För det kan inte alltid vara soligt, ibland måste det få regna för att något ska kunna växa

Och det tror du inte att jag förstår? Men det var väl aldrig det som det handlade om, eller hur? Du ville helt enkelt inte. Men jag vill inte diskutera det mer, det är överspelat. Ibland blir jag bara så trött på att vara en push-over. För det är jag inte. Inte med någon annan. Men med dig är det annorlunda, jag låter dig leda och följer snällt i dina fotspår, för så har det ju alltid varit, i över 20 år nu. Och det gör mig oftast ingenting, det kan vara ganska skönt att bara flyta med. Det finns ju ändå en anledning till att ordet "kompis" finns med i ekvationen. Jag älskar dig ju, för att du är du och precis som du är. Men ibland känns det som att jag bara glider med på ett litet hörn och aldrig riktigt har nån koll på vad som händer. Som att jag bankar på dörren och vill komma in, men allt du öppnar är ett fönster som jag inte ens når.