Inatt drömde jag om att jag och Zandra skulle gå ner på stan och fota soluppgången över Umeälven. Det var jättemörkt, och jag fyrade iväg några foton, och sen började solen gå upp. Det var helt magiskt! Jag tog kort var tredje millisekund, solen sken så starkt, ljuset var så hett, himlen färgades röd och jag har aldrig sett något så vackert. Så gick solen i moln och vi tänkte att det var ändå rätt skönt med en paus, så jäkla varmt som det blivit. När så solen kom tillbaka förvandlades solljuset till lava, som med stigningen av solen även den steg och bredde ut sig allt mer över marken. Men färgerna!! Det var så fantastiskt häftigt och jag fotade och fotade som en galning. Lavan började närma sig och vi backade lite. Den kom ännu närmare och jag började oroa mig för att hettan skulle skada min kamera. Så vi backade lite till. Men lavan fortsatte att närma sig oss och till slut kunde vi inte backa längre. Men jag fotade på, för det var ju så inihelvete vackert. När lavan var bara några dm bort var det olidiligt varmt, och jag tänkte att kameran nu verkligen inte mådde bra. Men stackars älskling. När vi nästan blivit utplånade av lavan vaknade jag dock, så jag antar att kameran klarade sig. Och minneskortet. Alla de där fantastiska bilderna! De var fan värda att dö för.
... är jag skadad?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar