Planer

Det är söndag och dagen efter igår, då jag, Laura och Kody hade nördkväll och kollade på Matrix, RedvsBlue och Star Wars, samt beställde pizza och planerade vår septembersemester. Vi funderar på att åka till nånstans i Asien eller möjligtvis Indonesien, vad som än är billigast, under septemberlovet. Kate fick nämligen ett heltidsjobb, vilket ju är jättebra för henne, men suger för mig, eftersom vi skulle åka till Melbourne. Den största anledningen till att jag åker dit är ju för att hälsa på henne, och om hon ska jobba hela tiden så känns det ju inte så värt. Istället satsar jag på att åka dit i slutet på Oktober och hänga på Melbourne Cup den första November. Om det inte stöper sig med Asien, då åker jag nog till Melbourne ändå och cruisar runt lite på egen hand. Vi får se. Till dess har jag en massa skolarbete jag borde göra, men som jag inte riktigt ids.
Just nu försöker jag få klarhet i hur många som vill gå på Josh Pyke-konserten med mig den elfte, om någon överhuvudtaget. Men folk är slöa och jag har dåligt tålamod, så det är en kass kombination.

Förresten kan jag tipsa om Dr. Horribles sing-along blog, som är sjukt rolig, men ni får nog vara illegala och ladda ner skiten om ni vill se.

Nu ska jag skriva typ 200 ord till för fotojournalistiken, sen är jag klar med den skiten. Toodles!

Family day

I torsdags hade min unit en liten bonding experience tillsammans. Vi började med att gå på bio och se Tropic Thunder, vilken var jättebra. Robert Downey Jr som mörkhyad, det säger väl nästan allt? Sedan åkte vi hem och jag lånade Lauras dator för att göra min fotojournalistikuppgift, eftersom jag inte fått till Photoshop på min dator än. Men snart så! (Puss på dig Wolf Otto!) Alla kom och satte sig i Lauras rum med mig, och vi pratade om att åka till Thailand på lovet. Sedan nämnde Laura att hon hade sett en soffa i en container alldeles i närheten. Jag vet inte om det berodde på att alla var på så himla bra humör efter vår fina kväll, men vi bestämde oss i alla fall för att gå och stjäla den. Efter fyra vändor fram och tillbaka till containern hade vi så en röd plyshhörnsoffa i vår unit. Vi delade upp den och satte två sittplatser uppe vid sovrummen, hörndelen i vardagsrummet tillsammans med en puff, och så två sittplatser på uteplatsen. Väldigt trailertrash, men väldigt roligt. Vi var sjukt nöjda allihopa och satte oss i vår nya soffa i vardagsrummet och kollade på TV tillsammans. Så kommer RA-Richard in... "I've got good news and bad news guys..." Han var imponerad över att vi lyckats bära in hela soffan till oss, men sa sedan att vi kanske inte skulle få behålla den.

Dagen efter bestämde Nick, manangern, att vi inte fick ha kvar soffan. Så sorgligt. Den är dock kvar fortfarande, vi ska bära ut den när pojkarna kommer tillbaka på måndag. Säg ingenting, men vi tänker behålla delarna uppe, plus puffen.... ;)
Det var i alla fall en härlig familjedag!


Igår hjälpte jag Laura med en photoshoot, hon skulle ta kort på sig själv och jag fick trycka på knappen, i princip. Vi tog dessutom några foton på oss tillsammans, de blev rätt okej. Ni får se när hon lägger upp dem. =) Det var i alla fall jättekul, och mer bonding!

Idag är Vicki och Sarah i Sydney, jag tänkte följa med, men jag har en massa skolarbete att göra, plus att de tänker gå ut ikväll och sova på ett hostel. Jag pallar inte en utekväll i Sydney till, även fast jag antar att det blir annorlunda när man har ett rum att fly till när man ledsnar. Men jag vet ju att de kommer supa sig askalas, och mina planer på att använda morgondagen till att fota lite fräsiga porträttbilder framför operahuset kommer att gå i stöpet på grund av deras baksmälla. No fun. Då sparar jag hellre mina pengar och åker in till Sydney när alla är nyktra och vackra. Istället ska jag skriva tusen ord om bilderna jag tog på Carly häromdagen. Ni ska få se!

I'll send you love in a box

Idag visade Ross prov på fantastiska manskvaliteter. Han skulle iväg och handla lite småsaker, och vi tjejer satt i soffan och kollade på lite bilder. Carly frågade om han inte kunde köpa en present till henne, sådär på skoj som man gör. När Ross kom tillbaka hade han köpt Kinderägg till oss allihopa! Så himla gulligt. Jag har verkligen de bästa housematesen, de är så himla fina.

Vi har börjat med en stående fikadejt på onsdagar med Jemima, som vi träffade på Internationella Välkomstmiddagen, eftersom hon kommer ut till Kingswood för några lektioner. Så det är oftast jag, Jem, Jacquie och Will som sitter ute på balkongen utanför caféet och dricker kaffe/varm choklad. Det är himla mysigt och ett bra sätt att lufta veckans händelser. Idag var Will riktigt deppig, eftersom han inte alls trivs här. Han funderar på att åka hem till Montana, men är då orolig för att måsta gå en extra termin i skolan. Allt verkar vara bajs idag, och jag kände bara att jag måste försöka muntra upp honom. Jag pratade med mina housemates och vi beslutade att Will får sova på soffan precis hur länge han vill, oavsett om han blir kvar hela året. Vi bjöd dessutom på mat, djupa diskussioner och te och kakor. Man löser inga problem med te och kakor, men jag är fast övertygad om att allt blir bara en gnutta lättare. Jag önskar att jag kunde förenkla allas problem med te och kakor. Det kan jag tyvärr inte, för jag är typ en miljon mil för långt borta.

Ikväll är det vikingparty borta i Unit 7, jag var över en sväng och sa hej. Men jag är moraliskt stöd för Will, plus att jag måste sova tidigt idag. Dessutom hade jag ingen ordentlig oufit, så det kändes ovärt.

I: Jag saknar dig med, varje dag. Skaffa Skype så kan vi prata ordentligt! Jag vill veta vad som händer, hur jag kan hjälpa.

00.53

Det går upp och ner, den här känslan i bröstkorgen. År efter år pendlar den, fram och tillbaka, den ger aldrig riktigt upp. Vilande, under långa perioder, men plötsligt finner jag mig själv längtande, saknande och fylld av förhoppningar. Gång på gång. Den har ingenting med den här platsen att göra, och jag kan inte påstå att den förändrar särskilt mycket. Den gör det lite svårare bara, men vid det här laget är jag så van att jag knappt lägger märke till det längre. Kanske nämner jag orden lite oftare, är lite mer uppmärksam. Ibland undrar jag om jag någonsin kommer att bli fri den totalt, ibland undrar jag om den kommer växa sig ännu starkare om jag låter den. Men tills vidare är den kopplad, under kontroll. Om än starkare än vanligt. Och ibland funderar jag på om du inte redan har sett det. För det borde inte vara så svårt. Inte för dig.

The fat guy

Igår hade vi fotojournalistik allihopa, det vill säga jag, Megan, Sarah, Vicki, plus Keitley och Mel från res. Vi har en föreläsare som är så tjock att han inte kan fungera som folk. Han är riktigt äcklig, svettas som en gris och klarar inte av att gå ner på knä för att ta en bild. Han är alltid minst en kvart sen till föreläsningarna och skyller det på saker som att han spenderade helgen med att skruva ihop IKEA-möbler eller att han körde sin dotter till skolan. Han tvingar alltid någon annan att bära upp väskan med datorn till lektionssalen och varje gång han startar upp datorn, som han förövrigt inte kan hantera, dyker msn upp med kinesiska bokstäver och han skyller på sin dotter. Varje gång. Han hyser dessutom en underlig kärlek för asiatiska människor, han är gift med en kinesiska och talar alltid om kineser som de vackraste människorna i världen, visar en massa bilder och försöker prata kinesiska med två tjejer i klassen som jag tror är koreaner. Han har dessutom ryckningar i ansiktet som gör att han rynkar näsan ungefär en gång i minuten. Igår när han strök handen över ansiktet var den alldeles blöt när han tog bort den. Han är äcklig. Och irriterande.
På grund av detta lyssnar vi väldigt sällan på vad han säger, dessutom säger han aldrig nåt vettigt, pratar bara om sina resor till Kina. Så igår på lektionen satt jag och Megan tystlåtet och diskuterade det faktum att vi båda har tisdagar lediga och därför borde hitta på något.
Sagt och praktiskt taget gjort, vi bestämde oss för att idag skulle vi gå på Sakefabriken i Penrith och ta en guidad tur. Vi googlade rätt på gatan och fick skjuts av Jono in till Penrith. Efter att ha efterforskat saken hos diverse taxichafförer och tåginformationskiosker visste vi ungefär åt vilket håll vi skulle gå.
Lång historia kort, vi gick en halvmil, hittade fabriken, tog en tur, Megan fick smaka en massa olika Sake och jag köpte en flaska Go-Shu blue och en kopp och dessutom delade vi på ett sexpack Sakecocktails som hette Tsunami som jag ska bjuda mina housemates på. Megan var lite tipsy när vi till slut begav oss ut i solskenet igen. =D Det var en himla intressant tur faktiskt, japanerna har så många roliga traditioner.
På vägen tillbaka hittade vi en godisfabrik som hade fabriksförsäljning, så vi gick in dit också. Jag köpte lite olika sorters fudge och vi bestämde att vi skulle ta en tur av den fabriken också nåndag, men man behövde boka tid. Det kommer bli sweet dock. Jag är excited! (Alla dessa engelska ord som jag inte verkar kunna bli av med... förlåt)

Kvällen spenderade jag med mina housemates, vi tittade på Evita, kanske en av världens bästa musikaler, åt en massa onyttigt och pratade om omskärning, lösvaginor, kalsonger och använda tamponger. Jag skyller allt på Laura, hon har inga gränser. Men hon är underbar. =)

Imorgon är det onsdag och jag ska nog försöka göra lite skolarbete. Organiserade mig nyss och insåg att jag har typ sex inlämningsgrejer på två veckor i slutet på terminen, så om jag gör några nu kanske jag blir lyckligare då? Troligen inte.

Morgonstund

Idag är det söndag och jag har inga planer, förutom att städa rummet och kanske, kanske åka in till Penrith för att hitta den där jackan. Idag skiner solen och det är säkert minst 16° varmt, så man borde i alla fall ut och röra på sig lite.

Ida, jag ska försöka vara online ikväll, från klockan fem typ, det vill säga nio er tid. Så förmiddag - dag är det som gäller om du vill konversera. =)

Nu ska jag kliva upp och göra nån nytta. Tataaa!

Sverige finns en timme bort

Jadu Wolf Otto, du kanske ser en aning för mycket skräckfilm, men det är okej. =) Och ibland känner man sig som ett biologiskt försök som slagit fel, så du kanske inte är så långt från sanningen ändå. Det måste ju vara något fel på människorna här, det är ett som är säkert.

Idag var jag och Sarah på Ikea, de andra var för bakfulla. Det var helt sjukt underbart, som Sverige utanför Sverige. Home away from home. Jag köpte dyr Marabou, Ballerina och knäckebröd, plus att vi åt köttbullar och potatismos med gräddsås och lingonsylt. =D

Nu sömn.

De sjuka sjuksystrarna

Imorse fick Carly åka in på sjukhuset eftersom hon hade svårt att andas. Vi är alla sjuka i Unit 2, det hostas och slemmas mest överallt. Carly fick det värsta dock, med sin frossa, kräkningar, huvudvärk och lunginflammation. Jag och Laura har gjort vårt bästa för att ta hand om vår sjukling, masserat hennes värkande rygg, sprungit med febertermometer, spyhink, vatten och diverse piller. Vi har bäddat ner, kramat om och stöttat upp. Vi har ringt Carlys pojkvän, Carlys mamma och till sist, när Carly själv insåg att hon inte mådde särskilt bra, Richard, RA on duty, som fick köra henne till doktorn. Carly fick antibiotika och sedan var det inte mer med det. Nu hoppas vi på att hon blir frisk snart, samt att resten av oss slipper bli lika sjuk.
Laura är konstant trött och lite hostig, Ross hostar men mår annars rätt bra och själv har jag äntligen lyckats skaka av mig den konstanta huvudvärken och sitter nu istället och hostar och snorar dagarna i ända. Men jag kan åtminstone andas när jag vaknar numera! Man får vara glad för det lilla.

Imorgon var det tänkt att vi skulle åka till Blue Mountains, men väderleksrapporten visar att det ska regna, så det känns lite tråkigt. Istället tvingar jag med mig folket på Ikea! Förhoppningsvis, alla är ute och festar just nu, så de kanske inte ens orkar upp imorgon när jag tänker ta min plånbok och bege mig. Men orka vänta isf. Jag vill bara ha chokladen. Och köttbullarna. Och kanske knäckebröd om de har. Och lax... Ja, vi får se.
Förhoppningsvis blir det Blue Mountains på söndag när vädret är bättre, lite Three Sisters och lite vattenfall och sådär.

Hur är det med er? Överlever ni?

Arrrrgh!

Ida klagar på min uppdateringsfrekvens, vilket är underligt eftersom hon själv helt har lagt ner bloggen... fyfy. Men, eftersom jag älskar henne så förlåter jag henne allt hon gör. Hon däremot, verkar inte gilla att jag ännu inte har fixat hennes kalenderframsida, men du ska veta att jag försöker! Imorgon ska jag försöka lite till, men photoshop gillar mig inte för tillfället och jag är handikappad utan mitt photoshop. Men det ska lösa sig snart.

Vad har hänt sen sist? Uhm, en del antar jag, men jag minns inte vad som är viktigt. Så det enda jag vill upplysa er om idag är att vi hade en photoshoot med min housemate Laura, som läser fotomedia. Bilderna blev superhäftiga, och eftersom Laura är bäst i världen så kan ni se bilderna här.
Gå åt höger i fotoströmmen och leta efter en skräckinjagande piratkapten.

New series: Drama on res!

Okej, först måste jag säga att min mamma är fantastisk och förtjänar en kram. Hon skickade en marabou chokladkaka och en måttsats! =D Dagens klapp, absolut.

Nu till saken. Detta drama! Ni fattar inte, med undantag av Anna kanske, allt drama som pågår här. Om man skulle rita ett schema över allt som händer och alla rykten så skulle man behöva en himla massa papper. Men jag tänkte dra igenom några grejer, för er skull.
Okej: Sarah i Unit 4 ligger med min housemate Jono, som hånglar med och stöter på SvenskSarah, som är sexuellt frustrerad (hennes egna ord) och nog skulle ta praktiskt taget vem som helst. Min andra housemate Ross bekände för sådär tjugo minuter sedan att han är kär i Vicki, som har en pojkvän hemma i England som hon saknar väldigt mycket. Vicki gick däremot upp på sitt rum med Grant, som har en flickvän, Vanessa, som är väldigt söt, men han ligger enligt ryktet med D nånting, som är kompis med Dean, som hånglade med SvenskSarah på Vickis födelsedagsfest. Will har inte erkänt det, men han är definitivt förälskad i Megan, som hade pojkvän hemma i staterna, men som dumpade henne för inte så länge sedan, efter att hon utnyttjat deras öppna förhållande till att ligga med Jimmy, som är en knarkare och som alldeles nyss har gjort slut med Ally, som inte har kommit över det och halv trakasserar Jimmy och Megan. Det är dessutom en massa tjafs fram och tillbaka om ifall Kirby och Carly bråkar, de är i vanliga fall väldigt bra kompisar, och vad de i så fall bråkar om. Sarah och Mel i Unit 4 gillar inte Carly av någon anledning och allt man säger till Sarah och Kirby kommer tydligen till slut fram till Nick, som är mananger här. Laura gillar inte Chris, som är kompis med Jono och därför ibland hänger i vår Unit. Charlie som är tillsammans med Christine har också börjat hänga i vår Unit och både Laura och Carly tror att det måste bero på att han vill ligga med nån här eftersom han aldrig någonsin har hängt i vår Unit förut. Jag skulle tippa på Vicki eller Sarah, för den avsmak jag ibland känner för all denna drama måste liksom strömma ut ur mina porer och avskräcka alla som möjligtvis skulle våga sig på något.
Jag tycker synd om de charmiga pojkarna, Will och Ross, som båda är hur fina pojkar som helst och bara har haft oturen att kära ner sig i fel tjej. Heartbreaking.
Och skvallret går, högljutt och intensivt, varje vaken minut här på res. Och hur mycket jag än uppskattar underhållningen så blixtrar bara inavelsvarningarna alldeles för tätt. Vi måste bryta oss ut, träffa annat folk. Sånna där som inte bor inom två minuters gångväg härifrån.

C

Även i paradiset kommer nätterna då det är svårt att sova. Inatt är det du C, som spökar i bakhuvudet.
Ibland kommer jag ihåg att jag saknar dig något så fruktansvärt. Inte bara här, utan alltid, i det som har blivit våra liv, märkvärdigt separerade från varandra. Jag minns den gamla tiden, då varje tanke var svår och varje resonemang komplicerat. När allting skulle ältas och vädras. Jag minns breven vi skickade, fram och tillbaka, med tankar vi ville dela och våra egna kärleksförklaringar. Jag minns hur nära vi stod varandra, hur du var grundstenen jag kunde vila stora delar av det vi hade på. Och även om jag inte saknar den tiden längre så saknar jag dig. Du finns fortfarande där och du är i många avseenden samma person fortfarande, samma person jag fastnade för den där första dagen på ett barnkalas i Långsjön eller var det nu var. Minns du? Du var ny och jag gillade nog egentligen inte så många av de andra barnen.
Jag visste nog aldrig allt om dig, men jag kanske visste mest. Nu vet jag knappt någonting och på något sätt stör det mig. Hur är ditt liv? Vad tänker du på? Bär du fortfarande solen runt din hals? Ditt hjärta är alltid runt min, varje dag.
Så nu sitter jag här i ett rum i ett land så långt borta man någonsin kan komma och hoppas på att vi nån gång ska vara sådär nära varandra igen som vi en gång var. Vi borde vara mer än vänliga ord.
Och jag undrar vad du gör.

En utekväll i Sydney

Okej, så jag ska försöka berätta om gårdagskvällen, även om jag vet att jag kommer att missa en massa smaskiga detaljer.

För det första hade vi haft en helvetisk dag, då tågen till Penrith bestämde sig för att strula och det tog oss nästan två timmar att ta oss en tågstation bort bara för att upptäcka att alla affärer vi skulle gå i var stängda. Surt. På vägen dit berättade dock Vicki och Sarah att de tänkt gå ut i Sydney på kvällen och ville jag följa med? Jo, det ville jag väl. Så när vi kom hem till Res igen satte alla de där tjejiga grejerna igång, fixa hår och bestämma kläder och bre på spacklet. Ja, allt det där. Vi fick skjuts ner till tågstationen av Janine. Där fick vi vänta en halvtimme på tåget, eftersom det suger. Vi var alla rätt less på hela den här dagen redan innan vi kommit in till stan, och den en och en halv timmes långa tågresan gjorde inte saken bättre. I alla fall så kom vi in till Central, mötte upp Sarahs kompis Klara från Stockholm och gick och käkade KFC. Sedan mötte vi upp Megan och Will som väntade på oss på Wake Up hostels Side bar. De var lagom tipsy, men den baren var riktigt trevlig, och vi satt vid bardisken och umgicks och hade det rätt bra. Megans pojke Jimmy kom också, och det var väl egentligen där det började gå utför. Han var lite lätt påverkad av något, dock inte så farligt sådär i början. Vi hängde en stund till i Side bar innan han och Megan bestämde att vi skulle åka till ett ställe i Kings Cross som hette Empire, för där var det jäääättebra och Jimmy hade typ 20 kompisar där, sa han. Som en parantes kan jag tala om att Kings Cross är slummen, det är där alla horor och knarkare håller till. Tydligen så är det minst ett knivslagsmål varje kväll. Underbart. Jag har ju ändå bott där innan, så jag var inte direkt orolig, jag tänkte att så länge vi håller ihop är det lugnt. Vi går ut på gatan och Megan vandrar planlöst iväg flera kvarter så att Will måste hämta tillbaka henne. Jimmy hejdar en taxi och säger att de som inte får plats i den får ta en annan och så möts vi på Empire. Också fine, man kan inte klämma in sju pers i en vanlig taxi. Megan, Jimmy, Vicki och jag hoppar in i en taxi och jag säger att Will måste vänta med Sarah och Klara så att de inte ska vara ensamma tjejer på gatan. Megan är askalas och har redan blivit nekad att köpa drinkar av bartendern, Jimmy är off his feet av nån drog och sitter och leker med taxichafförens radio. Vi kommer till Empire och möter Jimmys kompisar, som också är påverkade. Det sker lite utbyte av gods, några av sluskarna vandrar iväg med Jimmy och kommer tillbaka med något vitt runt hela munnen. Megan är helt väck, sitter i soffan och flinar dumt för sig själv. Jag och Vicki tittar på varandra och tänker att det här är helt sanslöst. Vi ringer Will, som berättar att han och tjejerna kom ifrån varandra i taxin eftersom Sarah plötsligt kommer på att hon har använt sitt cigarettpaket som plånbok, glömt bort det i fyllan och sedan kastat paketet. Hon kastar sig ur taxin och börjar springa tillbaka mot Side Bar. Will och Klara hoppar av taxin, betalar och börjar gå mot Side bar. Will stannar för att pissa och Klara försvinner. Jag ringer Will och han är rejält full och förvirrad och vet inte vad han ska göra. Vi säger åt honom att komma till oss, mest för att vi inte vill vara ensamma i det där sällskapet. Will är duktig och gör som vi säger och efter tjugo minuter sitter han där i soffan och är lika förstummad som oss över hur hela den här kvällen har urartat. Vi spenderar lite tid på Empire, eftersom vi måste hänga kvar i Sydney till fem, då tågen börjar gå igen. Det dansas lite, och Jimmy och co tar lite mer droger och jag försöker med Annas hjälp luska ut tågtiderna så vi inte missar hemresan. Något vi kanske borde ha gjort i förväg, nu när jag tänker efter. Menmen. Klockan två är jag och Will rejält trötta och less, Vicki kommer tillbaka efter att ha stått ute på trottoaren i tjugo minuter och bevittnat världens gräl mellan Megan och Jimmy, eftersom Megan tydligen "danced dirty" med några pojkar. Vi bestämmer oss för att åka tillbaka till Side Bar där Sarah och Klara fortfarande är. (Vicki är dessutom förbannad på Sarah för att hon vägrat komma och möta oss i Kings Cross) Jimmy vill inte ta taxi tillbaka, utan bestämmer sig för att springa! Han sätter av längs gatan och lämnar oss ensamma, utan en aning om vilket håll vi ska gå åt. Vi försöker vinka till oss en taxi, men hittar inga lediga, så vi börjar gå mot närmaste korsning. Megan vandrar iväg planlöst, Will ropar åt henne att sluta göra så. Vicki ger upp och sätter sig på en parkbänk, Megan blir sur på Will och sätter sig på en annan parkbänk. Jag försöker febrilt hålla ihop alla människor och tvingar upp Megan och Vicki med extremt lite hjälp från Will. Till slut får vi tag på en taxi och åker till Pitt St där vi började. Vi hämtar ut Megans kamera som är inlåst i en box på Wills hostel, passar på att gå på toa och hamnar på något konstigt sätt i soffan i receptionen, fullständigt utpumpade. Jag ringer Sarah och frågar om vi ska mötas på det nattöppna caféet i närheten och sitta där till tågen börjar gå, men hon har roligt någon annanstans och vill inte gå än. Will går och lägger sig, eftersom han inte vill sitta och stirra ut i ingenting då han faktiskt har ett rum i stan. Megan och Jimmy, som äntligen har lyckats ta sig till Pitt St, åker iväg hem till honom och kvar sitter jag och Vicki, dumpade av alla. Vi vet inte riktigt vad vi ska göra, klockan är tre på natten och vi sitter i receptionen på ett random hostel mitt i en främmande stad. Som tur är bryr sig inte receptionisten Phil sig om oss, utan slår istället igång en film. "Sweet" tänker vi och tittar på filmen, som förövrigt är riktigt kass. Så där sitter vi, i en soffa på Pitt St, med Phil och en skum indisk kille som ibland kastar förvirrade blickar åt vårt håll. En bit in i filmen vänder jag mig till Vicki och säger: "This is so random" och vi börjar båda asgarva. Situationen är så sjukt underlig! Vi sitter där till kvart över fyra då vi börjar bege oss mot Central Station och kanske lite frukost. En läskig man följer efter oss, så vi går in i en närbutik för att skaka av oss honom, vilket funkar. Till slut är vi i säkerhet på Central, där vi möter upp en fortfarande berusad Sarah, köper biljetter och äntligen sätter oss på tåget hem.
Jag är hemma halv sju på morgonen, slänger ett öga på datorn och stapplar i säng med öronproppar och sovmask och sover till halv två.
Där har ni en utekväll i Sydney!

Jag och Vicki är lite oroliga i taxin på väg till Kings Cross...

Slutet på kvällen, jag är sjukt less.

En mördare som heter Ulla-Britt?

Jag insåg just något underligt. Rent instinktivt tänker jag när jag läser detta: "nämen släpp inte lös dem!" och sedan läser jag namnen ett i taget, nickar för mig själv, det är klart att Mattias Flink inte ska få gå lös, eller Leif Axmyr, om han mördade sin exflickvän! Det går ju inte. Sedan läser jag "Ulla-Britt Jonsson" som högg ihjäl sin sambo, och jag tänker: "men han hade säkert misshandlat henne jättelänge, det var säkert inte hennes fel, hon fick ett bryt bara". Samma sak med Susanne Karlsson. Inte är de väl mördare egentligen? Männen var säkert bara svin som fick vad de förtjänade. Men sedan hejdar jag mig. Varför tänker jag så? Varför är det självklart att kvinnorna var offer och männen elaka? Det är rätt skevt tänkt, kvinnor kan också vara kallblodiga mördare. Men Ulla-Britt, liksom. Det är ett farmornamn! Jag kan inte tänka mig en mördare som heter Ulla-Britt. Det går som inte. Jag undrar varför.

It cannot wait, I'm yours

Herre jösses och milda matilda, hur många gånger på raken kan man spela Jason Mraz "I'm yours" innan öronen ger upp och trillar av?! Det är nog var mina fellow res-vänner undersöker för tillfället, för den har verkligen gått på repeat ända sedan jag kom upp på rummet för sådär en timme sedan. Tänk, en gång i tiden gillade jag den här låten...

Det var knytkalas idag i Unit 4, huuuuur fantastiskt som helst. Galet mycket mat från alla möjliga delar av världen och efterrätter så bordet knakade av tyngden. Där fanns känguru, dumplings, hemmagjorda vårrullar, pastasallad, wok, grillad kyckling, pavlova, chokladpudding, äppelpaj, mina chokladbollar och tuuuuusen andra underbara maträtter. En hellyckad kväll som avslutades med två timmar So you think you can dance? och sedan insikten av att jag visst har typ 50 sidor att läsa till imorgon... ops. Jag får spela utbytesstudentkortet: "But I didn't know..." =P

Imorrn får jag skjuts till Werrington. Wohooo!

Feminize me

Jag fryser om fötterna, det här landet är kallt!
Jag klippte håret idag, vill ni se?
Hot or not?

Ehm, sedan undersökte jag och Megan resor till NZ, det går nog loss på 1500 AUD. Blä.
Jaja, den som lever får se. Jag vill ju spara lite cash till vår amerikaroadtrip.

Oh! Jag köpte body lotion som luktar choklad! Så nu vill jag gnaga lite på armarna...

Tid för dig

Jösses vad tiden går fort när man har... roligare än hemma! Jo, jag har rätt roligt. Sarah och Will klagar på att det händer för lite i Penrith, att det inte finns nåt att göra. Men jag menar på att man ska ju liksom bo här ett halvår, det kan inte hända saker varenda dag. Vill man göra något så finns det ändå saker, som forsränning, ishockeyrink, blue mountains, alla affärer man behöver och den miljon ställen att äta på. Det räcker liksom. Om man ändå inte är nöjd så tar det en timme med tåg till Sydney, det kostar 40:- tur och retur så det är inte farligt. Tågen går dessutom rätt ofta, så det är bara att hoppa på ett. Jag bor hellre nära skolan och pendlar till stan när jag vill göra saker, än att bo i stan och pendla till skolan varje dag. Däremot vill man ju gärna planera in lite speciella saker när man ändå är här. Det här har jag kommit fram till so far:

* Paddys market i Sydney
* Josh Pyke-konsert!
* Opera
* Nästa storfilm på IMAX
* Utgång i Sydney
* Djuphavsfiske
* En tur till Melbourne för att hälsa på Kate i September
* Förhoppningsvis Nya Zeeland med Megan i November
* End of the year residential ball i Sydney Harbour

Det är dessutom Vickis födelsedag nästa vecka, så vi ska ha en fest med vintage-tema och Vicki tvingar mig att handla kläder. Jag har dessutom lovat att gå ut på onsdag, fastän det säkert är en jättedålig idé eftersom jag har lektioner tidigt på torsdag och om vi går på Embassy kan jag inte gå hem när jag vill. Well, det löser sig nog.

Min sista housmate har kommit hit nu, Laura från Kanada. Hon är rödhårig och högljudd men himla rolig. Jag tror att den här terminen kommer att bli fantastisk, och ni ska inte vara så säkra på att jag någonsin kommer hem igen...

Will har flyttat ut nu, men han kommer ändå bo här onsdag, torsdag och fredag eftersom han har lektioner då. De senaste dagarna har vi dock hängt en massa och det har varit sweet. Han är en sådan sötnos, hur gentlemannamässig som helst men ändå med en rejäl dos av den där grabbiga lantisgrejen där han går klädd i friluftskläder och inte har en aning om hur man knyter en slips.

Jag är dessutom lite halvt förälskad i min housmate Carly, hon är så himla charmig och söt och generös. Det är också en sån där grej, för de som bor här sedan länge är man bara en random international, en i raden av folk som kommer och går. Det är lite tråkigt, för man vill ju komma folk nära och skapa relationer som kan vara i åratal. Men samtidigt förstår jag ju, de har lärt sig att folk försvinner och det är inte värt att anstränga sig. Fastän de gör det ändå, alla är supertrevliga och bjuder in en överallt och efter en vecka har man gått från: "Hey, how's it going?" till: "Hiiii! How aaaare yooou?!" följt av en kram.

Visst saknar jag er därhemma, men jag vet ju att ni som räknas är kvar när jag kommer hem. Om jag kunde ta hit er allihopa så ni får uppleva det här fantastiska landet så skulle jag. Jag lovar er, som jag sa till Ea: färgerna är klarare här. De är verkligen det. Livet är enklare.