Snart ett nytt år. 2009. Jag skrev färdig min årskrönika idag, jag tror jag fick med allt av vikt. Jag skulle kunna publicera den här, men jag tror att ni redan vet allt som har hänt det här året. Ni har stenkoll.
Imorgon åker jag söderut till Eskilstuna för att avtacka 2008 och hälsa 2009 välkommen. En av mina favoritmänniskor i hela världen anordnar kalas och då kan man ju inte tacka nej, även om det är pörskans långt att åka.
Jag har älskat 2008, och jag har hatat det. Jag har varit nere på botten och jag har svävat uppe bland molnen. Jag har förlorat alla mina pengar, men jag har upplevt kärlek. Jag har fantiserat om att skada människor, men jag har hånglat mig lycklig. Jag har önskat att det jag aldrig hade träffat vissa, men jag har lärt känna de allra bästa människorna i världen. Jag har skapat mig ett nytt hem, och jag har hittat en plats jag trivs på. Jag har planerat om min framtid ett oräkenligt antal gånger och jag har både gett upp allt hopp och hittat ett helt nytt lager. Jag har saknat och jag har älskat och jag har slagits och jag har gråtit. 2008 var intensivt, och det försvann så otroligt fort. Jag önskar att det kunde ha varit 2008 för alltid, men det är inte så det fungerar, och nu kan jag bara hoppas på att 2009 går minst lika fort så att det blir tid för mig att hitta hem igen.
Man brukar ge nyårslöften har jag hört. Jag brukar inte göra det. Men jag hoppas på att 2009 kommer att föra med sig mycket gott. Såsom kakor, kärlek, och en ny energi. Och jag hoppas på att allt som måste lösa sig gör det. Snart. Jag hoppas att jag snart kan begrava Mattias och aldrig mer tänka på honom. Det vore skönt.
onsdag, december 31
måndag, december 29
Frågan man inte ställer
Jag har märkt en sak. När folk frågar om min tid down under så frågar de först hur det har gått med lägenheten. Om de inte har läst bloggen eller pratat med nån som har läst bloggen så stannar frågorna oftast där, förutom de vanliga "hur har du haft det?" och "vill du åka tillbaka?"
Om de har läst bloggen är nästa fråga: "Hur går det med killen?" och det är en fråga jag har diskuterat med mig själv i evigheter, och vädrat till dödagar här på bloggen. Och allt det jag vill berätta har jag skrivit här, eller pratat med de jag vill delge det. Jag önskar att jag orkade svara på era frågor, men när jag inte kan gömma mig bakom tangentbordet så syns ju tårarna i ögonvrån när jag tänker på det och det känns bara jobbigt.
Men, en fråga ingen ställer är om den tredje av de händelser som var av störst betydelse under det här halvåret. Ett känsligt ämne, absolut. Det är svårt att veta hur man ska röra sig omkring det. Det är den om Wills död. Den hade stor inverkan på allt, vände delar av min värld upp och ner. Och även om det fortfarande gör mig enormt ledsen att tänka på det, så känns det lite underligt att inte nämna honom alls. På res pratade vi om honom hela tiden, sökte tröst hos varandra när vi saknade honom lite extra. På något vis kändes han mer närvarande på det sättet. Varje gång något av betydelse hände gick vi upp till hans träd allihopa och sände honom en tanke. Och att vara här, och prata med och om alla de andra jag träffade där nere, men inte nämna Will, känns på något sätt fel. Och jag märker att om jag tar upp det, om så bara inom en parantes, så märker jag hur folk blir obekväma och skruvar lite på sig. Och jag förstår det! Absolut, man har ju ingen aning om vad man ska säga i det läget. Det känns bara konstigt, som sagt. Men, det är väl som det är. Som det har blivit.
Om de har läst bloggen är nästa fråga: "Hur går det med killen?" och det är en fråga jag har diskuterat med mig själv i evigheter, och vädrat till dödagar här på bloggen. Och allt det jag vill berätta har jag skrivit här, eller pratat med de jag vill delge det. Jag önskar att jag orkade svara på era frågor, men när jag inte kan gömma mig bakom tangentbordet så syns ju tårarna i ögonvrån när jag tänker på det och det känns bara jobbigt.
Men, en fråga ingen ställer är om den tredje av de händelser som var av störst betydelse under det här halvåret. Ett känsligt ämne, absolut. Det är svårt att veta hur man ska röra sig omkring det. Det är den om Wills död. Den hade stor inverkan på allt, vände delar av min värld upp och ner. Och även om det fortfarande gör mig enormt ledsen att tänka på det, så känns det lite underligt att inte nämna honom alls. På res pratade vi om honom hela tiden, sökte tröst hos varandra när vi saknade honom lite extra. På något vis kändes han mer närvarande på det sättet. Varje gång något av betydelse hände gick vi upp till hans träd allihopa och sände honom en tanke. Och att vara här, och prata med och om alla de andra jag träffade där nere, men inte nämna Will, känns på något sätt fel. Och jag märker att om jag tar upp det, om så bara inom en parantes, så märker jag hur folk blir obekväma och skruvar lite på sig. Och jag förstår det! Absolut, man har ju ingen aning om vad man ska säga i det läget. Det känns bara konstigt, som sagt. Men, det är väl som det är. Som det har blivit.
söndag, december 28
... to flattering sweet to be sustained.
Ser på Shakespeare in Love och påminns återigen.
Försöker mig på att skriva min sammanfattning, men jag kommer inte igång. Januari för ett år sedan känns som en hel livstid bort. Vad hände egentligen då? Kommer nån av er ihåg?
Det kan åtminstone inte ha varit viktigt.
Jag väntar på 2009.
Det känns som att 2009 kommer att bli ett viktigt år. Att det är då framtiden avgörs, på något vis. Fast det gör det väl på nåt sätt varje år. Eller?
I'm glad I hitched my apple wagon to you star.
Försöker mig på att skriva min sammanfattning, men jag kommer inte igång. Januari för ett år sedan känns som en hel livstid bort. Vad hände egentligen då? Kommer nån av er ihåg?
Det kan åtminstone inte ha varit viktigt.
Jag väntar på 2009.
Det känns som att 2009 kommer att bli ett viktigt år. Att det är då framtiden avgörs, på något vis. Fast det gör det väl på nåt sätt varje år. Eller?
I'm glad I hitched my apple wagon to you star.
There's beauty in the breakdown
Ligger här på samma plats som jag har legat/suttit hela dagen. Lyssnar på lite blandad musik, ser på när Elina försöker klara den där dryga utmaningen på Spyro. Jag har inte rört mig många meter idag, men det gör inte så himla mycket. Mjukisbyxor på och Paradisasken nära. Det är så det ska vara. Eller nåt. Jag är rätt less. Längtar till sommaren. Men det är snart nytt år! Snart januari. Februari. Maj. Snart klart med skolan.
Folk bangar på Etuna, dessa svin. Vill nån annan följa med? Om du kan betala bensinpengarna är du välkommen. Eller hur Anna?
Imorrn ska jag fika med flickorna. Det ska bli roligt.
Folk bangar på Etuna, dessa svin. Vill nån annan följa med? Om du kan betala bensinpengarna är du välkommen. Eller hur Anna?
Imorrn ska jag fika med flickorna. Det ska bli roligt.
lördag, december 27
Popularitet
Ibland är val lätta. Som valet mellan en chokladruta eller ett rullrån. Ibland är val svåra. Som valet mellan två vänner. Eller två vängrupper. För jag gillar ju dem alla.
Så ibland, får man helt enkelt köra på det mest rättvisa. Första tjing.
Maybe next time ladies!
Så ibland, får man helt enkelt köra på det mest rättvisa. Första tjing.
Maybe next time ladies!
fredag, december 26
Så faller ännu en...
Jag fick ett plötsligt återfall. En nygammal känsla av förlust och saknad. Jag trodde att det skulle vara lättare nu. Men en återblick fick allt det där jag känt att strömma igenom mig igen, fick det där salta att leta nya vägar i gravitationens riktning. Allt känns så orättvist. Så meningslöst.
Som att varför fick det som var bra inte vara bra?
Jag låter det skölja över mig, låter känslan ta över en stund, finner en sjuklig tröst i hopplösheten, i det faktum att ingenting har blivit lättare. Finner en tröst i att det beslut jag till 90% har fattat verkar vara det rätta. Försöker ändå intala mig själv att vänta med att fatta beslutet. Men det är inte lätt, inte när alla verkar vara så övertygade redan innan jag är det själv. Som att det vore nästa naturliga steg. Som att de har väntat sig det hela tiden.
Idag, Ingvar, som jag nästan aldrig pratar med, som inte vet något om mig eller ens träffar mig särskilt ofta. Mormors svåger liksom, så långt bort i släktträdet vi nästan kommer. Det första han säger när vi ses är: "Jaha, när ska du åka tillbaka då?" Och jag ser min mammas min, de sorgsna ögonen som tycks bönfalla mig om att inte försvinna, och jag vet inte vad jag ska säga. Låter bli att fatta beslutet en liten stund till.
Pratar med K på internet, diskuterar ingenting av relevans. Men det är ändå... Vi har kommit in i en rutin. I stort sett varje morgon och varje kväll, båda lika angelägna. Och det vi sa om att låta det som händer hända känns som ord som sagts bara för att de behövde sägas.
Jag ser det andra har och jag vill ha det själv. Ännu svårare nu, för jag vet vart jag kan få det. Vet att det enda som krävs är lite tid och lite förberedelser. Saknad.
Och så Idas J som bara tittade på mig när jag sa att jag inte ville åka tillbaka på grund av K. Tittade på mig och frågade: Varför inte? Utan ord undrade om det inte var nog, om jag inte var tillräckligt säker? Och än en gång en situation där jag tappade orden. Hur förklarar man den kamp mellan logik och fantasi som ständigt pågår? Mellan vad jag hoppas på och vad jag befarar.
Det här är inte lättsamt. Det borde kanske vara det. Jag menar för er skull. Men jag har nog slutat med hemligheter. Det finns inte så många sånna kvar nu. Jag har nog aldrig varit såhär exponerad för såhär många människor.
Men det orkar jag inte bekymra mig om.
Love made visible
The truth is unstoppable
Touch your hand but all my words are gone.
Love made visible
The waves are unbreakable
Holds you up, lets me float to the shore.
Love made visible
The feat is inpossible
Make a move but all my words are gone.
Som att varför fick det som var bra inte vara bra?
Jag låter det skölja över mig, låter känslan ta över en stund, finner en sjuklig tröst i hopplösheten, i det faktum att ingenting har blivit lättare. Finner en tröst i att det beslut jag till 90% har fattat verkar vara det rätta. Försöker ändå intala mig själv att vänta med att fatta beslutet. Men det är inte lätt, inte när alla verkar vara så övertygade redan innan jag är det själv. Som att det vore nästa naturliga steg. Som att de har väntat sig det hela tiden.
Idag, Ingvar, som jag nästan aldrig pratar med, som inte vet något om mig eller ens träffar mig särskilt ofta. Mormors svåger liksom, så långt bort i släktträdet vi nästan kommer. Det första han säger när vi ses är: "Jaha, när ska du åka tillbaka då?" Och jag ser min mammas min, de sorgsna ögonen som tycks bönfalla mig om att inte försvinna, och jag vet inte vad jag ska säga. Låter bli att fatta beslutet en liten stund till.
Pratar med K på internet, diskuterar ingenting av relevans. Men det är ändå... Vi har kommit in i en rutin. I stort sett varje morgon och varje kväll, båda lika angelägna. Och det vi sa om att låta det som händer hända känns som ord som sagts bara för att de behövde sägas.
Jag ser det andra har och jag vill ha det själv. Ännu svårare nu, för jag vet vart jag kan få det. Vet att det enda som krävs är lite tid och lite förberedelser. Saknad.
Och så Idas J som bara tittade på mig när jag sa att jag inte ville åka tillbaka på grund av K. Tittade på mig och frågade: Varför inte? Utan ord undrade om det inte var nog, om jag inte var tillräckligt säker? Och än en gång en situation där jag tappade orden. Hur förklarar man den kamp mellan logik och fantasi som ständigt pågår? Mellan vad jag hoppas på och vad jag befarar.
Det här är inte lättsamt. Det borde kanske vara det. Jag menar för er skull. Men jag har nog slutat med hemligheter. Det finns inte så många sånna kvar nu. Jag har nog aldrig varit såhär exponerad för såhär många människor.
Men det orkar jag inte bekymra mig om.
Love made visible
The truth is unstoppable
Touch your hand but all my words are gone.
Love made visible
The waves are unbreakable
Holds you up, lets me float to the shore.
Love made visible
The feat is inpossible
Make a move but all my words are gone.
torsdag, december 25
Enter the Dragonfly
Efter många timmars speltid är jag och mina systrar rörande överens om att molnvärlden på Spyro: Enter the Dragonfly är den jobbigaste av alla världar. Det är en förbannad bro man inte kan komma upp på, och en avsats som det är omöjligt att hoppa till, även fast det gått förut. Det var då själva den. Det är inte ens roligt längre, när det är det enda man har kvar att göra innan man har klarat banan. Bah.
Ehm... i övrigt...
Julafton var fin. Som vanligt, som det brukar vara. Fick lite klappar, åt alldeles för mycket mat. Seriöst, alldeles för mycket. Jag har i princip gått sönder. Jag ska börja simma igen.
Imorrn ska jag dock slåss med alla andra reajägare för att försöka köpa en TV. Har ni pengar ni inte behöver så får ni gärna ge dem till mig, jag har en hyra som ska betalas också. Wiho.
Nä, nu jäklar ska den där plattformen nås!
Ehm... i övrigt...
Julafton var fin. Som vanligt, som det brukar vara. Fick lite klappar, åt alldeles för mycket mat. Seriöst, alldeles för mycket. Jag har i princip gått sönder. Jag ska börja simma igen.
Imorrn ska jag dock slåss med alla andra reajägare för att försöka köpa en TV. Har ni pengar ni inte behöver så får ni gärna ge dem till mig, jag har en hyra som ska betalas också. Wiho.
Nä, nu jäklar ska den där plattformen nås!
onsdag, december 24
Ho-ho-ho!
Det börjar likna jul, trots att alla kläder som kan kallas hyfsat fina ligger i en låda på atlanten nånstans, och trots att det i år blev lite halvdant med julklappsinköpen, och trots att jag på något sätt liksom föredragit en grön jul i år. På något sätt, kanske tack vare tvångsspelandet av julmusik, frukosten med gravad lax och rörost och pakethögen under granen, med minst fem paket till mig som jag redan sett, trots att jag egentligen nog inte alls varit snäll i år, har det blivit jul ändå. Nu är det en halvtimme till Kalle, maten är lagad, glöggen står på uppvärmning och farmor är på väg hit. Paradisasken är öppnad och påbörjad och jag har hört att årets nyhet i det Dahlbergska huset blir både hjortronglögg och blåbärsglögg. Vad hände med den vanliga hederliga?
I vilket fall.
God Jul på er!!
I vilket fall.
God Jul på er!!
måndag, december 22
Inget nytt
Det här inlägget var väldigt svårt att skriva, och jag vet inte varför. Det är inte som att jag planerade att avslöja något speciellt, inte heller hade jag värst mycket nyheter att rapportera om. Eller det kanske var det som var problemet.
Då gör vi såhär då.
Avslöjande:
Jag stannar uppe varje kväll, även om jag är alldeles för trött, bara för att jag vill få min dagliga dos av Pojken jag lämnade kvar. Och varje samtal är bitterljuvt, för det påminner mig om hur mycket hellre jag vill vara... där.
Nyhet:
Jag klädde mormors julgran idag, med lillasyster och Hanna, och det ingav nog en gnutta julkänsla ändå. Sedan fikade vi och jag åt fem ballerinakakor och fyra skivor varmrökt lax.
Då gör vi såhär då.
Avslöjande:
Jag stannar uppe varje kväll, även om jag är alldeles för trött, bara för att jag vill få min dagliga dos av Pojken jag lämnade kvar. Och varje samtal är bitterljuvt, för det påminner mig om hur mycket hellre jag vill vara... där.
Nyhet:
Jag klädde mormors julgran idag, med lillasyster och Hanna, och det ingav nog en gnutta julkänsla ändå. Sedan fikade vi och jag åt fem ballerinakakor och fyra skivor varmrökt lax.
lördag, december 20
I wish I could do better by you
Det finns en låt för varje tillfälle. En låt för varje tanke, en låt för varje känsla. Hittar du den låten så kommer du att känna att du inte behöver säga ett ord, allt finns där. Allt du funderat på, alla dina farhågor, drömmar eller förhoppningar, allt det du vill säga. Och alltid formulerat på ett sådant sätt att dina egna meningsuppbyggnader känns otillräckliga, syrefattiga. Och du tänker att kanske, om jag spelar den här låten för folk, så kommer de att förstå. Kanske behöver jag inte försöka förklara det där som jag inte har tillräckligt med ord för, kanske kan de känna vad jag känner. Och du försöker. Men det verkar liksom aldrig fungera. Kanske lyssnar de inte. Kanske är ingen låt densamma för två personer.
K introducerade mig för City and Colour för rätt länge sedan. De har blivit lite av det här halvårets theme music. De säger mycket som jag tänker. Så ladda ner Bring me your love och Sometimes, sammanlagt 22 låtar, och säg mig sedan vem jag är. Eller säg mig vem du tror att jag är. Eller så lyssnar du bara för att det är bra musik.
K introducerade mig för City and Colour för rätt länge sedan. De har blivit lite av det här halvårets theme music. De säger mycket som jag tänker. Så ladda ner Bring me your love och Sometimes, sammanlagt 22 låtar, och säg mig sedan vem jag är. Eller säg mig vem du tror att jag är. Eller så lyssnar du bara för att det är bra musik.
Slutgiltighet
Pratat med K med tangentbordets hjälp. Det är underbart, men det tar alltid slut. All good things has to end, som jag har fått höra. Men jag förstod aldrig varför. Hur kunde det vara så svårt att bara låta det som var bra vara bra? Fast till slut insåg jag. Allt tar slut. Förr eller senare. Till slut är man ändå ensam. Alla försvinner. Och det låter deprimerande, men det är liksom bara... konstaterande.
Men ibland... kommer de tillbaka. Och det är då det kan bli riktigt bra.
Men ibland... kommer de tillbaka. Och det är då det kan bli riktigt bra.
fredag, december 19
torsdag, december 18
Haptisk snuskTV
När den här kommer ut på marknaden så måste jag ha en! För den är ju bara sådär härligt smygsnuskig.
Saknad får man lära sig att leva med ibland
Nu är det en vecka sedan jag kom hem. Det känns som ett år, ungefär. Även fast jag inte riktigt har packat upp väskan än. Jag saknar lite skit, är allt det i kartongen som kommer på posten? Jag minns inte. Jag är virrig, har inte huvudet med mig, som man säger. Kan inte riktigt greppa denna nya verklighet, är tankspridd och förvirrad. Allting rinner mellan fingrarna på mig, jag finner det omöjligt att göra upp fasta planer. Behöver någon som säger åt mig vad jag ska göra. Tar lite kommando.
Jag skypade med flickorna idag, de hade avskedsfest för Sarah på res, och jag fick prata med Vicki, Sarah och Carly. Ross och Jono sa hej också. Det var en fin pratstund, jag saknar dem så himla mycket. Vi planerar att träffas i London i Augusti, de som kan ta sig dit. Det blir i alla fall jag, Vicki och Sarah, kanske Laura. Det är så himla länge till dess bara. Jag skulle kunna åka imorgon. Men det kanske lägger sig...
Sedan gick jag på stan med Hanna idag, en liten stund i alla fall. Härligt att se henne igen, hon ser likadan ut ungefär. Det är bra.
Och så fick jag paket idag! Sötaste Zandra skickade en julklapp på posten. Underbart! Min favoritskåning. =)
Det var nog allt för den här gången. Nu - leta mat.
Jag skypade med flickorna idag, de hade avskedsfest för Sarah på res, och jag fick prata med Vicki, Sarah och Carly. Ross och Jono sa hej också. Det var en fin pratstund, jag saknar dem så himla mycket. Vi planerar att träffas i London i Augusti, de som kan ta sig dit. Det blir i alla fall jag, Vicki och Sarah, kanske Laura. Det är så himla länge till dess bara. Jag skulle kunna åka imorgon. Men det kanske lägger sig...
Sedan gick jag på stan med Hanna idag, en liten stund i alla fall. Härligt att se henne igen, hon ser likadan ut ungefär. Det är bra.
Och så fick jag paket idag! Sötaste Zandra skickade en julklapp på posten. Underbart! Min favoritskåning. =)
Det var nog allt för den här gången. Nu - leta mat.
onsdag, december 17
Händelseutveckling
Umeå var tråkigt, men det berodde nog mest på att lägenheten var så kal och deprimerande, att det är mörkt praktiskt taget dygnet runt och att snön liksom envisas med att ligga som ett tjockt lager över allting, ivägen när man ska köra, ivägen när man ska gå.
Jag hann knappt låsa upp lägenheten och springa på toa (tack gode gud för att storasyster lämnat kvar toapapper) innan det var dags att vända och åka på julbord med jobbet. Stressad och med en skrynklig tshirt kom jag dit och träffade alla arbetskamrater och Sanna. Det var himla roligt, de hade tydligen saknat mig. Samtalet gick dock lite trögt ända tills vi halvvägs in i varmrätten, då jag fick se herr lägenhetskräk himself strosa förbi vårt bort. Jag trodde jag skulle sätta prinskorven i halsen. Vände mig till Pillan och sa att jag precis sett han som stal min TV. Alla runt bordet blev väldigt involverade, det skänkte som krydda till samtalet. De tyckte att jag skulle konfrontera honom direkt, men efter ett rådslag med chefen bestämdes det att jag skulle låta bli. Mest på grund av att vi inte visste hur han skulle reagera och det vore trist att förstöra festen för alla andra. Men som jag har fantiserat om att skada den här människan... det kliade i fingrarna efter att få gå fram och ge honom en käftsmäll tio gånger värre än den jag gav Jono. Men nu vet jag i alla fall vart han jobbar, och om det schema jag hittade på kylskåpsdörren stämmer så vet jag dessutom precis vilka tider... Jag ska därför ringa till min handläggare på polisen och berätta vart han jobbar, så han kan ringa till Brukarkooperativet och få ut hans adress. Woho! Nu jävlar ska svinet halshuggas.
Om bara polisen kan sluta vara sjuk...
I andra nyheter... Jag insåg idag att jag kommer att få tillbaka min deposit för rummet på res! Sisådär 2700:- kommer att landa på mitt bankkonto inom två veckor. Helt underbart, eftersom de betyder att jag kan betala hyran även den här månaden. Jag sa ju att det skulle lösa sig!
Åh, och Opti gav mig förresten godkännande att flytta söderut i September. Så om jag fortfarande vill åka om några månader så är det en done deal. Jag är en gnutta exalterad.
Jag hann knappt låsa upp lägenheten och springa på toa (tack gode gud för att storasyster lämnat kvar toapapper) innan det var dags att vända och åka på julbord med jobbet. Stressad och med en skrynklig tshirt kom jag dit och träffade alla arbetskamrater och Sanna. Det var himla roligt, de hade tydligen saknat mig. Samtalet gick dock lite trögt ända tills vi halvvägs in i varmrätten, då jag fick se herr lägenhetskräk himself strosa förbi vårt bort. Jag trodde jag skulle sätta prinskorven i halsen. Vände mig till Pillan och sa att jag precis sett han som stal min TV. Alla runt bordet blev väldigt involverade, det skänkte som krydda till samtalet. De tyckte att jag skulle konfrontera honom direkt, men efter ett rådslag med chefen bestämdes det att jag skulle låta bli. Mest på grund av att vi inte visste hur han skulle reagera och det vore trist att förstöra festen för alla andra. Men som jag har fantiserat om att skada den här människan... det kliade i fingrarna efter att få gå fram och ge honom en käftsmäll tio gånger värre än den jag gav Jono. Men nu vet jag i alla fall vart han jobbar, och om det schema jag hittade på kylskåpsdörren stämmer så vet jag dessutom precis vilka tider... Jag ska därför ringa till min handläggare på polisen och berätta vart han jobbar, så han kan ringa till Brukarkooperativet och få ut hans adress. Woho! Nu jävlar ska svinet halshuggas.
Om bara polisen kan sluta vara sjuk...
I andra nyheter... Jag insåg idag att jag kommer att få tillbaka min deposit för rummet på res! Sisådär 2700:- kommer att landa på mitt bankkonto inom två veckor. Helt underbart, eftersom de betyder att jag kan betala hyran även den här månaden. Jag sa ju att det skulle lösa sig!
Åh, och Opti gav mig förresten godkännande att flytta söderut i September. Så om jag fortfarande vill åka om några månader så är det en done deal. Jag är en gnutta exalterad.
söndag, december 14
Come pick me up
Nu är det väl verkligt, antar jag. För nu har jag packat upp. Det förvånade mig hur lite prylar det egentligen var. Fast jag har ju som sagt 15 kg att hämta ut på posten om sådär två månader också...
Idag har jag fördrivit tiden med att leta efter billiga flygresor mellan juni och september, samt kolla vad det finns för möjligheter till jobb och visum. Igår pratade jag med K på facebook i över en timme, mest triviala saker, men det fick mig att inse hur mycket jag saknar honom.
I frågade en svår fråga häromdagen. Jag visste inte hur jag skulle svara. Hur vet man? Hur kan man vara säker? Om jag erkänner det för mig själv så kanske det blir ännu svårare.
Imorgon ska jag åka upp till Umeå, nån som vill följa med? Jag är inte så jättesugen på att se lägenheten i sitt ekande tomma, Mattiasförstörda skick, alldeles själv. Jag bävar för att jag inte ska tycka om min fina lägenhet längre.
Jag har förresten upptäckt Ryan Adams. Varför har ingen sagt något om honom förut? Vänta ska ni få smaka...
Idag har jag fördrivit tiden med att leta efter billiga flygresor mellan juni och september, samt kolla vad det finns för möjligheter till jobb och visum. Igår pratade jag med K på facebook i över en timme, mest triviala saker, men det fick mig att inse hur mycket jag saknar honom.
I frågade en svår fråga häromdagen. Jag visste inte hur jag skulle svara. Hur vet man? Hur kan man vara säker? Om jag erkänner det för mig själv så kanske det blir ännu svårare.
Imorgon ska jag åka upp till Umeå, nån som vill följa med? Jag är inte så jättesugen på att se lägenheten i sitt ekande tomma, Mattiasförstörda skick, alldeles själv. Jag bävar för att jag inte ska tycka om min fina lägenhet längre.
Jag har förresten upptäckt Ryan Adams. Varför har ingen sagt något om honom förut? Vänta ska ni få smaka...
lördag, december 13
Get-lag
Dumma jetlag, den väcker mig klockan sex på morgonen och gör att jag blir trött klockan sju på kvällen. Det är ingen ordning alls. Undrar hur länge det ska hålla på.
Imorse vaknade jag första gången tio i fyra, och kunde inte somna om förrns vid fem. Sedan vaknade jag strax innan sju av att katterna bråkade.
Mötte upp pojkarna inne i stan klockan (efter) ett och vandrade omkring ett tag innan vi fick lov att komma upp till Ts systers lägenhet för att äta tårta som pojkarna hade köpt. Mina fina pojkar. Det är tur att de påminner mig om hur bra människor jag har omkring mig här med.
Sedan hade jag valet mellan att gå på bio med pojkarna, tjejmiddag hos Ida eller chokladmousse och skräpTV hemma i soffan med lillasyster. Jag höll dock på att somna på vägen hem från stan, så jag orkade inte ta mig nånstans. Det blev Harry Potter och en tunnbrödsrulle med bäbisen, jag somnade i soffan klockan åtta och sov en halvtimme. Nu försöker jag tvinga mig själv att vara vaken så att jag ska få till en bra dygnsrytm snart. Men tio är väl okej..? Då får man väl sova? Eller?
Imorse vaknade jag första gången tio i fyra, och kunde inte somna om förrns vid fem. Sedan vaknade jag strax innan sju av att katterna bråkade.
Mötte upp pojkarna inne i stan klockan (efter) ett och vandrade omkring ett tag innan vi fick lov att komma upp till Ts systers lägenhet för att äta tårta som pojkarna hade köpt. Mina fina pojkar. Det är tur att de påminner mig om hur bra människor jag har omkring mig här med.
Sedan hade jag valet mellan att gå på bio med pojkarna, tjejmiddag hos Ida eller chokladmousse och skräpTV hemma i soffan med lillasyster. Jag höll dock på att somna på vägen hem från stan, så jag orkade inte ta mig nånstans. Det blev Harry Potter och en tunnbrödsrulle med bäbisen, jag somnade i soffan klockan åtta och sov en halvtimme. Nu försöker jag tvinga mig själv att vara vaken så att jag ska få till en bra dygnsrytm snart. Men tio är väl okej..? Då får man väl sova? Eller?
fredag, december 12
The homecomer
Så det tog slut. Eller något annat började. Eller hur man nu ska se det. Hemma är jag iaf. Snön ligger som ett vitt täcke över allting, döljer världen, försöker kanske göra den mjukare. Jag landade på Arlanda i ett disigt vintermörker, klev ur planet och kände hur kylan genast tog ett fast grepp om mig. Mötte upp min fina familj, och Anna, som så sött åkt för att möta mig, plus Sarahs mamma som var där för att hämta hennes dator som jag tagit med mig.
Vi gick ut, satte oss i bilen. Körde norrut. Jag somnade. Varje gång jag vaknade till var snötäcket djupare, luften kallare. Vi stannade och åt lunch på Dragon Gate. Snön yrde. Jag stapplade förvirrat omkring i mina gympaskor. Fick snö i ögonen. Tänkte på tisdag kväll, då jag och Carly gick ut till fältet bakom res och hade en fotosession, de böljande gröna fälten och den sakta sjunkande solen, de varma färgerna. Kontrasterna. Och allt jag kunde tänka var: "när kan jag åka tillbaka?" Hur länge måste jag stanna innan det är okej att åka igen? Och jag vet, jag borde ge det lite tid, tid för mig att acklimatisera mig igen. Men... jag vill ärligt talat inte. Jag vill åka nu. Jag ville åka sekunden jag kom tillbaka. Men jag har lovat att stanna ett år, i alla fall. Eller ett halvår, om det visar sig att mina planer krashar. Men ett år är så himla lång tid! Ett halvår kan jag stå ut med, det känns görbart. Men ett år! Vem vet hur livet ser ut om ett år.
Nu ska jag åka till Ida och klaga över livet.
Jag hatar snön. Hur fungerar man i snö?
Vi gick ut, satte oss i bilen. Körde norrut. Jag somnade. Varje gång jag vaknade till var snötäcket djupare, luften kallare. Vi stannade och åt lunch på Dragon Gate. Snön yrde. Jag stapplade förvirrat omkring i mina gympaskor. Fick snö i ögonen. Tänkte på tisdag kväll, då jag och Carly gick ut till fältet bakom res och hade en fotosession, de böljande gröna fälten och den sakta sjunkande solen, de varma färgerna. Kontrasterna. Och allt jag kunde tänka var: "när kan jag åka tillbaka?" Hur länge måste jag stanna innan det är okej att åka igen? Och jag vet, jag borde ge det lite tid, tid för mig att acklimatisera mig igen. Men... jag vill ärligt talat inte. Jag vill åka nu. Jag ville åka sekunden jag kom tillbaka. Men jag har lovat att stanna ett år, i alla fall. Eller ett halvår, om det visar sig att mina planer krashar. Men ett år är så himla lång tid! Ett halvår kan jag stå ut med, det känns görbart. Men ett år! Vem vet hur livet ser ut om ett år.
Nu ska jag åka till Ida och klaga över livet.
Jag hatar snön. Hur fungerar man i snö?
onsdag, december 10
The end
Pa flygplatsen. Underlig kansla. Sagt hejda till Carly, och mitt rum pa res, och den skumma kyrkan med alla laskiga meddelanden, och till Kodys rum... allt ar nu bara minnen. Men det ar minnen jag nastan kan smaka pa. Sa oerhort smakrika. Underbara. Och det finns ingenting som kan ta det har halvaret ifran mig.
Jag har en timme att doda innan jag maste kliva pa flyget. Jag ska ringa flickorna uppe i Queensland, och sedan Kody. Jag ar less pa att grata nu, nar jag kommer hem ska jag vara glad. Woho.
Vi ses snart.
Jag har en timme att doda innan jag maste kliva pa flyget. Jag ska ringa flickorna uppe i Queensland, och sedan Kody. Jag ar less pa att grata nu, nar jag kommer hem ska jag vara glad. Woho.
Vi ses snart.
tisdag, december 9
Snälla imorgon, kom inte hit
Sista natten. Väskorna är packade och rummet är städat.
Jag och Jacquie fick nya fina frisyrer idag, men ni får inte se förrns ni faktiskt träffar mig. Dejt på fredag, allihopa?
Det var en fin sista dag, men kvällen sög när jag gick omkring och sa hejdå till alla som är kvar på res. Grant grät. Han är så bölig. Fick mig att gråta med. Det svinet.
Imorrn upp halv åtta. Städa det sista. Ta en dusch. Bye, bye res.
Men vilka minnen jag har härifrån. En helt ny värld. En ljusare värld, så mycket kärlek. Sånt som bara händer i sagorna.
Mer passande än någonting annat:
Jag och Jacquie fick nya fina frisyrer idag, men ni får inte se förrns ni faktiskt träffar mig. Dejt på fredag, allihopa?
Det var en fin sista dag, men kvällen sög när jag gick omkring och sa hejdå till alla som är kvar på res. Grant grät. Han är så bölig. Fick mig att gråta med. Det svinet.
Imorrn upp halv åtta. Städa det sista. Ta en dusch. Bye, bye res.
Men vilka minnen jag har härifrån. En helt ny värld. En ljusare värld, så mycket kärlek. Sånt som bara händer i sagorna.
Mer passande än någonting annat:
No I don't wanna go home
When I've left
we'll both be alone
can't be closer than over the phone
but the worst part of it all
I don't know when I'll see you again
will I see you again?
måndag, december 8
Att låtsas att plånboken är tjockare än vad den är
Idag åkte jag och Carly in till Sydney för att äta en sen lunch med Jacquie på Pancakes on the Rocks. På vägen dit blev vi stoppade av en kvinna som ville ge oss ett erbjudande. Vi skulle få bli stylade av riktiga frisörer, sånna som friserar för Sydney fashion week, bli bortskämda med skalpmassage och jordgubbar och champagne. Och så skulle vi få slingor eller glansbehandling och hejsanhoppsan. Och professionell rådgivning. Allt detta för 600 kronor. Jag och Jacquie nappade, så vi ska dit imorgon. Det känns som en bra avslutning, skämma bort mig litegrann innan det är dags för den gråa vardagen igen.
Pancakes on the Rocks var förresten hur bra som helst. Jag blev lite kär. Synd att vi inte tog oss dit tidigare. Men, det är något att ha kvar till nästa gång. För jag vet att jag kommer tillbaka. Om ett år eller så, beroende på vad som händer med Opti. Om det krashar så åker jag när uni är slut. Om det håller så avvaktar jag tills jag inte får dåligt samvete längre.
På tal om Opti.bones så ska vi tydligen få ett eget rum på skolan nästa termin. Sweet som tusan. Jag ska inreda. Det första jag ska fixa är en minikyl. Och sedan möjligtvis en micro.
Kate var som sagt här i helgen. Jag var deppig för att Laura åkt. Plus att jag saknar Kody, som vanligt. Stackars Kate. Men vi hade det bra, hon är lättsam. Jag kommer att sakna henne med.
Nu orkar jag inte med det kassa internetet mer. Sömn.
Imorrn Sydney för sista gången. Skjut mig.
Pancakes on the Rocks var förresten hur bra som helst. Jag blev lite kär. Synd att vi inte tog oss dit tidigare. Men, det är något att ha kvar till nästa gång. För jag vet att jag kommer tillbaka. Om ett år eller så, beroende på vad som händer med Opti. Om det krashar så åker jag när uni är slut. Om det håller så avvaktar jag tills jag inte får dåligt samvete längre.
På tal om Opti.bones så ska vi tydligen få ett eget rum på skolan nästa termin. Sweet som tusan. Jag ska inreda. Det första jag ska fixa är en minikyl. Och sedan möjligtvis en micro.
Kate var som sagt här i helgen. Jag var deppig för att Laura åkt. Plus att jag saknar Kody, som vanligt. Stackars Kate. Men vi hade det bra, hon är lättsam. Jag kommer att sakna henne med.
Nu orkar jag inte med det kassa internetet mer. Sömn.
Imorrn Sydney för sista gången. Skjut mig.
söndag, december 7
Det svarta hålet
Det är söndag, tre dagar kvar till avfärd. Jag spenderade eftermiddagen och kvällen med Kate i hennes kusin Janes hus i Abbotsford, strax utanför Sydney. Vi blev bjudna på lamm och det var himla gott. Bra att hålla sig sysselsatt.
Idag åkte vi hem till Penrith igen, där Carly varit fullt upptagen med att flytta ut alla sina prylar. Det är tomt och stökigt i vår unit nu.
Jag fick ett mail från Kody, det var både sött och sorgset. Han vill hålla kontakten, men det känns som att det kommer att vara jag som måste anstränga mig. Han är ju ändå karl. Men vi får se hur livet ser ut när jag kommer hem. Det kanske löser sig riktigt bra. Ehm... man kan ju alltid hoppas.
Det pågår en koleraepedimi i Zimbabwe just nu, 600 personer har dött, de räknar med tusentals. Man kanske borde sätta saker och ting i perspektiv...
En kokaburra för oväsen utanför fönstret, igår nådde temperaturen upp till 36 grader. Imorgon ska jag och Carly åka in till Sydney och ha en liten photoshoot. Vem skulle någonsin vilja åka hem? Egentligen?
Idag åkte vi hem till Penrith igen, där Carly varit fullt upptagen med att flytta ut alla sina prylar. Det är tomt och stökigt i vår unit nu.
Jag fick ett mail från Kody, det var både sött och sorgset. Han vill hålla kontakten, men det känns som att det kommer att vara jag som måste anstränga mig. Han är ju ändå karl. Men vi får se hur livet ser ut när jag kommer hem. Det kanske löser sig riktigt bra. Ehm... man kan ju alltid hoppas.
Det pågår en koleraepedimi i Zimbabwe just nu, 600 personer har dött, de räknar med tusentals. Man kanske borde sätta saker och ting i perspektiv...
En kokaburra för oväsen utanför fönstret, igår nådde temperaturen upp till 36 grader. Imorgon ska jag och Carly åka in till Sydney och ha en liten photoshoot. Vem skulle någonsin vilja åka hem? Egentligen?
fredag, december 5
Dag 2
Sista kvällen med Laura. Efter att ha tagit en sväng till Coles för att köpa TimTams landade vi utanför 15 med en kall julmust, en bunt pojkar och en gitarr. Det var lite allsång och lite tårar och en varm bekväm känsla i magen. Och sedan i ögonvrån, unit 19 och det tomma, mörka fönstret. Ensamheten och saknaden igen. Min egen idioti kastad i ansiktet.
Sedan insikten att imorgon vid den här tiden är Laura på väg till sitt långt-bortaland. Inga fler vulgära skämt. Inga högljudda telefonsamtal klockan nio på morgonen. Det här med att åka till Australien kändes som en så himla bra idé ända till den här veckan kom. Nu förstår jag plötsligt varför Carly säger att hon inte brukar bli vän med de internationella studenterna. Avsked suger.
Ni är fina, ni därhemma. Tack för all kärlek. Snart är jag hemma, och jag har inte köpt souvenirer till nån av er för jag är pank och deprimerad. Jag hoppas att ni fortfarande tycker om mig.
Nu sömn, sedan köra Laura till flygplatsen. Ännu en bit av mig som ska skäras ut. Wiho...
Sedan insikten att imorgon vid den här tiden är Laura på väg till sitt långt-bortaland. Inga fler vulgära skämt. Inga högljudda telefonsamtal klockan nio på morgonen. Det här med att åka till Australien kändes som en så himla bra idé ända till den här veckan kom. Nu förstår jag plötsligt varför Carly säger att hon inte brukar bli vän med de internationella studenterna. Avsked suger.
Ni är fina, ni därhemma. Tack för all kärlek. Snart är jag hemma, och jag har inte köpt souvenirer till nån av er för jag är pank och deprimerad. Jag hoppas att ni fortfarande tycker om mig.
Nu sömn, sedan köra Laura till flygplatsen. Ännu en bit av mig som ska skäras ut. Wiho...
torsdag, december 4
End.
Jag känner att jag borde skriva. Något. Men tankar som aldrig blir till ord får tårkanalerna att svämma över, jag torkar ut, jag har inga tårar kvar. Ögon som blöder och hela min kropp värker, längtar, saknar. Jag visste att det skulle bli svårt, men aldrig hade jag väl anat... vad gav jag mig in i? Vad satte jag igång, den där soliga kapplöpningsdagen i ett magiskt Melbourne för ganska precis en månad sedan? "Vi visste hela tiden att det här skulle hända" Ja kanske, men jag har aldrig varit bra på att tänka realistiskt, alltid fantiserat om lösningar som egentligen kanske hör hemma i någon annan verklighet. Så faktum är att den här dagen på många sätt har krossat mig, slagit mig i bitar. Kvart över tio imorse, efter ett allt annat än angenäm natt, pannkaksfrukost och en miljard tårar, sa jag hej då till Kody. Och det var ett hej då med ett möjligt "vi ses" om ödet vill, som det brukar heta. Vi går vidare, vi trampar på. Och vill det sig så att vi träffas igen så tar vi det då. Som min ibland en aning för kloka vän E sa: hem och koncentrera sig på Opti.bones. Bli miljonär och sedan köpa ett strandhus här. Det blir lagom det.
Men idag spelar inget av det där någon roll. Idag får jag ångestattacker när jag ser fönstret till hans tomma rum. Idag sitter jag på en fullsatt pub och äter lunch med flickorna för sista gången och gråter. För idag slår verkligheten till med full kraft. Idag kan jag inte undvika faktum längre. Idag tar tiden slut. Och det finns inte tillräckligt med choklad i hela världen som kan laga det här. Ge mig av er kärlek för min har tagit slut.
Ikväll hämtar jag upp Kate på tågstationen. Det är underligt hur hon alltid lyckats pricka in de allra sämsta dagarna.
Nu ska jag tupplura. Paus.
Men idag spelar inget av det där någon roll. Idag får jag ångestattacker när jag ser fönstret till hans tomma rum. Idag sitter jag på en fullsatt pub och äter lunch med flickorna för sista gången och gråter. För idag slår verkligheten till med full kraft. Idag kan jag inte undvika faktum längre. Idag tar tiden slut. Och det finns inte tillräckligt med choklad i hela världen som kan laga det här. Ge mig av er kärlek för min har tagit slut.
Ikväll hämtar jag upp Kate på tågstationen. Det är underligt hur hon alltid lyckats pricka in de allra sämsta dagarna.
Nu ska jag tupplura. Paus.
tisdag, december 2
December. Slutet.
Idag insåg jag plötsligt att trots 30 gradig värme och en vecka som mest har bestått av att slöa på stranden eller bredvid grillen i Jonos beach house så har det faktiskt blivit december. Första advent kom och gick och jag glömde helt bort att det var den tiden på året. Det är orealistiskt, att livet ser så olika ut i olika delar av världen. Hur jag kan ligga på en strand tillsammans med sju av de mest fantastiska människorna världen har lyckats uppbringa, hur jag kan hålla en man i handen en ljum kväll och se ut över havets oändlighet, filosofera över livet och bara finnas till. För om jag hade varit hemma nu, hemma på Flintvägen, så hade jag:
1. Varit tvungen att plugga till nåt som verkar vara väldigt jobbigt om man ser på klassens msn-status.
2. Varje dag klätt mig i tjocka vinterkläder och grova skor och hatat varje sekund jag hade behövt spendera utomhus.
3. Promenerat till jobbet minst en gång i veckan i sagda vinterkläder
4. Krupit ihop ensam i soffan med mina katter alla kvällar jag inte jobbat, druckit en kopp te och tagit en kaka. Eller fem.
5. Pratat med Anna på Skype och beklagat mig över hur sorgligt mitt liv var.
6. Längtat mig bort.
Men här... längtar jag mig bara hit. Ingen annanstans.
Men jag åker hem om en vecka.
Kody, Sarah, Vicki och Ross åker på torsdag. Laura på lördag. Jono imorgon. Carly flyttar på fredag. Så då är det jag. Och det känns som att det inte kommer att gå. Det är för många avsked. Hur kan man bara säga hejdå? Hur kan jag låta honom åka bara sådär?
1. Varit tvungen att plugga till nåt som verkar vara väldigt jobbigt om man ser på klassens msn-status.
2. Varje dag klätt mig i tjocka vinterkläder och grova skor och hatat varje sekund jag hade behövt spendera utomhus.
3. Promenerat till jobbet minst en gång i veckan i sagda vinterkläder
4. Krupit ihop ensam i soffan med mina katter alla kvällar jag inte jobbat, druckit en kopp te och tagit en kaka. Eller fem.
5. Pratat med Anna på Skype och beklagat mig över hur sorgligt mitt liv var.
6. Längtat mig bort.
Men här... längtar jag mig bara hit. Ingen annanstans.
Men jag åker hem om en vecka.
Kody, Sarah, Vicki och Ross åker på torsdag. Laura på lördag. Jono imorgon. Carly flyttar på fredag. Så då är det jag. Och det känns som att det inte kommer att gå. Det är för många avsked. Hur kan man bara säga hejdå? Hur kan jag låta honom åka bara sådär?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)