra. Men är det bra? Jag hoppas att det är det. Jag hoppas att det inte är allt. Behöver ord. Men ord är en bristvara. Det finns aldrig nog. Du säger aldrig tillräcklig. Sällan rätt ord. Men du behöver bara titta på mig så förstår jag ändå. Det är därför det är så svårt. Jag saknar dina blickar.

Jag har slutat ångra mig. Slutat tänka efter tusen gånger innan jag trycker på enter. Jag bara trycker. Jag har slutat vara rädd för ärlighet, för att säga vad jag tänker på. Jag har kommit fram till att jag måste vara ärlig och öppen, för annars skulle det aldrig gå. Det skulle inte finnas en chans. Så jag har sagt allt. Nästan. Jag säger resten om jag får lite mer bekräftelse. När.

Något slags resultat

Jag upptäckte att jag hade slut på toapapper. Den hårda vägen. Som tur var hade jag en undanglömd rulle i köket, så jag tog mig igenom dagens kris med. Sedan åkte jag på ica och handlade. Jag tror att detoxen har gjort nån nytta ändå, för jag planerade linssoppa och lax med getost och köpte nästan ingenting onyttigt öht. Det blev till och med en burk kidneybönor!
I övrigt idag har jag inte gjort några mängder med nånting. Men den här dagen tog ju slut den med. Och jag vet att det är en ny dag imorgon. En fredag.

Ed

Bring you flowers in the morning
I don't know what else to do
Got a suitcase and a passport
But all I really want is you

Den där jäkla tiden igen

Det går i vågor, hopplösheten. Känslan av att vänta på något man inte vet vad det är. Nästan halvvägs nu. Det borde kännas bra. Men med tanke på att de här månaderna har gått i ultrarapid, i filmatisk betydelse, inte latinsk, så känns det som att lika mycket till är i princip omöjligt. Men jag vet ju att våren alltid går fortare. Och jag har massor att göra, med C-uppsatsen som ska bli klar och Uppsalaresa och födelsedagsbak och besök och packa och flytta och jobba och träna och allt vad det är. Jag vet ju det. Men ibland känns det ouppnåeligt. Och det känns som en evighet, men det är det inte och ibland undrar jag hur jag ska ha tid till allt jag måste göra!

Bara lite till

Jag borde ha släckt för länge sedan men jag kan inte slita mig. Bara några ord till, lite mer bekräftelse. Fastän det aldrig räcker. Vill att du ska vara lite mer som mig, men ändå alltid precis som du är. Vill att du ska vara allt det jag inte är. Mer än mig. Bättre än mig. Ta kontroll och styr mig dit jag vill gå, för jag hittar inte vägen. Vill bara att du ska vilja det jag vill.
Vad är det jag vill? Vad är det du vill?

100 morgnar sedan

Ännu en morgon i högen av morgnar. Precis som igår och alla de exakt 99 morgnarna innan dess vaknar jag med samma tanke i huvudet, samma nyvakna instinkt. Och jag undrar hur länge det kan fortsätta. Förundras varje dag över hur det fortfarande är exakt likadant som för 99 dagar sedan. 100 dagar sedan. Och tänker att då måste det ju vara på riktigt. Det måste ju betyda att något åtminstone är stabilt. På något sätt.

100 dagar känns som en milstolpe. Som att den tuffaste biten är avklarad nu. Det är nerförsbacke förbi våren och sedan är det plötsligt sommar. Sommar och upplopp.
Jag håller fast och vägrar tappa greppet. Inte än. Inte när vi snart är halvvägs.