Allt sätts i perspektiv...

Det här är ett jobbigt inlägg. Jag vet inte ens vart jag ska börja.
Will är död. Han tog livet av sig igår. Den långa, rödhåriga amerikanen med de stora fötterna och breda leendet. Borta. Han bestämde sig för att livet inte var tillräckligt värdefullt för att fortsätta med och han tog livet av sig. Chocken har inte riktigt släppt, det är som en enorm klump i bröstkorgen som liksom skaver. Jag kan inte förstå. Det går liksom inte in.
Gårdagen var fruktansvärd, efter att vi fått veta satt vi tillsammans, först på kontoret, sedan i ett mötesrum, sedan på swamp bar, och grät. Och det kom fler och fler från res, i och med att de kom hem från skola och jobb. Och vi grät och pratade. Men det går inte att greppa.
Nick, mananger här, var jättefin, han tvingade i oss pizza och köpte kakor till oss. Kramade alla som behövde det. Vi fick prata med kuratorer och andra sorgekunniga människor. Men bäst var det nog när vi bara fick prata med varandra.
Vi samlades på kvällen nere i vår unit, såg på film, grät och pratade mer. Det hela känns så overkligt nu. Jag gick över till unit 19 för att kolla om Jacquie och Kody var okej, stannade länge. Hade ett väldigt bra samtal med Kody. Jag kände mig lättare när jag gick och la mig, klockan tre.
Och nu. Nu är det lördag, dagen efter vad som skulle ha varit en fantastisk dag. Sista dagen i skolan. Halloweenfest. Min chans att komma lite närmare. Jag var så glad när jag lämnade in alla mina inlämningsuppgifter. En halvtimme efter jag kommit hem var världen i bitar. Så idag, har jag flygbiljetter till Melbourne. Och de är inte ombokningsbara. Så jag sätter mig på planet, åker till Kate. Bort från alla som går igenom samma sak, men kanske även bort från det värsta av plågan. Sarah kommer att ha det jobbigt, hennes rum ligger bredvid Wills.
På onsdag när jag kommer tillbaka kanske det känns verkligt.
Jag är glad att Kody också ska till Melbourne... så han kan ta hand om mig om jag bryter ihop.

Kort sagt, jag ska åka iväg en stund, men jag är okej. Tror jag.

Dö aldrig, okej?

En känsla

Jag mår lite illa. Svettas. Jag kanske är sjuk. Eller bara nervös.
Gårdagen var fin, det var utekväll på Swamp. Och jag gick dit, men var lite uttråkad. Tänkte gå hem men ville ge det ett par minuter till. Skulle precis gå när jag såg Jaqcuie. Stannade kvar. Pratade ett tag. Sedan stängde Swamp och vi gick hem, allihopa. Fastnade utanför unit 12 och pratade. Pratade, pratade, pratade. Och sedan var det allt det andra, när de flesta hade försvunnit, in till sig, eller vidare till efterfesten i Unit 7. Det där som inte går att förneka.
Men jag vill inte förneka det heller.

Här ska ni få

City and Colour. En present som jag blev väldigt glad för.

En flyktig sådan

Jag hade en tanke... en tanke som jag ville sätta på pränt. Det var något viktigt, för om jag inte får den ur mig kan jag inte fortsätta skriva på min regiuppgift. Jag har liksom fastnat, igen.
Men jag kommer inte på vilken av alla tankar det var jag ville förmedla... jag återkommer.
Idag tänker jag på hur fort jag kan bli klar med det här, så jag kan gå på Swamp bar ikväll. Jag vet inte vad det finns att se fram emot där, men jag hoppas på en trevlig kväll. Jag vet inte heller vilka som ska dit, men jag hoppas på att det är folk jag gillar.
Jag behöver för övrigt ny musik att lyssna på när jag pluggar. Den här börjar bli uttjatad. Tips?

Dagens drama

Jono satte eld på huset och jag sitter i min säng nu när strömmen har kommit tillbaka och funderar på varför man blir så himla fjompig när man inte vet vad man vill. Uppepå det försöker jag skriva regiuppsatsen, men distraheras gång på gång av diverse älskat djävulskap såsom facebook, msn, bloggen och mamma. Jag har skrivit 683 ord av 1500 och nu har jag slut på idéer. Vad tycker jag egentligen om hela den här kursen? Och vad har jag lärt mig?
Det är så himla svårt att koncentrera sig. Så otroligt enormt jättesvårt.

Åh, det där med att Jono satte eld på huset... jo, han glömde stänga av spisplattan, så den blev typ överhettad och i princip sprängde säkringsskåpet. Allt blev mörkt och det luktade apa. Men som tur är så har vi några fina RA's, som kunde fixa det på något magiskt sätt, så det var bara mörkt i kanske en halvtimme. Efter det satt vi dock i trappan och pratade strunt en stund, lite random folk sådär. Så det blev en paus från arbetet. En paus jag inte hade tid med. Men så kan det gå.

Allas angelägenhet

Jag har köpt en hatt. Eller, hatt kanske var att ta i, men den har fjädrar och sånt där nät och man sätter fast den med en klämma. Tror det kallas minihatt. Jag ska ha den på Melbourne Cup, det ska bli roligt.
Vi åkte in till Parramatta idag, fastän jag borde göra läxa så det skriker om det. Det regnar. Jag kan inte sluta tänka på ord som sagts, smugits fram, gett en antydan till ett löfte. En möjlighet. Jag tänkte på det på tåget dit, jag tänkte på det där och jag tänkte på det på vägen hem. Och vart jag än går står där en människa och påminner mig. Viskar retsamt att de nog har sett. Och jag undrar vad som märks, hur de kan se när jag inte gör det själv. Men jag låter dem viska, låter dem gissa, förnekar eftersom jag ärligt inte vet.
Men några lösryckta meningar får mig att le. Andra vrider mungiporna neråt, för en framtida ambivalens.
För vem har någonsin sagt att något ska vara enkelt?

En jojometafor

Jag tror att jag är en sån där som lyssnar på andra människor lite för mycket i vissa avseenden. En sån där som tror på sånt det viskas om, när jag vill tro på det innerst inne. Så då händer det lätt att jag tar råd jag kanske borde hålla mig borta från. Och så fastnar jag där. Eller inte fastnar. Men jag nöjer mig liksom med deras version, för den verkar bättre än min. Jag har en tendens att börja i en positiv ände, tvärvända och se allt negativt för att sedan svänga fram och tillbaka som en jojo ett tag innan jag accepterar att farten tagit slut och att jag behöver rullas upp igen. Om du förstår?

Been here before
It won't happen no more
These things I know, yeah I know
They get into your mind
I guess you know the signs
Can only feel this way
When silence comes

En famn för mig

Jag hittade en låt på Youtube som jag tyckte vad himla bra. Sådär lagomt. Så jag ville såklart dela den här upptäckten med er. Hade en bra version, direkt från källan, så att säga. Men den jäveln hade tagit bort embeddningen. Hittade en annan version, om ni inte orkar gå hela vägen till YouTube med den här länken.
Se den kassa versionen om du är lat.



Jag fastnade för Melissa Horn eftersom Winnerbäck gjort en duett med henne. Lyssna på den också, när du ändå är inne på YouTube. Som jag hade dig förut.

Lägenhetssåpa, del fyratusenniohundrasextiotre

Senaste nytt i dramat:
Eftersom kräket hade nycklar så räknas inte stölden av TVn och DVDn som inbrott och därför får jag inga pengar från försäkringsbolaget. Jippie.
Men, jag har lovat att det inte ska få förstöra mer, så jag väljer att ignorera det tills jag återvänder hem. Jag ville bara slänga ut en fråga, i etern sådär, bland mitt tjog läsare: har ni en kontakt som har koll på lagar och stämningar? Någon man kan rådfråga litegrann. Jag vill veta på vilka grunder jag kan stämma honom, vad jag kan kräva honom på, hur lång tid det kan ta, och hur det funkar med advokater och kostnader och allt det där. Men vi känner ingen som har koll. Jag hoppas att ni gör det.

Ovilja

Måndag. Fick tillbaka två fotouppgifter idag. Tjockisläraren fattade inte riktigt principen med religionshooten tror jag, han är för tjockskallig. Men 21/30 i alla fall, så det får väl duga.
Jag försöker tvinga mig själv att sitta inomhus och plugga, men det är 30 grader och strålande solsken ute, det gör det svårt, nästintill omöjligt, att sitta inne. Kanske en liten sväng ut i solen kunde gå för sig... bara en liten!

Förresten, förstår ni hur skumt det känns att det nästan är november och 30 grader ute?

Kontemplation

Det här med att plugga går riktigt kasst ikväll. Nästan pinsamt dåligt. Jag drog med mig datorn ner när jag hade skrivit 100 ord på TVanalysen, eftersom Walk the line började kvart över nio. Hann se ungefär 20 minuter innan jag insåg att jag hade skrivit allting på fel sätt och fick börja om. Sedan kom Carly och ville se footyn, så det blev byte av kanal och ingen Johnny Cash. Lika bra det kanske, för nu har jag kommit ikapp mig med 100 nya ord. Bättre ord. Fast fortfarande kassa.
Californication nu på tvn, det är lätt att bli distraherad. Lätt att glömma bort vad man höll på med.

Så vad håller jag på med? Du vet ju hur det brukar bli. JAG vet ju hur det brukar bli. Det är liksom drama, med extra krångel. Onödigt krångel. Fast det finns inga nyheter längre. =) Allt är repriser.

Jag lyssnar på musiken i reklampauserna, tänker på orden. Hur de passar in på dig, på mig, på så många andra. På hur jag vill ha det där som du vill ha, men som du liksom verkar snubbla in i, precis när du behöver det. Hur det kan vara så lätt för dig, men ändå så förbannat svårt.

You say you're lookin' for someone
To pick you up each time you fall
To gather flowers constantly
And to come each time you call
And will love you for your life
And nothin' more

De blåa bergen

Ja hörrni, ni kanske har börjat fundera på hur roligt det är att följa en dagbok som ingen skriver i, och det kan jag förstå. Jag skulle kunna skylla på att jag har så himla mycket för mig att jag inte hinner, men det vore nog en lögn. Jag har bara inte kommit mig för.
Till viss del betyder det såklart att jag faktiskt har haft en massa för mig, det har varit en del i skolan den här veckan, och vi har dessutom photoshootat och varit på utflykt. Men eftersom anledningen till att ni läser här faktiskt är att hålla koll på vad jag har för mig här nere (antar jag) så ska jag väl försöka mig på en sammanfattning sedan sist.

Söndag:
Vi solade. Jo, på riktigt den här gången. Med solskyddskräm och bikini. På gräset här utanför. Det var nästan olidligt varmt och svettigt, så pojkarna på res byggde en pool av en presenning och femton stolar. Världens bästa pool, som tog en evighet att fylla, eftersom det var hål i presenningen. När den väl var någotsånär fylld och vi hade sjunkit ner i det behagligt svalkande vattnet så började det såklart regna. Naturligtvis. Det gjorde inte så mycket dock, vi hade en fin halvtimme av random skitsnack och utomhusaktiviteter. En himla fin dag.
När det började regna gick jag in och skrev på mitt manus, fick till nån sida sådär, det blir väl hyfsat.

Måndag:
Fotojournalistik på schemat, världens värdelösaste lektion. Tjockisen visade hur man skriver ut bilder. Chockerande, eftersom vi redan har lämnat in tre uppgifter och har den sista imorgon. Idiot.
Sedan åkte jag, Vicki, Laura, Ross och Carly till stranden för att fota till Vickis photoshoot. Ross och Laura fick agera modeller och jag gav Vicki tips och råd och assisterade med kamerainställningar och nya minneskort. Vicki har aldrig riktigt använt systemkameror, så hon fick låna min. Vi fick till några fräsiga bilder och hade en bra dag där på stranden vid Whale Beach.

Tisdag:
Jag hade repetition med min regigrupp, vi övade på mitt manus och Michaels. Jag fick agera Clint Eastwood i Million Dollar Baby och hade på mig Michaels tröja som var femtio storlekar för stor. Det var roligt.
Sedan tog jag och Sarah bilen till Holden för att försöka fixa handtaget som hon bröt av för ett par veckor sedan. Det visade sig dock att de inte gör sånna längre, så det blir till att leta på ett skrotupplag. Jippie..!

Onsdag:
Filmade med regigruppen, vilket tog i stort sett hela dagen, sedan importerade jag till Final Cut och brände ut på skivor. Michael kunde inte sitta still och hjälpa till, han var ute och gjorde saker hela tiden, så för att döva sitt dåliga samvete köpte han glass och kakor till mig. Ett himla bra byte, om jag får säga det själv.

Torsdag:
Hade project presentation för regikursen, vi spelade upp våra scener inför klassen. Det gick oväntat bra faktiskt! Jag smet ut efter halva fyratimmarslektionen för att redigera min och Vickis magpienyhet för TVjournalistiken. Vi ledsnade efter typ en timme dock, vi var inte sugna helt enkelt. Jag framkallade mina bilder på Carly, som jag ska ladda upp så ni får se, de blev hyfsade.

Fredag:
Hade TVjournalistik på morgonen, vi var i studion och fick läsa från auto-cue:en, det vill säga den där rullande texten som nyhetsankare läser ifrån, som är framför kameran. Ni vet. Det var faktiskt ganska roligt, och läraren tyckte att jag gjorde bra ifrån mig. Man kanske ska bli nyhetsankare ändå? =P
Sedan åkte jag, Carly och Laura in till Parramatta för att leta balklänningar. Det gick kasst för mig men bra för Laura, ända tills det var en halvtimme kvar till affärerna skulle stänga. Då dök vi in på Target och letade bland reakläderna. Där hittade Laura två klänningar som jag verkligen gillade. Jag kunde inte bestämma mig, och eftersom båda var på rea och kostade under 300 kr styck så köpte jag båda. Och ett par skor, som skulle kosta 35 dollar, men som expiditen scannade för 15! Så nu har jag två fina klänningar! Jag tänkte lämna tillbaka en, men jag ska ju på Melbourne Cup också den 4e, så jag tänkte ha en då.
På kvällen kollade vi på film, och sedan diskuterade jag och Kody allt och ingenting alldeles för länge...

Lördag:
Jag, Laura, Kody, Vicki och Sarah åkte äntligen till Blue Mountains och Jenolan Caves! En tvåtimmars körsträcka till grottorna, som var helt fantastiska, vi tog en tur genom Temple of Baal, det var så himla vackert. Jag tog en massa bilder, så ni ska få se. Det finns en massa fler grottor också, men det kostar lite och ligger lite långt bort... men jag kanske hinner med en sväng till ditbort för att se nån till. =) Sedan Blue Mountains, som jag iofs har sett redan, men det var fint ändå. Ett kärt återseende av Three Sisters och sedan tvingade jag med mig folket ner i riktning mot Katoomba Falls. De klagade hela vägen, men jag visste ju att det skulle finnas ett tjusigt vattenfall där nere nånstans. Till slut hittade jag det, Witch's leap. En klippformation som ser ut som ett ansikte. Även det ett kärt återseende. På vägen genom Katoomba stannade vi och köpte muffins på ett muffinsbageri. De var fantastiska. En himla lång resa hem och vi var alla trötta. Vi beställde pizza och kollade på film. Snubblade i säng vid halvtvåtiden, efter att ha argumenterat för musikaler i allmänhet och Moulin Rouge i synnerhet med en motsträvig, Die Hard-älskande Kody i ungefär en och en halv timme.

Idag:
Varnade alla igår om att idag skulle jag ha sovmorgon, så stackars Carly som hade försovit sig till jobbet sprang runt i panik ett tag, innan Kody erbjöd sig att skjutsa henne till jobbet. Vaknade halv tolv (underbara öronproppar) och drog mig ner för trappan. Laura hade photoshoot med tema overdressed, så tanken var att vi skulle göra vardagliga saker i fancy outfits. Jag poserade med mina två tjusiga klänningar, så har ni tur så får ni se de bilderna också. =)
Nu är tanken att jag ska sätta igång med skolarbetet igen, har fyra inlämningsuppgifter på fredag och en imorgon. Men sen är det klart!

Har du sett min dvdspelare?

Som ni alla vet så är jag en dvdspelare fattigare, och nu när försäkringsanmälan ska göras och sådär så sitter jag här och inser att jag inte kommer ihåg vilket märke den var! Jag letar förgäves efter en bild på den, för jag tänker att någonstans i mina tusentals bilder måste det ju finnas en. Det gör det inte. Eller jo, men inte på märket. Så därför tänkte jag att ni kunde få hjälpa till!
Baserat på denna bild (ignorera Inch's öron..), kan ni tala om vad det är för märke? Jag kan säga att den är en inspelningsbar dvdspelare med 160gb hårddisk och USB-ingång. Lägg även märke till att loggan för märket inte sitter till vänster, som tex på Sonys spelare. Vi söker alltså efter ett märke som inte placerar loggan till vänster. Jag vill även minnas att det är ett vanligare märke, inget skumt Rusta-märke alltså. Jag har en gissning, men jag vill se om ni gissar på samma.
Så, Talel, du som är elektronikexpert, ta reda på vilket märke det är! =) Det gäller såklart alla er andra också. Sätt igång!

Random inlägg

Det är fredag idag och som vanligt rullar dagarna förbi alldeles för fort. Dagarna som gått har varit fyllda av tråkigt skolarbete och alltså inte så himla intressanta att skriva om. Igår hade vi project performance på Directingkursen, vi spelade upp våra scener, och det gick oväntat bra. Min tolkning av Clint Eastwood i Million Dollar Baby var fantastisk, och Melissa och Claire som spelade upp min scen var jätteduktiga. Så jag är nöjd. Jag har dessutom blivit bjuden på fest hemma hos Claire den åttonde, hon har en liten dotter som är fyra år, hon är så himla söt. När vi har grupparbetat har jag och Amelie suttit och lekt med barbie och flygt flygplan istället för att koncentrera oss på arbetet. I alla fall så ska jag på fest, skönt att träffa lite människor som inte bor på res!

Idag ska vi ge oss ut i klädshoppardjungeln igen, jag måste verkligen hitta en klänning till balen! Och en bikini. Jag, Laura och Carly åker till Parramatta efter skolan och shoppar järnet. Eller, snarare försiktigt, så att så lite pengar som möjligt ryker.

Världens bästa Anna

Igår solade jag på riktigt. Det var varmt. Jag hade en massa solskyddskräm, så jag brände mig inte. Sedan tyckte vi att det blev lite för varmt, så pojkarna byggde en pool av stolar och en presenning. Den var helt fantastisk, vi satt där och svalkade oss tills det började regna.
Det var gött dock, en finfin dag!

Sen idag var vi och gjorde Vickis photoshoot, jag hjälpte till, assisterade med kameran och sådär. Vi körde till Whale Beach, en strand som ligger lite avsides, så vi kunde fota. Laura och Ross var modeller och temat var "Summer of heaven". De hånglade och hade sig, och lallade runt på stranden ett par timmar. Det blev några fina bilder, och vi tog även lite gruppfoton. Nu är jag mest bara trött efter att ha varit på benen hela dagen och ser fram emot att krypa isäng ikväll. Men halv tio är det först Supernatural på tvn, så det ska jag glo på!

Anna är förresten helt underbar! Idag kom tre paket, ett för varje kvinnlig roommate i Unit 2, med godis och grejer. Anna skickade även snus, vilket jag är helt oförmögen att förstå att det kom igenom tullen. Flickorna ville inte ha snus, men jag ska fråga igen Anna... men pojkarna dök rakt på den. Den var ingen jättehit dock, de tyckte inte att de fick nog kraftig snusfylla. =P
Tack för godiset sötaste Anna!!

En röd ärm

Idag har jag inte solat. Jag har inte legat utsträckt på gräset med en god bok och musik i öronen. Jag har inte slappat på stranden med sand mellan tårna. Ändå är jag röd. Bränd. Jag började dagen klockan åtta med att kliva upp och åka med Carly för att kolla på hennes nya hus i Bankstown. Det var jättefint! En massa lyx, måste jag säga, jag är imponerad. Sedan åkte vi hem och mathandlade. Efter det tog Vicki och jag tag i vårt filmande för TV Journalism, vi fick till slut tag på en magpie som attackerade Kody någotsånär hyfsat, och sedan gjorde vi en Piece to camera ute på gräset här utanför. Då kom Richard förbi, och så Jono, och så Taz. Och vi satt alla fem i gräset och pratade om ingenting i säkert 45 minuter. Väldigt spontant, väldigt varmt och väldigt somrigt. Vilket resulterade i min vackra linnebränna. Jag hade ju inte tänkt sitta i solen i en halv evighet, det var inte planen. Så nu måste jag jobba på att jämna till brännan imorgon, attsickens. Jag och Vicki planerar att ligga på gräset och göra mest ingenting, lapa i oss av solen som har lovat att titta fram. Med massor av solskyddskräm!

Mitt rum behöver städas och jag har ett manus som behöver skrivas, men det är sånt där som löser sig. Senare.

Jag, Kody och Laura var förresten på Max Payne igår, den var rätt bra! Hade fina färger, grafiskt välgjort, ni vet. Inte för att jag har spelat spelen. Jag borde börja spela fler tvspel tror jag. Sen när det är vinter... och jag har köpt en ny TV.

Några dagar till

Ikväll har jag varit på Trivia night på Red Cow, den lokala puben. Det var res som anordnade den och hade skrivit frågor, så vi delade upp oss i lag och gjorde vårt bästa. Jag kunde en del, som t.ex. vad Stålmannen hade Kal-El som födelsenamn, eller att Legoland ligger i Danmark, att Henry the 8th, Lucille Ball och Shakespear är rödhåriga och att brunnslock är runda för att de inte ska kunna falla igenom. Men trots mina otroliga kunskaper så kom vi näst sist. De som kom sist fick en pokal med texten: "Least valuable player", vi fick ingenting. Sucko bigtime. Jo, fick fick lite godis. Men det var roligt i alla fall, och jag lyckades på något sätt lura till mig två cola och en massa chips utan att betala ett öre. Kody och Will, som var i det vinnande laget, bjöd mig även på en massa godis som jag såhär i efterhand mår lite illa efter att ha ätit.

På skolan idag spelade vi in två scener för Directing, sedan skolkade jag från Scriptwriting för jag orkade helt enkelt inte, och jag hade ingenting nytt att visa upp. Jag har bara missat en lektion hittills dock, så det är okej. Bara två kvar. Det känns så skönt, två veckor kvar av skolan! Hur länge var det ni hade innan höstterminen är slut sa ni? Jaså, så länge? Mwohaha!

Imorgon ska vi kanske åka och shoppa balklänningar inför avslutningsbalen, jag hoppas jag hittar nåt hett. Behöver även en bikini, så det är mitt mission för imorgon. Sedan ska jag skriva script ett tag, för det är så roooooligt (lägg märke till ironin...).

På måndag ska jag hjälpa Vicki med hennes photoshoot, vi ska på stranden och fota lite kärleksporträtt, det kan bli kul. =) På tal om det så har Megan en idé som är galet lik min för sin photoshoot. Det är underligt hur sånt kan hända när hon varit närvarande alla gånger vi har pratat om min shoot... Men jag kunde egentligen inte bry mig mindre, för jag är nöjd med mina bilder och jag vet att hon har fått lite halvkassa resultat på sina senaste inlämningsuppgifter... Jag får väl vara the bigger person och hoppas att det går bättre den här gången.

Nej, nu blir det sömn, imorrn Television Journalism, som jag sällan ser fram emot, och sedan Blacktown. Yeehaa!

Bottles full of messages

Som utlovat, bilderna från dagens photoshoot. Temat är "Tide washes up bottles full of messages" och tanken är att Carly är flaskan och att hon kommer med ett meddelande. Jag skrev ett stycke text från yesteryear på hennes kropp med eyeliner, på fem olika språk. Vi hade lite otur med vädret, det blev kallt och blåsigt när vi skulle köra igång, så vågorna gick höga och gjorde så att hon inte kunde ligga ner, vilket var grundtanken. Men det blev helt okej ändå! Carly är en så himla bra modell, hon är med på allt och har jättemånga bra idéer. Säg gärna vad ni tycker. =)





Dagen på stranden var förresten också underbar, varmt och skönt med en liten bris som tog bort den brännande känslan. Jag fick lite färg, så nu har operation bränna börjat! Jag har ju som jag kanske nämnt även börjat springa, ett par gånger i veckan sådär, så nu jävlar ska det formas kropp! En het kropp med en snygg färg lagom till det grådassiga decembermörkret där hemma, det är vad jag behöver. Styrka att ta i itu med allt som måste tas itu med.

Att kommunicera med Gud

Jag kom ju på att jag inte har visat er den senaste photoshooten. För er som inte kollar resdagboken alltså. Men mest för att jag är nöjd och vill visa upp dem lite. =P







Bilderna representerar olika sätt som olika religioner talar med Gud. Rastafari, satanism och buddism. Och jag som inte är religiös.

Sol och svett

Dashboard säger att det är 17 grader ute idag, men jag har precis legat i solen och jobbat på brännan och jag kan tala om att det känns som minst 30. Solen bränner här nere. Jag blev svettig på tre sekunder. Jag tänkte försöka sitte ute och göra lite skolarbete, men det visade sig vara omöjligt. För varmt. Så jag struntade i att göra skolarbete.
Jag vill mest bara vara klar med skolan nu, så jag kan hänge mig till slappandets alla konster. Jag har ett manus att skriva, ett nyhetsinslag att göra, en photoshoot och ett regiframträdande. Sedan är jag klar. Photoshooten gör jag imorgon, jag och Carly ska vandra uppför nåt berg och ner på andra sidan för att komma till en strand som är lite mer folktom än typ Bondi, sedan ska vi hänga där mest hela dagen för att kunna fånga solnedgångsljuset till photoshooten. Det kommer bli häftigt, eller jag hoppas åtminstone det. Jag älskar min fotojournalistikkurs, jag älskar att ha photoshoots med frivilliga modeller, det är så enormt roligt. Om jag kunde göra bara det så skulle jag vara glad, för det andra hade jag lika gärna kunnat vara utan. Men jag lär mig massor i alla fall. =)
Jag vill stanna kvar, för när jag åker hem måste jag ta tag i verkligheten igen. Världen är så mycket färggrannare här.

Nya tag

Vad härligt att jag har lyckats göra andra människor upprörda också, så det inte bara är jag. =P Nej, de senaste dagarna har inte direkt varit the time of my life, som min älskade cuz skulle ha sagt, en dryg och jobbig vecka som på torsdagen kulminerade med en käftsmäll och sammanfattningen av mitt livs hittills största ekonomiska bakslag. Men det är inte pengarna som svider mest, det är känslan av hopplöshet som jag inte har lyckats skaka av mig under hela tiden, det faktum att det inte finns ett skvatt jag kan göra från andra sidan jordklotet.
Men idag känns det ändå okej. Jag är kvitt honom, han kan inte förstöra mer nu, han har gjort allt han kan. Och det enda som återstår är att reda upp i den röra han har orsakat. Inget av det är akut, det finns ingen möjlighet för mig att få pengar nu i alla fall, och om det skulle finnas det så tar mampap hand om allt. Han är polisanmäld, kronofogden är inkopplad, undersökningar om stämning ska göras. Mina älskade föräldrar gör mer än plikten kräver, de är fantastiska och jag nog inte riktigt insett hur mycket jag älskar dem förrän nu. Min underbara storasyster åker 30 mil från sitt hem i Luleå för att städa upp i min lägenhet, så att jag ska slippa komma hem till hans oreda, eller så att jag möjligtvis ska kunna hyra ut lägenheten om jag hittar någon annan. Och jag behövde inte ens fråga. Det är kärlek. Och jag är så enormt tacksam att jag inte vet var jag ska börja.
Jag har börjat klättra upp ur hålet jag hamnade i, det känns inte längre lika hopplöst och jag har börjat planera om min tid här. Så jag kommer inte kunna åka till Nya Zealand, det är jättetråkigt men whatever. Jag ska till Melbourne ett par dagar och hänga med Kate, den resan var redan betald, sedan kan jag bättra på brännan med Vicki resten av November och i slutet på November åker unit 2 & co på en liten roadtrip runt NSW. Vi ska se hur Carly har det hemma i Cowra, äta på en chokladrestaurang i Canberra och ha roligt tillsammans. Och sen kommer Kate hit en sväng också i början på December. Och jag bryr mig inte om att jag inte har råd, jag ska komma iväg på djuphavsfiske nån dag. Jag SKA!
Så, vi tar nya tag, andas ut och försöker igen. Och håller oss uppdaterade om vad som händer därhemma.

Slutet på kapitel ett

Kvällens händelser:
Medan jag var på swamp bar och klappade till Jono med knytnäven för att jag aldrig har träffat en drygare jävel i hela mitt liv (jag tänkte inte slå så hårt, men det gjorde tydligen ont. Fast det förtjänade han.) åkte min underbara pappa upp till Umeå för att be lägenhetskräket att lämna nycklarna och försvinna från min lägenhet. Han kommer upp till en upplåst lägenhet, nycklarna ligger på köksbordet, Mattias syns inte till.
Han stal min TV och min DVD-spelare, hade sönder kaffekokaren och lämnade lägenheten med alla mina prylar åt sitt öde, illaluktande och smutsig. I klädkammaren står en damcykel ensam kvar och det ligger papper på golvena.
När pappa ringde svarade han att TVn och DVDn gått sönder under en fest, men inte varför det inte är städat eller varför det finns prylar kvar, eller det faktum att han lämnat lägenheten olåst. Han är borta. Och pappa polisanmäler.
Och hela karusellen börjar om. Förlåt, jag trodde att jag kunde släppa det och glömma bort saken, låta mampap ta hand om det. Jag trodde det skulle vara färdig. Men det har bara börjat.

Jag synar dina kloka ord

Du har såklart rätt T, men problemet är ju att jag inte kan fortsätta med mina planer förrns det här är löst, det påverkar allt. För hur lite jag än vill erkänna det så behöver man pengar till i stort sett allting, och avsaknaden på pengar gör att man inte kan slappna av och spendera som man annars hade kunnat göra. Men därmed inte sagt att jag låter bli att göra saker. Nej, på dagarna glömmer jag i princip bort hela grejen, jag sysslar med sådant jag vill göra och ingenting är egentligen förändrat. Det är mest på kvällarna eller nätterna som jag börjar fundera på hur orättvist det är att jag är så mycket mer begränsad nu, och det är även därför jag bloggar om det. För att jag inte kan sova, för att jag måste uttrycka mig. Och det ger kanske en snedvinklad bild av att jag sitter och gråter dagarna i ända, men så är det alltså inte. För nu när solen är uppe ser jag valmöjligheter och alternativa lösningar. Så det handlar väl mest om ett behov av att få det ur systemet. Jag hoppas att ni står ut med lite sånt här, åtminstone ett par dagar till. Jag hoppas på att jag snart kan få ett avslut. Då kan jag börja lägga upp en ny plan. En bättre plan!

Lite mer gnäll, för de som orkar

Den river och sliter i mig, den här känslan som gör att jag vill begå mord. Och jag tänker på allt jag kommer att missa, allt som varit löst planerat men som nu är drömmar som inte går att nå. Allt det där jag hade sett fram emot, sånt där man bara kan göra här. Och det kanske var sista chansen, för jag har redan gjort mina resor hit, redan fått en andra chans att göra allt det jag missade första gången. Risken är stor att det inte blir nån fler gång. Och nu är allt jag kan tänka på hur mitt konto rensas på sitt innehåll, töms på i stort sett varenda krona, hur Nya Zealand, djuphavsfiske, spännande konserter och presenter till folk jag älskar bara rinner ut i ingenting, i onödighetens hav. Hur alla planer jag hade smulats sönder på bara ett par dagar. Slutgiltigheten i det faktum att om där inte finns några pengar så kan jag inte få några. För vad kan jag göra? Det lutar åt en stämning, med alla komplikationer som det innebär, att ge sig in i en okänd djungel utan machete och hoppas på att ta sig igenom till andra sidan fortfarande vid liv. Det är okänd mark, men om jag inte försöker, är inte det bara att ge upp? Att säga att det är okej att vara jordens största svin, att låta honom komma undan enkelt. Nej, jag vill att han ska lida, jag vill att det ska göra ont i åratal framöver. Jag vill att det ska vara omöjligt för honom att någonsin få ett drägligt liv. Om jag inte får tortera och mörda honom så ska han åtminstone plågas ekonomiskt och psykiskt.
Men hur tar man itu med sånt här när man befinner sig så långt borta man kan komma? Hur säger man att det inte är okej, hur har man styrka nog i rösten för att skrika så han hör? Och framför allt: hur kan man göra det tydligt för hela världen att det här är en människa som aldrig kommer att gå att lita på? Hur ser man till att den enda bostad han någonsin kommer att få är hemma i källaren hos sina föräldrar?

Och hur somnar man när allt som virvlar omkring i den enorma röra som just nu utgör insidan av pannbenet är relaterat på ett sätt eller ett annat till vad vi kan kalla för Det Stora Problemet? Hur vågar man slappna av och sova när man vet att nästa gång man vaknar kommer allt fortfarande vara lika jävligt? Hur vet man att man inte kommer att drömma om det?

Fast man kanske borde inse att det finns värre saker i världen. Jag tycker synd om människor med riktigt överjävliga problem, hur orkar ni?

En svag bris

Allt det här å sido, så är det något som fladdrar omkring i bakhuvudet lite då och då. Något som har varit där innan, eller kanske aldrig slutat fladdra egentligen? Något som liksom alltid har varit en möjlighet. Det är åratal nu, sedan den första svaga brisen rörde om däruppe, många år med många händelser. Ett tag trodde jag att det skulle blåsa upp till storm, någonstans där omkring filtar och händer på händer och varma varsamma fingrar i mitt hår. Men det lade sig och jag vet inte varför. Var det vindstilla eller var det bara som jag intalade mig? Allt jag vet är att här, nu, miljoner mil bort, är det dig jag ser fram mot att träffa när jag kommer hem. Allra mest dig. Men jag tvekar till varför det är så, tvivlar på mig själv. Kanske visar fladdret bara på att du betyder mer än jag hade trott, att du är någon jag uppskattar mer nu än det var tänkt.
Det här är bara en bris, bara ett fladder. Det är kontrollerbart. Men jag minns tider då allt handlade om ett löfte att falla i utbyte mot ett löfte att fånga. Men vi har aldrig lovat varandra någonting.

Bullbak och självordinerad terapi

Jag och Sarah bakade kanelbullar på kanelbullens dag. De blev grymma som tusan. Och många. Så nu har vi ätit bullar i ett par dagar och det är underbart. De smakar till och med som de ska! Dessutom dök Carly upp med en absurd mängd donuts igår, eftersom en tant öppnad en Donut King-affär bredvid hennes jobb och ger dem donutsen som blir över. Så det har inte varit nyttiga veckan direkt. Men det gör ingenting, för jag bryr mig inte. =P Dessutom har den här veckan som varit krävt lite tröstgodis. Jag gav mig även in i lite shoppingterapi och köpte mig ett par shorts och tre nya BHar. Det fick mig att må lite bättre, så idag åkte vi in till Sydney och gick på Paddys market. Där köpte jag lite julklappar och glasunderlägg med australiensiska vägskyltar på. De är finare än de låter. =P Nu borde jag egentligen sluta handla, eftersom faktum är att jag kommer få slut på pengar. Så på tal om det, läget med mansgrisen i lägenheten är som sådant att han har ett möte med soc idag, och om de går med på att betala hyran så får han bo kvar. Vilket de troligen inte kommer göra eftersom han har ett jobb... Annars åker pappa upp imorgon och kastar ut honom. Hårt. Med knytnävarna. Min pappa är rolig, han uttryckte en önskan om att sparka in knäskålarna på kräket. Undrar vart jag får min aggressiva ådra från...

Ja, sånt är i alla fall läget. Som det är. It's just a ride.

Anledningen till varför jag inte kan sova

Jag har nog varit otydlig, jag missade att förklara situationen i mitt rabblande av att dismembra kroppsdelar.
Såhär är det: BajsMattias, som ockuperar min lägenhet, skulle ha betalat en bredbandsräkning och en telefonräkning för lite över en månad sedan. Vid tillfället uttryckte han en beklagan att han inte hade nog med pengar, eftersom han varit tvungen att låna ut pengar till en kompis i nöd. (Bullshit, det är jag övertygad om). Jag blev en gnutta irriterad, men sa att mot för ett räntepåslag på summan kunde han få två veckors uppskov. Dessa två veckor kom och gick, och jag hade ännu inga pengar inne på kontot. Jag mailade och frågade vad fan han höll på med, och han sa att han inte fått lön än, eller om det var att han inte hade dator eller nåt annat bajs. Vi var då inne på slutet av vecka tre, när han äntligen svarade på mailet. Jag sa att han hade till veckan efter på sig att betala, eftersom jag hade ledsnat på att vara snäll. Jag sa att han fick väl låna pengar av nån annan då, jag skulle ha mina pengar omedelbart. Här kom även ännu en telefonräkning som han skulle betala, plus att hyran skulle vara inne på onsdagen vecka fem. Söndag vecka fyra mailar han och frågar om jag fått in pengarna. Jag kollar min internetbank och svarar att det har jag icke, och vad fan håller han på med? Jag undrar om han har satt in pengarna rätt. Han ger mig det kontonummer på vilket han säger att han satt in pengar, och detta stämmer alltså inte. En siffra är fel. Jag vet att jag gett honom rätt nummer, eftersom jag fått in pengar förut utan problem, så det är hans screw up. Jag säger att jag förväntar mig att han pratar med banken om att han har satt in över 5000:- på fel konto (säkerligen också bullshit) så att jag har pengarna på onsdagen. Onsdagen kom och gick, och där fanns inga pengar på kontot. Nu är ju jag lite tidig i det här landet, så jag tänkte att han kanske hade fört över pengarna på onsdagen, så jag inte kunde se det förrns på min torsdag. Så idag var det torsdag. Inga pengar. Jag pratade med min kär far om saken, och han sa att de skulle ringa honom igår. Han svarade inte, men skickade idag ett sms till pappa och sa att han skulle ringa upp när han slutat jobba. Så igår kväll, när jag låg i sängen och försökte sova, brast det för mig. Jag blev så förbannat arg, så inihelvete irriterad, och jag önskade ärligt talat livet ur honom. Jag överdramatiserade kanske vad jag ville göra, men jag menade ärligt att jag ville åka dit och klå upp honom.
Och det gör mig så ledsen, alltihopa, lite vill jag bryta ihop och bara skrika, för han förstör allting. Min tro på mänskligheten, min utlandsupplevelse, min nattsömn, min ro. Jag kan inte koncentrera mig, för jag distraheras konstant av tankar på hur jag kan skada honom så mycket som möjligt.
Så, nu är klockan strax efter fyra därhemma, Mattias slutade halv fyra och har ännu inte ringt. Jag måste gå och sova eftersom skolan fortfarande förväntar sig att jag dyker upp imorgon, och på något underligt sätt kan jag inte sluta gräma mig över hur dum jag var som trodde att livet kunde få vara enkelt en stund.

Är det förklaring nog?

Oj... ursäkta

Okej, nu har jag läst igenom gårdagsnattens aggressiva inlägg och insett att det kanske var lite väl grafiskt... Men jag är fortfarande lika arg!
Men jag ber om ursäkt Anna, jag borde ha varnat om det barnförbjudna innehållet. Jag ska tänka på det nästa gång.

Aggressioner

*censur*