Inte mindre än tre gånger har vi fått se vår krigare och alla gånger har det sett bra ut. Dock har jag utvecklat en synnerligen okaraktäristisk noja som gör att jag befaller parasiten i magen att röra på sig, hicka till, snurra runt eller kicksparka mig till månen minst var tionde minut. Den lyssnar dåligt tyvärr, men lyckas ändå lugna mig i slutet av varje dag.
Vi överröses av goda råd och tips, som vi såklart är tacksamma för. Dock önskar vi oss lite mer återhållsamhet då det känns som att halva nöjet är att få komma på saker själv. Det här är vår grej, även om miljoners miljarder andra par har upplevt samma sak i evigheters tider. Vi frågar om vi undrar nåt, jag lovar. Ibland känner jag mig som en femåring: "Kan själv!"
Helst av allt vill jag att den återstående halvan av den här graviditeten ska gå blixtsnabbt, samtidigt som det är så himla mysigt att fantisera om framtiden och känna livet växa. Jag känner mig en aning maktlös. Det är ovant.
