Just a little bit of danger

Jag har lite brist på ord ikväll, men jag sitter ändå vaken som så många kvällar innan. Pix ligger vid min sida och Inch är ute nånstans och har inte kommit hem. Jag lyssnar på ny musik och funderar. Har slipat och oljat köksbordet idag, det blev himla bra. Jag känner mig som en riktig hemmafixare. Lägenheten är dessutom riktigt kaosartad, precis som hos en riktig hemmafixare. Jag går in i rollen. Till veckan måste jag städa lite, och packa fler kartonger. Ska försöka fylla Passaten till hemfärden på fredag. Har hittills bara fyllt två kartonger, så det är lite kvar att göra. Räknar med att jag nog får in en åtta stycken i alla fall i bilen, plus katterna. Vad klarar man sig utan i två månader?

Imorgon får vi uppsatserna vi ska opponera på, jag ser inte fram emot att läsa nån annans übertråkiga 30-sidiga bajsuppsats. Tristesskoma.
Dessutom ska jag och Hanna sitta och klura på redovisningen, det ser jag inte heller fram emot. Orre ville tydligen att den skulle vara dynamisk. Det vill säga häftig. Inget högstadiebajs här inte. Orka.

Nu ska jag sova med ena örat öppet ifall kattafan bestämmer sig för att hon vill komma in. Man oroar sig ju.

Ljusglimtar

Solen skiner, det är 22 grader i skuggan. Jag har bränt ut dokumentärfilmen och rapporten är inlämnad. Jag är helt ledig hela helgen och det ligger två halvnakna hunkar utanför min balkongdörr. Livet hade kunnat vara sämre.

Life after God IV

When you're young, you always feel that life hasn't yet begun - that "life" is always scheduled to begin next week, next month, next year, after the holidays - whenever. But then suddenly you're old and the scheduled life didn't arrive. You find yourself asking, "Well then, exactly what was it I was having - that interlude - that scrambly madness - all that time I had before?"

- Douglas Coupland

En till tidsaspekt

De säger att man vänjer sig. Att det går över. Det där med tid igen, men denna gång säger de att den är på din sida. Ett plåster över såret. De säger att det bara är en tidsfråga. Men man tror dem inte, för det känns inte så då. Just precis när det blöder som värst känns det inte som att ett plåster kan göra så himla mycket nytta. Men saken är ju den att till slut blöder det lite mindre och då är ett plåster precis vad man behöver. Och jag tror att det hjälper. Jag tror faktiskt att såret har börjat läka. Kanske beror det på att jag har slutat knåpa bort sårskorpan så fort jag fått en chans. Numera petar jag bara litegrann då och då, kanske för att inte glömma bort hur det känns. Smärta är ju ändå bitterljuvt på något sätt. Sådär halvmasochistiskt.

På ett sätt är det skönt att ge upp. Släppa taget. Även om man helst av allt bara vill hålla fast allt vad man kan. Men att ge upp betyder att gå vidare och att gå vidare betyder att vara öppen för nya möjligheter, och möjligheter, det är ju det jag söker. Det är bara så surt att det gick som det gick. Så onödigt. Men ändå. Imorgon är en ny dag. En ny möjlighet.

Your heart won't heal right if you keep tearing out the sutures.

Snubblade in på ett spår jag inte varit på evigheter. Den gången jag flydde från något annat men till samma plats. En frihet jag inte har upplevt sedan dess, en känsla av odödlighet. Möjligheter, inte begränsningar. Och samma ord på repeat i nio veckor. Dagar som förändrade något. Eller förändrade allt.

Yrkesval

Jag tror att jag vill bli regissör. Det vore coolt. Jag vill vara cool. Regissör eller producent. Men eftersom jag inte har flera hundratusentals kronor över så blir det väl inget av. Eller ja, man kan ju plugga på Dramatiska Institutet i Stockholm, eller högskolan i Göteborg. Men vad är det roliga med det liksom? Men jag måste säga att efter min snabbvisit i huvudstaden har jag blivit mycket mindre negativ till att nån gång bo där, även om det kanske inte är mitt förstahandsval. Göteborg däremot, är ju en jättecharmig stad, så där kan jag tänka mig att bo ett tag. Men helst vill jag bo på ett coolt ställe, i en cool stad i ett coolt land. Om inte Sydney så kanske San Fransisco? Eller Paris? Plugga regi i Paris! Då måste man ju ha basker, det är givet.
Jag träffade en manusförfattare igår i Stockholm, tror det är därför jag blev sugen på regi igen. Vi skulle kunna ha ett fint samarbete, jag och han. Jag tänker mig att vi skulle kunna skapa mycket fina filmer. Jonas, tror jag kan hette. Eller om det var Patrik.

Förresten blev vi typ klara med rapporten idag. Vi ska bara läsa igenom och fixa två rubriker så är vi där liksom. Det ska lämnas in imorrn. Så onödigt att Hanna gnällde en massa så jag fick dåligt samvete för att jag åkte till Sthlm. Det gick ju bra!
Däremot måste jag klippa ner dokumentärfilmen till en tiominutersversion för att vi ska kunna redovisa den på onsdag. Tydligen är det ingen som vill se en 25-minutersfilm på en 20-minuters redovisning... Svin. Menmen, helgen är räddad.

Med en viss stolthet

En ganska mäktig siffra, visst är det?

Jubileum

Det här är mitt tusende inlägg. Jo, det är sant. Jag ville vänta tills jag hade något extraordinärt att blogga om, men det verkar inte som att något riktigt duger. Ni får tänka er fyrverkerier och prinsesstårta.

Jag sitter på bussen på väg hem från Stockholm. Fasen, vi har haft två riktigt fina dagar nere i den kungliga huvudstaden. Vi har gosat med djuren på skansen, promenerat runt på söder, sett vaktombytet på slottet, vandrat i Gamla stan och ätit. Ätit, ätit och ätit. Vi har pratat gamla minnen och vi har skapat nya. Att hänga med aussies igen gjorde att jag saknar Paradiset ännu mer. Fan, det är så jäkla härligt att prata engelska! Jag längtar.

Fasen, Ybuss är ju awesome. Gratis internet och eluttag. Vi stannade precis i Tönnebro och jag köpte en tonfisksmörgås (intresseklubben antecknar). Men vad jag inte visste var att efterrätt ingick i priset! Sista biten på mackan visade sig vara en stor bit torkad aprikos! Extremt oväntat men väldigt uppskattat. Inte tillsammans med brödet förvisso, som tanken säkert var, men ändå. Torkad frukt är ju mums.

Jag är framme i Umeå klockan 06.20 och då ska jag powernappa och sedan åka på skolan och skriva klart rapporten. Efter det ska jag åka på Strömpilen och förhoppningsvis köpa jeans. Sen ska jag sova.

Jag vet inte om det här dög som tusende inlägg, men om jag ska vänta tills jag har nåt vettigt att säga får jag ju inte blogga på evigheter. Om det ens står nåt vettigt i nåt av de andra 999 inläggen.

Stockholm vecka 11

Den som sa att liggvagnskupé var tusen gånger bättre än vanlig sittplats på tåget har nog rätt. Fast fel. Fan, det går ju ändå inte att sova. Jävla människor överallt. Snarkande människor. Eller bara allmänt fula. Själva tågresan inser jag dock att jag gillar. Det är något avslappnande med tågets rörelser och ljud, även fast bromsarna känns lite väl högljudda...
Men ja, i alla fall.

Jag bestämde mig för att åka till Stockholm. Hanna blev lite sur. Och med lite menar jag massor med sur. Jag väntar i princip på att hon ska ringa och säga att jag måste komma hem igen. Men icke! Nu är jag här, och jag ska läsa den där jäkla Lessig-boken och skriva på metoden när jag kan. I alla fall på bussen på väg hem. Äh fan, det kommer bli skitbra. Jag lovade att om vi inte var klara med rapporten på torsdag eftermiddag så skulle jag skriva klart den själv natten till fredag. Så ingen sömn för mig innan lördag! Skitsamma, jag är ledig i helgen.

Stockholm då! Jo, jag är här för att Madi är här. Eller kommer att vara. Snart. Madi var en av tjejerna från Penrith och hon har gjort en utbytestermin i London. Så nu kommer hon till Stockholm i tre dagar och det kändes liksom inte som att jag kunde missa det. Sarah kommer också hit. Det kommer bli awesome. Jag är förjäkla trött dock. Sådär så jag svajar.

Att rymma

Nu åker jag till Stockholm!

Att tappa tron

Jag kom till insikt ikväll. Mitt i rapporträttandet. Jag skulle kunna sluta tro på lyckliga slut. Sluta tro på att allting kommer att falla på plats bara man ger det en chans. Jag vill fortfarande tro på det, men det är jobbigt att gång på gång bli besviken. Det känns som att det är lättare att bara sluta tro. Men hoppet är ju som sagt det sista som överger en, även om man blir motbevisad tusentals gånger så ger man inte upp hoppet. Men jag vet inte om jag tror på att allt kommer att lösa sig längre. Jag vet inte om jag litar på att det finns en balans mellan gott och ont, att karma kommer att hitta en till slut. Jag vet inte om jag längre tror på att alla blir lyckliga i slutändan, om man bara inte ger upp. Vissa kanske aldrig finner en balans.
Tänk om man aldrig blir nöjd? Jag menar, tänk om man liksom alltid söker efter något? Aldrig hittar rätt, aldrig slappnar av och stannar till. Min största rädsla är att alltid vara på jakt och aldrig veta vad det är jag söker. Jag är rädd för att jag kommer att ägna livet åt att leta efter något. Aldrig bli nöjd. Tänk om jag är en av dem? En av dem som aldrig hamnar i balans med mig själv. Det går liksom inte att lämna ut sig själv hela tiden, ge och ge och aldrig få tillbaka. Det går inte, för till slut är man alldeles urvattnad och det finns inget kvar att ge. Jag tror att jag vill spara det jag har kvar tills jag vet säkert. Men när vet man säkert? Hur? Ibland tror jag att jag hellre blir bitter och cynisk än trasig gång på gång. Men å andra sidan måste man ju alltid våga för att vinna.
Man kanske får vara bitter och cynisk en stund, tills det kommer någon som man tror kan vara värd att gå sönder för. Men tänk om man har fel?

Söndag

Jobbhelger är jobbiga helger. 24 timmar fredag till lördag följt av badminton och gym med Jo. Sedan Vicki Christina Barcelona streamat från cdon och lite chips och dipp. Hu. Imorse vaknade jag med nån slags hopplöshet som varit helt omöjlig att peppa bort. Istället har jag spenderat dagen so far med att slipa och olja in vardagsrumsbordet. Jag väntar på att oljan ska torka så jag ser hur det blir. Hoppas på ett fint resultat så jag vågar ge mig på köksbordet! Få bort alla spår av lägenhetskräket en gång för alla.
Jag slits mellan ett behov av att hålla mig tillgänglig och en ilska som gör att jag bara vill stänga ner och rycka ut de där taggarna som envisas med att sticka mig i ögonen. Men jag är svag.

Struntar i allt det där och ser på jättefeta människor på tvn och känner mig smal. Sånt är trevligt. Sen ska jag diska och ta fram nåt att äta till middag på jobbet.

Jag vill åka till Stockholm på tisdag. Jag kanske åker till Stockholm på tisdag. Vi får se.

Begränsa mig

Jag har massor med planer, tusentals saker på min att göra-lista. Jag tror aldrig att jag kommer att lyckas göra allt, men jag hoppas att jag åtminstone kommer halvvägs innan det är dags att lämna in. Men saken är ju den, att man vet ju aldrig när det blir. Man kan hoppas, och förvänta sig, att det dröjer ett tag så man hinner med att bocka av lite grejer. Men man vet inte. Så jag känner mig jäktad, vill bocka av så mycket jag hinner innan jag glömt bort hur man drömmer. Därför känns dötid som denna så fruktansvärt meningslös och därför även ändlös. Och jag försöker fylla den med något annat än denna långa väntan, men det är svårt. Umeå har aldrig riktigt varit min grej. Jag är glad för att jag får prova nåt nytt snart. Även om det ska bli tråkigt att lämna folk bakom sig vet jag att jag aldrig mer kommer att bo i Umeå. Jag kommer säkert hälsa på, men jag kommer aldrig kalla det hem igen.

Fan, det är ett gigantiskt jäkla svart hål framför mig egentligen. För första gången i hela mitt liv ser jag inte var jag sätter fötterna. För första gången har jag ingen utstakad bana att följa, ingen självklar riktning att gå. Och förutom att vara en enorm frihet är det skitläskigt. Ibland önskar jag att nån kunde fatta nåt beslut åt mig, något som skulle tvinga mig till något, så att valmöjligheterna inte var så jäkla stora längre. Begränsa mig lite.

So many foreign worlds (so relatively fucked)

Det är nånting med sena nätter och mörka rum. Någonting som gör nånting.

Det blir sällan som man tänkt sig. På den tid det tar att blinka kan allt du någonsin varit säker på försvinna. Utan förvarning. Och du står där, med ena foten kvar på andra sidan, och undrar varför du plötsligt inte har någonstans att stå. Ingen fast grund. Men tyngdvikten har redan förflyttats och du kan liksom inte låta bli att falla. Det är sällan man landar mjukt, för att vara ärlig. Men när du väl har landat är det så himla lätt att fastna med blicken på det du hade innan. Svårt att slita sig. Svårt att vända sig om och gå vidare. För det är ju så, även om man faller ner i ett hål så finns det alltid en väg att fortsätta gå på. Det kanske blir en jävla uppförsbacke ett tag, men det är i alla fall en väg. Man kanske får vara glad så länge inte vägen tar slut.

Jag har varit säker på många saker i mitt liv. Övertygad om sakers slutgiltiga faktum. Och jag har blivit överbevisad. Några få gånger har jag tappat fotfästet och fallit sådär hårt och tungt. Jag brukar resa mig och fortsätta gå, för jag ser liksom ingen mening med att ge upp. Men ibland är uppförsbacken så himla lång och det är svårt att se krönet. Då är det tur att du finns. Fast jag tror inte att du vet hur mycket du inspirerar mig. Jag tror faktiskt inte att du har nån aning. Jag tror inte ens att du förstår när du läser det här. För det finns en charm i att du gör det alldeles naturligt, precis som du är.

Ikväll känns två och en halv månad som en livstid. För ikväll hade jag behövt de andra som förstår. Idag fyllde min långa rödhårige amerikan 24 år. Eller skulle ha fyllt. Och jag saknar honom mer än vad jag hade trott att jag skulle göra.

Utgifter och inkomster

Jag och sis tänkte ju som bekant gå och shoppa idag, men jesus satte käppar i hjulet. Eller ja, Kristi Himmelsfärds dag gjorde det. Det var bara MVG och Åhléns som var öppet typ, så det blev inga jeans. Dock en ny necessär att förvara smink och grejer i. Som man kan hänga. Fint.
Sålde även byrån, så nu lever jag ur en ikeakasse. Killen ville dessutom ha vardagsrumsbordet, så jag ska slipa och olja det så kan han köpa det. Han var även intresserad av soffan, men där sa hans mamma nej... Töntigt.

Äh, vafan.
Godnatt.

Titta!

Det finns ju i alla fall jobb att söka!

Prylar och sånt

Jag undrar varför man inte inser hur mycket prylar man faktiskt har förrns man börjar fylla banankartongerna. Man tänker att det borde ju räcka med x antal kartonger, men så sitter man ändå där med dubbla antalet i slutändan. Jag måste komprimera antalet banankartonger, annars får jag inte in dem i förrådet i Matfors. Så jag måste börja prioritera. Behöver jag behålla porslinet? Filmerna? Alla miljoners prydnadssaker som man har samlat på sig under åren? Böckerna har redan rykt, men jag har en massa kurslitteratur som jag inte vill slänga/ge bort. Har lagt ut dem till försäljning, men det är ingen jättestor efterfrågan på DMP-kurslitteratur.

Idag skiner solen, som den har gjort de flesta dagar den här våren, jag har kjol och skjorta och jag är ovanligt snygg. Det beror dock bara på att hålet i grenen på mitt sista par jeans nu har vuxit sig så stort att jag inte vågar ha dem annat än hemma i lägenheten. Därför fick det bli kjol. Det är tur att syster kommer hit ikväll och att vi ska gå och shoppa imorrn. Dessutom är det tur att jag fick pengar tillbaka från Telia och att jag lyckades sälja den där mattan. Mama needs a new pair of jeans! För man behöver faktiskt ett par jeans. Minst.

Out of sight, out of mind

Jag funderar på att radera honom. Så jag slipper bli påmind hela tiden. Så jag kan koppla bort och glädjas åt allt det andra som är roligt! Det känns tråkigt att göra det, men även ofattbart skönt att kanske kunna slappna av lite. Slippa bekymra mig, och istället bara se vad som händer när jag väl är där. Som att börja om, på nåt vis. Eller börja på nåt nytt.

Tittar på lite av Lauras bilder och inser att min balklänning verkligen var sjukt urringad. Speciellt när vi gjorde photoshooten, för då var de inte tejpade!
Det kanske var här det började, Ea? =)

Life after God III

"And then I got just plain lonely and just so fed up with all the badness in my life and in the world and I said to myself, "Please, God, just make me a bird - that's all I ever really wanted - a white graceful bird free of shame and taint and fear of loneliness, and give me other white birds among which to fly, and give me a sky so big and wide that if I never wanted to land, I would never have to."
But instead God gave me these words, and I speak them here."

- Douglas Coupland

Tisdag

Det tog nästan sex timmar att exportera ut filmen från After Effects, och sen funkar den ändå inte... Men, jag misstänkte det nästan, så jag är ute i god tid. Gör ett nytt försök imorgon! Surt bara att min älskade Mackie inte orkade göra annat än exportera och knappt ha igång firefox och msn samtidigt. Kunde alltså inte roa mig med att titta på Supernatural medans exporteringen var igång. Istället har jag diskat veckans disk, avhårat vardagsrumsmattan och sålt den till en mycket trevlig flicka som skulle flytta hemifrån. Nu har jag bara vardagsrumsbord, tvmöbel, dvdhylla, byrå och soffgruppen kvar. Har ju i alla fall rätt mycket tid på mig att bli av med dem, men det börjar ändå kännas att det närmar sig.
Megan åker till Sydney imorgon och jag är hemskt avundsjuk. Vicki funderar på att stanna kvar till September, vilket skulle ändra Londonplanerna rätt rejält. Dock tänker jag fortfarande åka dit ett tag, och hänga med Zandra. Men ja, vi får se vad som händer. Jag vill gå på vaxmuséum, åka the London Eye och photoshoota vid Big Ben! Det är ju avstampet på nästa kapitel av mitt liv!

Vecka 12

Jag räknar verkligen dagarna tills dess att skolan är slut. Det känns som att alla har slut på energi och bara väntar på att vi ska bli färdiga nån gång. Jag har svårt att koncentrera mig på filmen, blir bara lite gjort varje dag. Men jag SKA vara klar med allt på fredag, och ha bränt ut minst en skiva. Så är det bara. Och får jag som jag vill ska Hanna vara klar med rapporten då också.
Jag vill verkligen, verkligen, verkligen vara i Stockholm nästa vecka, men det kommer inte gå för det är fan inlämning av projektet den 29e. Men jag vägrar ge upp. Man vet ju aldrig.

Den här dagen har varit lång, men jag har i alla fall varit på skolan, läst igenom rapporten och lämnat tusen kommentarer och tränat pump. Både kroppen och hjärnan är slut och imorgon ska jag peppa för att hinna dra in filmen i After Effects, diska och packa ner alla mina kläder i kartonger. Ja, det låter jättekorkat att ha alla kläder i kartonger i nästan tre månader, men det kommer eventuellt en kvinna och köper min byrå här i veckan, så då hade jag inte så mycket val. Bra är det i alla fall, för jag vill bli av med prylarna! Om det innebär att jag får leva två och en halv månad med sängen, nattduksbordet och tvn som enda möblemang så får det bli så. Jag får släpa ut sängen i vardagsrummet och bulla upp med kuddar mot väggen. Kommer bli finfint. Förresten Ea, vill du ha bokhyllan så är den din om du bestämmer dig innan Simon. Du får ju hämta den när ni har flyttat naturligtvis. Eller nu, om du hellre vill det. =)

Nä, nu ska jag lägga mig och drömma om mina nya fina klänningar!

En klapp på axeln från mig själv

Jag har köpt kläder. Som examenspresent/träningsbelöning.

U like?

Möbler

Köpa möbler?

De kan till och med fraktas till Sundsvall om man ber snällt. ;)

Everybody lies

Jag vill vara ärlig men jag har lärt mig att ärlighet inte alltid varar längst. Det är svårt att låta bli, för det är så jag alltid har gjort. Ärlighet, ibland brutal, så löser sig allt. Och det som inte gör det var inte tänkt att lösa sig. Men nu är det något jag verkligen kämpar för, ett krig jag verkligen vill vinna, och jag överväger en lögn. Men jag vet inte om det är att ljuga för mig själv eller för någon annan. Oavsett vilket så kanske det ändå är lättare så.

Schlagertid

Norge vann schlagern och helt orelaterat så är jag så hemskt sugen på att ragga upp lite fler modeller så jag kan plåta lite.

För man har massor av tid att redigera bilder på jobbet. Speciellt när det är schlager.

Möjligheter

Jag funderar mycket på hur det blev som det blev och hur det kommer att bli sen. Jag har verkligen ingen aning om vad som kommer att hända i framtiden, men det kanske är en del av tjusningen också. Det finns så många möjligheter, så många människor att träffa och platser att besöka. Så många olika vägar att gå. Även om det här visar sig vara en återvändsgränd så öppnar det upp för nya äventyr. Jag tror att det handlar om att våga ta chansen, våga ta alla möjligheter som uppenbarar sig för en. Det finns så mycket att uppleva, om man bara vågar ta för sig.

It does not knock often.
But when it does, you have to let it in.

Lugna lördag

Fasen vad det var skönt att träna combat igår! Även fast jag ganska snabbt insåg att jag inte är helt frisk från förkylningen så körde jag på hela passet, till och med armhävningarna efteråt, som jag hatar. Det var i alla fall skönt att bränna lite fläsk igen. Det blir ett till pass på söndag tror jag!

Ikväll ska jag jobba, men jag vet inte när jag ska börja dock... Försökte höra med Arne, men hon var lite upptagen, så jag fick inget svar. Bra kväll att jobba på eftersom det är schlagern ikväll! Jag och Arne och hennes polare ska gotta oss i dålig schlagermusik och äta nåt onyttigt. Eller jag kanske ska köpa lite naturella cashews... Eller göra en yoghurtdipp. Ah. Ja.

Otålighet

Jag tror att mina Stockholmsplaner gick i stöpet i och med att handledare Orre dissade vår rapport och Wolf inte var tillgänglig för besök. Tråkigt. Men hoppet lever vidare. Det känns som att jag behöver komma bort en stund. Sthlm hade varit perfekt.

Jag väntar på helg. Idag har jag äntligen bokat ett combatpass, efter ett uppehåll på nästan två veckor. Förkylningar och Uppsalaresor strular till det. Så klockan tre ska jag på combat, sedan ska jag ta ett långt skönt bad, laga till nån mat och försöka slappna av. Har fortfarande grafikläggning, ljudnivåer och färgkorrigering kvar på filmen, så det finns arbete kvar att göra. Ikväll kommer syster och hennes karl hit och lånar soffan. Jag ska tydligen få en födelsedagspresent och bli av med lite grejer. Strålande.

Jag är trött och jag är less och jag vill bara bli klar nu så jag får åka nån gång.

Att inte längta hem. Än

Ikväll är jag märkligt kluven. Jag träffade en tjej som också jobbar på Brukar som ska till Brisbane i Juni. Hon skulle också på ett working holiday, och hade varit där förut. Jag undrar om hon har en liknande berättelse som mig. Om vi på nåt sätt kan relatera till varandra. Jag funderade på om vi borde byta telefonnummer och mötas upp senare. Men jag insåg att jag inte vill träffa henne. Vill nog egentligen inte ha rester av mitt gamla liv i vägen för mitt nya. Om det låter vettigt? Vill inte bli en sån som söker upp svenskar i utlandet för att "vi är ju likadana". Om jag ville umgås med svenskar hela dagarna skulle jag ju stanna i Sverige. Men därmed inte sagt att jag inte vill ha besök, för det vill jag. Det är bara att komma. =)

Jag har aldrig varit en sån som längtar hem. Pratade med en vän idag, som påpekade att hon saknade att bo i sin hemstad, att hon ville kunna åka hem till sina föräldrar och fika när hon ville. Och jag tänkte på det, och insåg att även om det vore mysigt att bo hemma i Sundsvall igen, äta söndagsmiddag hemma hos mampap och sola på gräsmattan när man än ville, så saknar jag inte Matfors när jag är nån annanstans. När jag var borta ett halvår längtade jag aldrig hem, inte ens när allt var som värst med lägenhetssvinet och Will och allt som hände. Jag saknar mina föräldrar och mina systrar ibland, men jag längtar inte hem. Matfors är liksom inte hem längre, även om jag såklart känner mig väldigt hemma där. Hemma är där man lägger hatten, som det brukar heta, och jag tror faktiskt att det stämmer på mig. Det är skönt, för det innebär att jag inte behöver bo nära min familj för att känna mig hemma. Men låt inte mamma veta det, för hon kommer nog alltid att vänta på att jag kommer hem till stan igen. Och det gör jag nog. Sen.

Pretty thursday

Jag känner mig himla snygg idag. Och så dansar jag till Winnerbäck. Solen skiner igen. Det är verkligen upp och ner med det här humöret! Jag har försökt exportera ut filmen sex gånger nu, det blir alltid fel. Men det gör inget, för det har gett mig tid att dammsuga, städa, diska, ringa Stig-H som har fått fixa låset som har krånglat, samt skruvat fast en ny knopp på toalettstolen. Sedan har jag packat min första kartong, med allt jag inte behöver som låg på skrivbordet. Allt faller liksom på plats nu, på nåt vis. Så länge solen skiner är jag glad.
Och snygg!

Syréner

Min nya flytande tvål har fått mig att längta efter syréner.
Midsommar snart?

Blunda och fortsätt gå

Ibland tror jag att jag har glömt bort hur det var. Som att de här månaderna av sekundär tillvaro har blivit normen, att jag är så van att jag inte minns hur det egentligen borde vara. Om det ens är vad jag vill ha. Kanske spelar mitt huvud upp en helt annan bild över hur det var än vad som egentligen är sann. Och jag vet att det kan aldrig bli samma, och det är inte det jag behöver heller. Men jag behöver att det blir bra.
Jag är rädd att jag vänjer mig vid det här, att jag slutar tro att något kan bli bättre. För även om det känns lättare nu än för fyra-fem månader sen så är jag rädd för att det beror på att jag helt enkelt är har vant mig.
Och nu börjar det närma sig på riktigt, skolan är nästan slut och då återstår bara jobb och sen är det liksom bara att åka. Ju närmare jag kommer desto mer peppad blir jag, men jag blir även mer och mer skräckslagen. Det är så jävla läskigt. Jag har ingen aning om hur det kommande året kommer att se ut. Det är ett stort svart hål och det enda jag vet med säkerhet är vart jag ska bo. Men samtidigt finns det en tjusning i att inte ha något planerat. Det finns ju miljarder av möjligheter. Funkar inte det ena så får jag prova det andra. Men det gör det inte mindre läskigt...

One foot in the...

Jag tappade ruset. Ramlade av stegen. Men det är väl så, en dag upp och nästa ner. Dock kan jag se tydliga tendenser av en semistadigt uppåtpekande kurva. Det blir lite bättre desto närmare sommaren kommer. Värme gör mig glad. Soliga dagar ger mig hopp.

Jag hade en glad stund idag då jag insåg att jag nästan är klar med redigeringen av filmen. Jag ska lägga på grafik och göra färgkorrigering i After Effects så är det klart sen. Helt otroligt. Det lär ska vara klart till nästa vecka nån gång, en bra bit innan deadline. Så KANSKE, kanske jag kan åka till Sthlm när Madi är där. Antagligen inte. Men kanske.

Valborg i bilder

Lite sent kanske. Men det får ni stå ut med!

Sebbe och Talel och två random dudes forsrände nerför Fyrisån på Simpsonssoffan. De blev blöta.

Stevsie fick chansen att leka fotograf med en fräsig kamera! Och Viking Line förliste...

Här får du inte vibrera! Eller... va?

När alla fulla människor gått hem... är detta vad man möts av i Ekonomikumparken. Uppsalas förfall.


Mattias Klum!! ('s hus...)

Mattias Klum!! ('s fotografhydda...)

Det bubblar i min kropp

Oj, att säga att min blogg inte var en modeblogg genererade typ 30% extra trafik igår. Jösses. Undrar hur det hände?

I alla fall. Jag har ätit alldeles för mycket smörgåstårta idag, så jag mår lite illa. Men det hindrar mig inte från att kräma Winnerbäck och dansa runt i lägenheten. Jag är underligt glad idag! Jag känner mig snygg, även fast foton från Uppsala antyder motsatsen. Solen skiner, tiden rullar på. Imorrn är det onsdag och det betyder att det bara är tre fjuttiga veckor till skolan är slut. Jag ser ljuset i tunneln, molnen spricker upp, målsnöret är bara några få steg bort.

Jag behöver nya jeans. Jag är inne på mitt sista par och det börjar bli hål i dem. Dessutom insåg jag att de sitter råkasst över rumpan. Så nästa vecka blir det nog en sväng på stan. Eller kanske redan på fredag? Vi får se, vi får se. Jag har i alla fall lovat att jobba på torsdag kväll. Kanske.

Och så fick jag mitt internationella körkort idag. Yay!

Det är inte en modeblogg, jag lovar!

Vissa dagar är rätt bortslösade. Som den här. Jag har varit trött hela dagen, och haft en lurande huvudvärk. Efter handledarmötet åkte jag hem och läste igenom halva rapporten innan jag helt enkelt inte orkade göra mer. Sedan dess har jag gjort... ingenting. Ätit smörgåstårta, älgstek och biskvitårta... och cookies. Gud så nyttig jag är.

Jag vill shoppa. Men här finns det inga fina klänningar, och jag vågar inte beställa online, för tänk om de sitter bajsdåligt? Jag vill åka till sthlm. Jag vill hälsa på Wolf! Och shoppa. Fast Wolf lär ju inte veta vart man ska shoppa... Vet du det Wolf? Jag letar efter nåt sånt här...:














Jag tycker att den är skitsnygg. Så ge mig.
Jag kanske har tid i Juni... eller... jag vet inte. Åh! Det där med tid igen. =/

The Forever Person

I think it takes an amazing amount of energy to convince oneself that the Forever Person isn't just around that next corner. In the end I believe we never do convince ourselves. I know that I found it increasingly hard to maintain the pose of emotional self sufficiency lying on my bed and sitting at my desk, watching the gulls cartwheeling in the clouds over the bridges, cradling myself in my own arms, breathing warm chocolate-and-vodka breath on a rose I had found on a street corner, trying to force it to bloom.
Time ticks by; we grow older. Before we know it, too much time has passed and we've missed the chance to have had other people hurt us. To a younger me this sounded like luck; to an older me this sounds like a quiet tragedy.

Life after God - Douglas Coupland

Så börjar det

Min lägenhet börjar kännas lite tom. Redan. Lillasyster behövde ett hörnskrivbord till sitt rum, och jag hade ett som jag ändå tänkte sälja om några månader, så de tog med det ner på en gång. Med det resultat att jag inte längre har nåt skrivbord... Hm. Det kanske var lite ogenomtänkt. Inte så att jag spenderar timmar vid skrivbordet direkt, men jag förvarade ändå en himla massa grejer där! Nu ligger allt på golvet, och det var inte riktigt så jag hade tänkt att jag skulle bo... Men det ser ut som att någon håller på att flytta, vilket får det att ila i maggropen på mig av spänd förväntan. Synd att det nästan är tre månader kvar...

Lillasyster hjälpte mig även att rensa i byrån, snäll som hon är. Drygt en fjärdedel av mina kläder fick hon med sig hem. Vilket i och för sig inte säger så mycket, eftersom jag inte hade så mycket kläder från början. Nu har jag i alla fall så att det får plats i min minimala byrå, och det får ta och räcka. Jag får shoppa sen när jag får ett toppjobb i Sydney.

Nu är det måndag, det är vecka 13 (för alla oss som räknar baklänges) och jag och Hanna ska träffa Orre klockan 10.30. Förkylningen är på efterstadiet, med koncentration på snor och hosta. Mys.

Smörgåstårta till frukost kanske?

Borttvättad nostalgi

En gång för flera år sedan, en hel livstid sen för vissa, fick jag besök mitt i natten av en vän. Det var hemma i Matfors och klockan var typ två och hon ringde och var alldeles förstörd för att hon hade problem med sin pojke. Så hon kom och i mitt sömniga tillstånd glömde jag att vi hade larmet på så jag öppnade dörren och det började tjuta och väckte hela familjen och jag fick springa upp och slå av det. Men sen satt hon på min säng och grät över livets jävlighet i säkert en halvtimme. Och jag lät henne gråta, för det var precis vad hon behövde.
Jag hade morgonrock på mig. Den är vit. Min vän hade mascara på sig. Kort sagt så har jag haft en stor mascarafläsk på morgonrocken i åratal. I veckan tvättade jag den.
Jag tror nästan att jag saknar den där fläcken.

Mampap fixar och donar

Det är rätt fint att ha föräldrarna på besök ändå. Disken blev mirakulöst diskad, maten lagad, bänkarna torkade, spisfläkten rengjord, ljusen tända, golvet dammsuget och frysen fylld. Allt utan att jag behövde lyfta ett finger. Dessutom dök det upp en smörgåstårta i kylen och en ny resväska i klädkammaren också. Födelsedagspresenter! Jag kan alltså slå min tvåtusenkronorsryggsäck ur hågen, för nu har jag en fräsig rullväska som får duga sålänge jag inte vill åka och backpacka i sydamerikas regnskogar... eller nåt sånt. Ja, vi får se vad som händer helt enkelt.

Idag är jag på rätt gott humör. Det är ju på nåt sätt svårare att förlora hoppet än att återfå det. Jag vet dock inte om det är bra eller dåligt.

Make it go faster
Baby go faster
Make it go twice the speed of you and me

Konserveringsmedel orsakar huvudvärk?

Jag har massor med huvudvärk. Och snoret bara forsar. Fick reda på idag att om man får huvudvärk av nässpray, som jag får, så ska man välja nässpray utan konserveringsmedel. Tyvärr fick jag reda på det ungefär en timme efter jag köpt nässpray MED konserveringsmedel. Synd. Så jag får fortsätta att kombinera nässpray med alvedon ett tag till.

Idag sa jag upp mig från jobbet. Det kändes lite jobbigt faktiskt. Men jag åkte in på kontoret för att böla om att de glömt bort min födelsedag (alltså att jag inte hade fått nån tårtcheck) och tänkte att när jag ändå var där kunde jag ju lika gärna säga upp mig. Kontors-Arne såg lite ledsen ut, men det gör han alltid när jag är där. Fick i alla fall min tårtcheck och byebye Brukar.

Ikväll sitter jag på jobbet och hostar och snorar, men jag blev bjuden på sockerkaka och munkar så det får ju ändå vara bra på nåt sätt. Imorrn kommer mampap och lillasyster hit och då blir det kakor och tårta och slottsstek med hasselbackspotatis. Min nyttiga majmånad gick i stöpet med att jag blev förkyld, så jag skiter i det och kör på riktigt när jag blivit frisk. Ny plan!

Junior Digital retoucher

Jag känner mig kvalificerad för ett jobb. Coolt va? Så, ge mig!

Bieffekter av IPRED

Det är sanslöst irriterande, det här med datum man inte kan glömma bort. Åttonde maj. Sju år. Ett födelsedagskalas som startade något nytt. Så mycket som hände den sommaren, som formade och stöpte resten av mitt liv. Men jag vill inte längre minnas det här specifika datumet, det känns som att du får för mycket uppmärksamhet. Uppmärksamhet du inte förtjänar.
Ändå kommer åttonde maj nog alltid att kännas lite extra i magen.

Jag drömde en knasig dröm inatt. Jag hade fildelat och jagades av polisen. Jag menar jagades. Jag sprang genom stan, in och ut i affärer, upp och ner för trappor, med poliserna bakom mig. Jag flydde, jag efterlystes. Jag blev en kändis på bara ett par timmar. Folk kände igen mig och hyllade mig som en hjälte där jag sprang, men jag visste inte vem jag kunde lita på, kunde inte stanna kvar på en plats. Stevsie var där, han sa att det var för sent och log när han sa det. Jag fick sms och handskrivna meddelanden som önskade mig lycka till. Du var där Wolf. Jag tror att du tyckte att det var roligt, som en skruvad komedi du önskar att du var med i. Du stod bredvid mig och log när jag köpte en varm jacka att klara natten i. Sen sprang jag vidare. Jag hade nog kunnat springa hela natten, men jag visste inte vart jag skulle springa. Behövde ta mig ut ur staden, bort från människor. Sprang förbi en grupp uteliggare och tänkte att nu är jag som dem. Hemlös.

Det här examensarbetet sätter verkligen sina spår.

Så ska jag bygga något större

Jag tappar kontakten. Kommer inte på fler ord att säga. Du vet allt, jag vet inget. Det är som att jag matar dig med delar av mig själv och jag börjar liksom ta slut. Jag tror att du är mätt också. Men du tar emot ändå, för är det något du är så är det artig. Jag tror att du skyddar dig själv. Om du inte bjuder på något så kommer du alltid vara intakt. Men att vara intakt är inte att vara hel. Jag har nästan tagit slut i min jakt på att bli hel. Det låter bakvänt, men jag tror att det är så det fungerar. Det är tänkt man ska få lika många delar som man ger bort. Bygga ett nytt jag med nya delar. Så man får litegrann av någon annan. Jag tror att delar av dig skulle göra mig hel. Så jag ger lite till. Kanske tycker du inte att det du fått är likvärdigt med det du har att ge. Kanske krävs det bara lite till.
Men jag undrar om jag någonsin kommer få tillräckligt tillbaka.
Jag tror att jag måste sluta ge dig sånt du inte ber om.
Och jag tror att jag måste börja ta tillbaks.

Efterskottsönskan

För dem som desperat ändå vill ge mig en födelsedagspresent kommer här Swerve 32!
Väskan har hjul, bärhandtag och ryggsäcksremmar och lämpar sig utmärkt för att resa utan att veta vart man ska, eller vart man hamnar i slutändan. Den är dock på 95L, vilket jag kan tycka är lite over-the-top... En dylik modell runt 60-70L skulle nog räcka. Så sätt igång att skramla gott folk! Mommy needs a new bag!

När man inte vet

Jag undrar om han mår som jag. Jag undrar om han rycker till när han påminns om mig, jag undrar om han läser mina statusuppdateringar, om han översätter sånt han inte förstår. Jag undrar om han föredrar begränsad kontakt framför det stundtals intensiva vi hade förut. Jag undrar om han ångrar sig. Ibland undrar jag om han tänker skriva något, om han sitter med fingrarna på tangentbordet, men att han bara inte vet vad han ska säga. Jag undrar om han vill att jag ska skriva mer. Eller mindre.
Jag undrar om han har träffat nån annan. Eller om han skulle säga något om han gjorde det. Jag undrar hur jag skulle reagera om han gjorde det.
Jag undrar om han tänker på mig, om han önskar att jag vore där. Jag undrar hur han tänker. Vad han vill. Vad han förväntar sig. Jag undrar om han alltid kommer att ge upp. Om han någonsin kommer att kämpa. Jag undrar om det är värt det. Och jag undrar vad som vore lättast.
Mest av allt undrar jag hur det har kunnat gå fem månader utan att jag lyckats limma ihop en enda del av det som gick sönder. Och hur lång tid det tar innan det är helt igen.

Weakness

Jag är svag. De hade 200grams chokladkakor för 10:- på ICA, så jag kunde ju som inte låta bli. Tänkte inte öppna den, men sen satt jag här... och hade tråkigt. Ops... Och inte blev det nå tränat ikväll heller, istället ska jag iväg på jobbet om 45 minuter eftersom Arne fick akutinkalla mig då J blev sjuk. Så, jobb 22-08 och sedan ska jag och Jo på gymmet imorrn bitti. Sen projektarbetande vid köksbordet hela dagen innan tvätt och bak på kvällen. Vad tror ni? Cookies och chokladrutor? Förresten är ni välkomna på fika till helgen. Nån gång.

Ask me no questions and I'll tell you no lies

Jag undrar om barnmorskor har lärt sig att inte ställa för mycket frågor om folks relationer. Lite:

- "Har du en fast partner?"
- "Njao, eeeh... njää... eller jao... ehm... typ... kanske... nja?"
- "Okej. Då ska jag bara kolla blodtrycket..."

Undrar hur många med struliga förhållanden som kommer in till dem egentligen. Lär ju vara en del. Det kanske är bäst att inte fråga för ingående.

Bilmarodören

Idag kom jag hem från Uppsala. Jag klev upp klockan sex hemma hos Ann, tog bussen till bussen till flyget till Umeå. Landade tio i tio. O kom och hämtade mig, jag frågade hur det hade gått med bilen. Han sa att nån hade backat in i den på parkeringen vid honom. Jag trodde att han skämtade. Det gjorde han inte. Bakdörren är repad och bucklig och jag var tvungen att ringa till pappa och tala om att bilen som han var så snäll och körde trettio mil med för att jag skulle få låna numera är trasig. Jag anförtrodde den till O och nu är den trasig. Pappa anförtrodde den till mig och nu är den trasig. Jag är världens sämsta dotter. Som tur var hade han som backade in i den lämnat en lapp med telefonnummer på vindrutetorkaren, så pappa ska ringa honom för att fixa med försäkringen. Det finns alltså fortfarande ärliga människor i världen. Fantastiskt.

I vilket fall. Efter att ha pratat med pappa åt jag min andra frukost för dagen och åkte på skolan. Där filmade vi lite konsumenter och sedan åkte vi till mig och redigerade film och skrev rapport till klockan fyra, då vi åkte och lämnade tillbaka kameran för förhoppningsvis sista gången.

Nu är jag nyduschad och nerkrypen i min egen säng och det ska bli himla skönt att få sova hemma inatt. Jag har haft en fantastiskt fin helg och det är kvällar som de här jag inser hur mycket jag saknar mina fina pojkar och Ann ändå. Och du har rätt Wolf, det finns inga som kan ersätta er.

Vecka 14

En ny vecka. En ny planering. Nya planer. Den här veckan ska också fyllas. Examensarbete. Träna. Tvätta. Städa. Baka. Till helgen kommer familjen upp. Vi ska äta tårta. Jag hoppas att jag får en bra present, fast jag vet inte vad det skulle kunna vara. För första gången någonsin har jag inte önskat mig något, inte haft behov av att önska mig något. Det finns ingenting jag akut vill ha, mer än mängder med pengar, ett ordnat lägenhetskrångel och en tidsmaskin. Ingenting mina fina föräldrar kan fixa tyvärr. Så för första gången i mitt numera 23-åriga liv har jag ingen aning om vad min familj köpt i födelsedagspresent till mig. Det är faktiskt ganska spännande.

Saker att längta till -09

* Att Bali ska ta slut 14/2
* Dejt med advokaten 9/2
* Mammas 50årsfest 7/3
* Valborg i Uppsala 30/4
* Födelsedag i Uppsala 2/5
* Få en fil. kand. i Digital Medieproduktion 3/6
* Midsommarafton 19/6
* Flytta ur lägenheten 30/7
* Åka till London och träffa flickorna 8/8
* Åka till Sydney 16/8
* Åka till Toronto över jul, alternativt få besök i Sydney ca 20/12
* Östensson på besök, ca 17/2
* Östmansflickorna på besök
* Bli fit
* Få lön
* Sarah på besök 26/3
* Få ordning på lägenhetskrånglet

Det är ingen vanlig dag...

Jag har haft en fantastisk dag. Det är nästan så att den här födelsedagen toppar många andra jag har haft i mina dagar. Jag kanske gick miste om en del presenter genom att inte vara hemma i Matfors, men å andra sidan behöver jag ingenting och kommer ändå att bli firad av familjen senare i maj. Nä, att stanna kvar i Uppsala över helgen var en riktigt bra idé. Jag har blivit bjuden på tårta på Konditori Fågelsången med mammas kusin Maria och pratat en massa släktrelaterat strunt. Jag har cyklat omkring i Uppsala och nästan lärt mig hitta hjälpligt. Jag har ätit en fantastiskt god middag på en grekisk restaurang tillsammans med några av de människor jag tycker bäst om i hela världen. Och sen toppades det med kladdkaka och UNO och en hel del struntprat. Det hade ju knappast kunnat blivit bättre. Dessutom fick jag en present av Wolf m.fl. och bara det är ju hur fint som helst. Tack!

Gårdagen var också riktigt bra! Det var massa pengar på buss, en fyra timmar lång promenad, lunch vid en herrgård, vass, sol, vatten, Mattias Klums stuga, Carolas fästning och andra överklasshus i närheten av Anns barndomshem. Sedan pizza i en park, tågspel i ett nyktert korridorsboende och många slag och många sparkar på pojkarna, bara för att det var kul.

Det skulle vara kul att göra den här helgen till något årligt återkommande, men nästa år befinner jag mig som bekant på en annan ort. Jag tror att det sakta börjar sjunka in på riktigt nu. Galenskap.

Sinnessjuka sopor

Valborg i Uppsala är något av en upplevelse. Forsränningen i sig är väl inte det häftigaste eller mest unika, utan det jag reagerade på var skräpet. Och människorna. Nämen ni förstår inte om ni inte varit i Ekonomikumparken efter att de flesta dragit sig hemåt. Det är ett berg av sopor, ett krigshärjat land mitt i anrika Uppsala. Det är helt sinnessjukt. Att folk kan skräpa ner så mycket. Jag har bilder, så ni ska få se lite senare.
Och sen människorna då. Hundratusentals fulla studenter som tar över varenda yta i stan, en korridorsfest som blir så stor att den skapar en 30 meter lång kö och väller ut på gräsmattan. Folk på varje kvadratmeter. Fest i alla korridorer på Studentvägen. Och engångsgrillar. Överallt.

Men idag är det maj. Som jag har sett fram emot maj. Nu jävlar närmar vi oss upploppet!
Vi ska fira med att åka ut till Vreta och stalka Mattias Klum.