Det ar mycket mojligt att det har ar det stokigaste mest skrapiga hus jag nagonsin har sett. Det finns ingen ordning, inga planer pa att stada och inga bekymmer. Daremot finns det gott om hal i vaggarna, gangar som leder upp till andra vaningen, trasiga plankor och nodlosningar. Bredvid mig har dar jag sitter vid koksbordet (som ocksa ar Kodys datorbord och ironiskt nog valdigt sallan fungerar som matplats) finns ett tidningsstall. I tidningsstallet ligger det faktiskt nagra tidningar, tro det eller ej. Dessutom star det ett fiskespo i det, tillsammans med en giraffstaty, julklappspapper, en tennisboll och nagot som ser ut som en harva natverkssladd.
Ett mindre organiserat kaos, med andra ord. Men huset svammar dessutom over av fotografier. Familjen pa olika semesterresor, pojkarna i finklader pa vag till nagon tillstallning, skolfoton och generande bebisfoton. Massor med karlek. Det ar fint. Trots att man maste kolla sangkladerna innan man lagger sig, se upp for spindlar, kackerlackor och fagelbajs sa ar det ett trivsamt hus. En trivsam familj.
Och vi har sa roligt! Jag har traffat pojkens vanner, retats med dem for deras bordsskick, en enkel avslappnad relation, precis som det ska vara. Jag tycker om dem med, och det ar sa viktigt! Det kanns som att vi har vuxit flera kilometer tillsammans de har dagarna, och jag ser inte fram emot att aka hem till ensamheten i Parramatta igen. Men beslutet maste fattas och tiden for att bekymra sig over det rinner ut. Idag, nar jag sitter ensam och vantar pa att pojken ska vakna efter att ha LANat hela natten med sina kompisar, idag nar allt kanns sa ratt och naturligt, kan jag for mitt liv inte tanka mig att aka hem. Sa jag antar att beslutet ar fattat.
Fast det kanske det var redan fran borjan.
