Polisiära spaningar

Det här känns som att det kommer bli en följetång à la Mattias, men eftersom jag har börjat kan jag lika gärna fortsätta. 

Efter att jag hade gjort polisanmälan på kontokortsbedrägeri ringde vi upp kvartersbutiken (det här är alltså som en liten kiosk här i kvarteret och inget snabbköp) för att höra om de kanske mindes något. Vi sa när köpet ägt rum och vilka summor det gällde och ägaren grävde fram kvittona. Det visade sig att hans son stått i kassan och absolut visste precis vem det var vi sökte. Så vi fick både för- och efternamn och kopior på kvittona, som saknade legkontroll. Detta innebar, sa ägaren, att de var ersättningsskyldiga eftersom man egentligen måste kolla leget. Skitbra! Jag sa dock att vi skulle avvakta vad polisutredningen kom fram till, jag menar kan vi få pojkspolingen att betala själv så är det ju mycket bättre. Ägaren var i alla fall mycket tillmötesgående, jag fick hans namn och telefonnummer och mycket stöd i vår fortsatta utredning. 

Ligisten i fråga är en liten tönt som fortfarande går i gymnasiet, Björn visste till och med vem han var (jag säger ju att Östersund är litet...) och flera av hans kompisar är kompis med den här killen. Kort sagt är han ganska körd eftersom jag redan ringt till polisen och kompletterat min anmälan med hans namn och adress och butiksägarens kontaktuppgifter. Den här stackars pojken kommer få en polisanmälan mot sig och börja sitt liv med att få svårt att ta lån, beviljas CSN och få kämpa för att få både lägenhet och jobb. Allt detta för några ynka hundralappar? Var han så godissugen?

Så, nu avvaktar vi att polisen ska göra sitt jobb (Anna, du får gärna sätta lite fart på dem!) och plocka in den här parasiten. Om de inte gör det vet vi ju som sagt vart han bor och vilka han umgås med, så rättvisa kommer skipas på ett eller annat sätt. 

Om jag har tveksamheter till att eventuellt ödelägga en gymnasieunges närmaste framtid? Inte ett dugg. Jag har för mycket erfarenhet av vad som händer när man låter ligister som det här hållas utan kännbart straff. Då är det här bara början på en lång karriär som sedan underbara människor som Anna får riskera liv och lem för att hålla i schack.

Ett jäkla flyt

Anna är missnöjd. Jag förstår henne, men jag är ganska missnöjd med henne också. 

Jag har varit sjuk och inte orkat sitta vid datorn (jag vet, det måste ha varit riktigt illa!), allt jag har gjort är att ligga i soffan under täcket och titta på Supernatural. Började om på serien och har tagit mig till säsong 5! 

Jag hade världens elakaste förkylning, med en touch av halsfluss. Jättemysigt. De goda nyheterna är i alla fall att jag gått ner fem kilo! Synd bara att jag kommer gå upp dem igen ganska fort... 

Igår insåg jag att jag tappat min plånbok den där enda gången jag var utanför dörren de senaste tio dagarna. Jag vet att jag hade den när vi var på ICA i söndags och jag vet att jag hade den när vi körde genom driven på Max. Sen vet jag inget mer. Jag upptäckte att den var borta igår när jag skulle på jobbet och då hade jag inte varit ut sen vi kom hem från Max. Det verkar som att jag tappat den på vägen och någon Torvallagangster snott den. Hemskt onödigt! Jag hade nämligen tre köp på kvartersbutiken som jag verkligen inte har gjort. Sammanlagd summa på 628:-, alltså inga stora pengar, men ändå sjukt irriterande. 

Så nu har jag ägnat en timme åt att spärra alla kort och skickat efter nya. 

Vad det går bra för mig nu!

I alla fall... 

Är tillbaka på jobbet och imorrn är det fredag och då åker jag hem till byn. Det ska bli skönt!

Om att man aldrig kan veta

Jag lärde mig för länge sedan att man aldrig vet vad som kan hända. Från ingenstans kan allt du vet vändas upp- och ned och ett helt nytt kapitel ta sin början. På ett sätt är det skönt att veta att det faktiskt kan vara precis som i reklamen, "Plötsligt händer det", men samtidigt kan det vara skrämmande när du måste ändra hela ditt tankesätt utan förvarning. 

Är det något som livet har lärt mig är det dock att oavsett vad som händer så blir det bra i slutändan. Sår läker, jordbävningar går över, allt går att bygga upp igen. Acceptera livets omvändningar och gör det bästa av den situation du hamnar i, det är mitt råd. Jag kanske inte alltid lever efter den filosofin, men jag försöker i alla fall. 

Idag är det söndag och det firar vi med stek och städ!

Gamla tankar

Jag minns när jag startade den här bloggen för en herrans massa år sedan, 2007 för att vara exakt, när jag precis bestämt mig för att flytta från Ersboda till Carlshem i Umeå. Då hade jag så många djupa tankar, så många funderingar på beslut jag var tvungen att fatta. Sedan dess har det hänt enormt mycket, jag har hunnit med de djupaste dalarna och de högsta topparna hittills i mitt liv.
Då hade jag så mycket att skriva, så många tankar jag behövde få på pränt.

Idag är jag ganska tillfreds. Visst, jag kan längta bort och drömma, men jag är glad för det jag faktiskt har och därmed har jag heller inte lika mycket att skriva.

I framtiden tänker jag mig att jag bloggar mer om olika projekt och fotojobb och lite mindre om tankar. Vad tror ni om det?

Chokladdoppade fudgekex

Det här är världens enklaste recept. På riktigt. Det är ett fuskrecept, men det kanske kan imponera på de utan någon som helst kunskap i köket. Därför tänkte jag bjuda mina jobbarkompisar på dessa på fredagsmyset!

Detta behöver du:
En liten påse fudge
1-2 paket mördegskex
400 g blockchoklad

Smält fudgen i en kastrull på svag- till medelvärme. Om du märker att det håller på att brännas vid kan du slänga i en skvätt grädde eller mjölk och sänka värmen.

 Jag valde ICAs mördegskex med vaniljsmak, men eftersom jag råkade göra lite för mycket fudge var jag tvungen att åka och köpa ett paket till och då blev det istället Coops kex som både såg ut och smakade exakt likadant. Gillar du chokladkex så köp sånna. Det blir bra ändå.

Lägg en klutt fudge på ett kex (försiktigt, de är sköra!) och tryck fast ännu ett kex ovanpå så att fudgen sprider ut sig.

Låt stelna.

Doppa i choklad. Låt stelna. Klart!

Förvara i frysen och ta fram när ni får oväntat besök!

Nutellafyllda muffins med rosa limesmörkrämstopping

Idag har jag varit gräsänka eftersom Björnen varit på säsongens och kanske livets sista fotbollsmatch i Gävle. Han ger ju upp den amerikanska fotbollen nu eftersom hans axel inte pallar, så han var såklart jättetaggad inför den här matchen.

Jag hade bara lunch med lokförarn inplanerat, så min lördag såg ut att bli en fridfull slappardag. Vad bättre än att då svänga ihop en muffinssats för att öva rosdekorationer?

För att vara lite innovativ utgick jag från ett Leila-recept som jag tweekade i vanlig ordning.

Ingredienser
Grundrecept på muffins
100 g smält smör
2 ägg
1.5 dl strösocker
1 tsk vaniljsocker
2 dl mjölk
4 dl vetemjöl
2 tsk bakpulver
1 nypa salt
3 msk kakao
Nutella

Smörkräm

125 g rumstemp. smör
1 1/2 dl florsocker
2 äggulor
Smaksättning (i detta fall limeskal)
Karamellfärg

Sätt ugnen på 175 grader varmluft om du vill göra stora muffins, och 200 grader varmluft om du vill göra små. Lägg på 20-25 grader om du inte har varmluftsugn.

Vispa ägg, strösocker och vaniljsocker poröst.

Rör ner smält smör, mjölk och rivet citronskal.
Blanda vetemjöl, bakpulver och salt och rör ner i muffinssmeten.

 

Placera ut pappersformar i en muffinsplåt. Fyll varje form med en sked av smeten, klicka sedan i en tsk nutella och sedan ytterligare en sked med smet.

Grädda i varm ugn i ca 12 minuter för små muffins, 20 för stora. Känn efter med en pärsticka om de är klara, den ska vara ren när du sticker den i mitten.

Låt svalna!

Börja med smörkrämen. Vispa rumsvarmt smör och florsocker med elvisp tills det är fluffigt och slätt. Tillsätt äggulorna lite i taget och vispa till smeten är glansig och fin. Tillsätt färg och smaksättning.

Fyll spritspåsen och börja lek! Jag övade på att göra smörkrämsrosor, såhär blev resultatet:

Ganska bra för att vara första försöket måste jag säga!

Det blev lite lite smörkräm, så nästa gång gör jag nog dubbel sats. 

Helt lagom aktivitet för en lördag, eller en söndag för den delen. Eller varför inte en tisdag?