Fortfarande deprimerad... men dagen är snart slut, kanske blir det bättre imorgon? Tiden läker alla sår sägs det ju. Men jag vill ha henne tillbaka... nu.
I alla fall så tänkte jag berätta om det som inte sugit sen sist då...
Zandras pears kom på söndagen, jag hade lagat slottsstek och hasselbackspotatis för att smöra lite, och jag tror att det lyckades. De var himla trevliga, och pappa Jäger fattade man ju till och med vad han sa ibland, dalmas i grunden som han är. Vi åt och åt och åt och sen packade vi ihop alla Zandras prylar, och sen fikade vi och sen gick the Jägers och lade sig. Jag och Zandra stannade uppe och tittade på film och gosade och hade en riktig "sista natten med gänget"-kväll. Synd bara att det var sista natten... Nåja...
Imorse vaknade jag okristligt tidigt av att pappa Jäger pratade i telefon, och jag tänkte att man kan ju inte ligga kvar och vara otrevlig, så upp och hoppa, efter ett fåtal timmars sömn och in i packningshypen igen. Zandra har faktiskt sjukt många grejjer för att inte ha några grejjer... jag trodde att allt var mitt, men djävulen finns i detaljerna, eller hur var det nu? Efter ett par timmars packande och frukostfikande lämnade hon mig således i tårar.
Men ingen tid att sörja, iväg for jag, för att hämta syster från bussen, då hon kom från Luleå för att göra ett pitstop hos mig innan hus/hundvaktandet i Sundsvall tar fart när resten av familjen åker till Turkiet (utan mig!)
Så idag har vi traskat omkring på Ersboda, samt tittat på film. Eller, jag tittade, hon sov. Vilket jag också skulle velat göra... men har man börjat se filmen så ska man tamejtusan se klart den också.
Nu sover hon sött inne på min älskades rum, och jag sitter här och borde göra detsamma. Men jag kan inte sluta tänka på hur det kan bli ibland, när man vågar chansa, vågar riskera något. Ibland blir det så otroligt bra helt enkelt.
Man kanske borde försöka oftare?
I alla fall så tänkte jag berätta om det som inte sugit sen sist då...
Zandras pears kom på söndagen, jag hade lagat slottsstek och hasselbackspotatis för att smöra lite, och jag tror att det lyckades. De var himla trevliga, och pappa Jäger fattade man ju till och med vad han sa ibland, dalmas i grunden som han är. Vi åt och åt och åt och sen packade vi ihop alla Zandras prylar, och sen fikade vi och sen gick the Jägers och lade sig. Jag och Zandra stannade uppe och tittade på film och gosade och hade en riktig "sista natten med gänget"-kväll. Synd bara att det var sista natten... Nåja...
Imorse vaknade jag okristligt tidigt av att pappa Jäger pratade i telefon, och jag tänkte att man kan ju inte ligga kvar och vara otrevlig, så upp och hoppa, efter ett fåtal timmars sömn och in i packningshypen igen. Zandra har faktiskt sjukt många grejjer för att inte ha några grejjer... jag trodde att allt var mitt, men djävulen finns i detaljerna, eller hur var det nu? Efter ett par timmars packande och frukostfikande lämnade hon mig således i tårar.
Men ingen tid att sörja, iväg for jag, för att hämta syster från bussen, då hon kom från Luleå för att göra ett pitstop hos mig innan hus/hundvaktandet i Sundsvall tar fart när resten av familjen åker till Turkiet (utan mig!)
Så idag har vi traskat omkring på Ersboda, samt tittat på film. Eller, jag tittade, hon sov. Vilket jag också skulle velat göra... men har man börjat se filmen så ska man tamejtusan se klart den också.
Nu sover hon sött inne på min älskades rum, och jag sitter här och borde göra detsamma. Men jag kan inte sluta tänka på hur det kan bli ibland, när man vågar chansa, vågar riskera något. Ibland blir det så otroligt bra helt enkelt.
Man kanske borde försöka oftare?
2 kommentarer:
:( Måste känns väääldigt tomt nu
ooo anar att detta är nåt jag vill höra mer om!!!
Skicka en kommentar