Dagens:
Strax efter klockan tio säger jag till syster Elina att något kittlar mig på foten. Hon kastar en blick ditåt och säger att jag inbillar mig. Då gör jag väl det då, tänker jag, det vore ju inte första gången. Så sitter vi i godan ro och tittar på skräpTV tillsammans, och har det sådär mysigt som två systrar kan ha det när den ena jobbat en massa och nu har helgen ledigt, och den andra är lite förkyld och har legat i soffan hela dagen. Vid elvatiden börjar Tanja att gnälla och jag reser mig för att gå ut med henne. När jag gått runt hela vardagsrumsbordet för att dra upp Elina så hon ska följa med hugger det plötsligt till i knäet. Det känns precis som att någon stuckit in en synål rakt in och nu liksom vickar på den. Jag drar av mig byxorna (att kavla upp dem är inte att tänka på, de är väldigt tajta) och ser en geting som frenetiskt borrar in sitt tortyrredskap rakt in i mitt stackars oskyldiga knä. Nu blir jag förbannad och mosar fanskapet med ett snorpapper som råkar finnas till hands. Kvar i knäet sitter gadden, och jag ser hur det pulserar in sitt svidande gift, nu utan assistans av resten av getingen. Elina rusar runt huset i jakt på en pincett (note to self: skaffa en pincet, ha den till hands) och till slut får jag ut gadden. Genast sprider sig den ilsket röda svullnaden runt den kroppsdel som jag faktiskt hade tänkt använda att gå med. Elina säger att det ska hjälpa med potatismjöl, så den närmaste kvarten sitter jag med knäet täckt av just detta och känner mig urfånig. Det är inte förrns nu jag inser att getingen måste ha krypit upp i mina (tajta!!) byxor för en hel timme sedan, och sedan vandrat uppåt för att slutligen bli irriterad när jag hotade att klämma den när jag böjde på benen. Ondskefulla varelse, jag kände ett starkt behov av att döda den kroppsdel för kroppsdel, men tyvärr var den redan död.
Och nu bultar det i hela benet, jag är röd som en korg tomater och salubrinet som mamma sa skulle hjälpa stinker apa. Det är bara att erkänna; jag är nog för klen för mitt eget bästa. Better shape up.
Men fasen vad ont det gör, för att bara vara som en synål vill säga.
Strax efter klockan tio säger jag till syster Elina att något kittlar mig på foten. Hon kastar en blick ditåt och säger att jag inbillar mig. Då gör jag väl det då, tänker jag, det vore ju inte första gången. Så sitter vi i godan ro och tittar på skräpTV tillsammans, och har det sådär mysigt som två systrar kan ha det när den ena jobbat en massa och nu har helgen ledigt, och den andra är lite förkyld och har legat i soffan hela dagen. Vid elvatiden börjar Tanja att gnälla och jag reser mig för att gå ut med henne. När jag gått runt hela vardagsrumsbordet för att dra upp Elina så hon ska följa med hugger det plötsligt till i knäet. Det känns precis som att någon stuckit in en synål rakt in och nu liksom vickar på den. Jag drar av mig byxorna (att kavla upp dem är inte att tänka på, de är väldigt tajta) och ser en geting som frenetiskt borrar in sitt tortyrredskap rakt in i mitt stackars oskyldiga knä. Nu blir jag förbannad och mosar fanskapet med ett snorpapper som råkar finnas till hands. Kvar i knäet sitter gadden, och jag ser hur det pulserar in sitt svidande gift, nu utan assistans av resten av getingen. Elina rusar runt huset i jakt på en pincett (note to self: skaffa en pincet, ha den till hands) och till slut får jag ut gadden. Genast sprider sig den ilsket röda svullnaden runt den kroppsdel som jag faktiskt hade tänkt använda att gå med. Elina säger att det ska hjälpa med potatismjöl, så den närmaste kvarten sitter jag med knäet täckt av just detta och känner mig urfånig. Det är inte förrns nu jag inser att getingen måste ha krypit upp i mina (tajta!!) byxor för en hel timme sedan, och sedan vandrat uppåt för att slutligen bli irriterad när jag hotade att klämma den när jag böjde på benen. Ondskefulla varelse, jag kände ett starkt behov av att döda den kroppsdel för kroppsdel, men tyvärr var den redan död.
Och nu bultar det i hela benet, jag är röd som en korg tomater och salubrinet som mamma sa skulle hjälpa stinker apa. Det är bara att erkänna; jag är nog för klen för mitt eget bästa. Better shape up.
Men fasen vad ont det gör, för att bara vara som en synål vill säga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar