Nu är jag hemma i nordliga Umeå igen, och här blir jag nu kvar i ungefär fem dagar till, innan det är dags att packa väskorna och åka hem till Sundsvall igen. Det är ett himla rännande, men jag älskar att fylla tiden med något. De som känner mig vet ju att jag har haft ett problem med det. Nu verkar det ha lossnat för tillfället i alla fall, jag är överhopad av saker jag måste ta itu med, inte minst de sista planeringsdetaljerna för mormors 70-årskalas på Söndag, och det faktum att vi har tenta på Onsdag och att Jim med vän kommer hit och lånar soffan mellan Tisdag och Torsdag. Någonstans därimellan hade jag tänkt trycka in några små promenader med lånehunden också. Fråga mig igen varför jag är hundvakt? I alla fall, det är trevligt att ha nåt att göra, även fast jag just nu kan tänka mig andra och bra mycket roligare saker att uppehålla mig med. Men det är inget som ska tas upp till begrundande, varken här eller någon annanstans. Hur var det nu igen? Blockad?
Helgen i alla fall, eller fredag-lördag, var trevlig, jag trivs alltid i Övik med mina fina flickor där nere (ovant att skriva nere, jag har alltid refererat till Övik som "uppe"). Synd att det blåste så himla mycket, annars hade vi kunnat ta en trevlig promenad så Leo hade fått sträcka på benen och kanske lugna ner sig lite. Han blir lite stressad av nya platser, så det var nog bra att vi åkte hem igår kväll. På vägen hem såg jag en bilolycka mitt i utfartsrondellen från Övik, och några minuter senare såg jag en jättestor älg som sprang över vägen. Dessa två iaktagelser var inte relaterade. Det som retade mig var bara att jag inte satt på passagerarsätet och kunde fota dem. Jag hade kameran beredd, så mycket har jag lärt mig, men det är svårt att få bra bilder när man samtidigt kör i 110, eller försöker svänga ut ur en rondell för att undvika att krocka med en enorm brandbil. Så, inga bilder på det. Ni får fantisera.
Nu sitter jag här på mitt rum och väntar på att fröken Lundgren ska ta kontakt, eller ringa på dörren, för jag är för lat för att börja med ljudläggningen utan henne. Fast jag skulle kunna läsa den trista boken. Jo, det skulle jag kunna. Men... ja, vi får se. Sen kanske. Det är tragiskt, jag behöver vår egna Hitler för att komma igång med arbetet, farligt att bli beroende. Jag får skärpa till mig!
Äsch. Ta en choklad och var glad!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar