Dödens rand

Ja, så känns det. Som att jag ligger på dödens rand. Eller åtminstone kändes det så imorse. Fast egentligen började det redan igår. Jag kände mig riktigt hängig igår när jag åkte på jobbet, men jag ville inte missa en dagslön, så jag åkte ändå. Väl där började jag tycka att det var en dum idé och tänkte åka hem igen efter lunch. Men strax efter nio fick gubben ett anfall, och sen sov han ju... Till fyra. Och jag var tvungen att vara kvar för att se till att han inte fick ett till anfall. Och jag kunde ju sitta och läsa och slapp göra nåt ansträngande alls. Men jag var helt borta. Åkte hem vid åtta, låg i sängen klockan tio. Någonstans mitt i feberdrömmarna fick jag ett sms, men jag kunde inte riktigt greppa om det var på riktigt eller inte, och jag vaknade ett par timmar senare av att klockan ringde och det var dags att åka på jobbet igen. Men jag orkade inte. Jag orkade verkligen inte, stapplade ur sängen och försökte hitta ett nummer att ringa. Vilket visade sig vara lättare sagt än gjort. Men, Lindgården är upplyst och Eva också, så det löste sig förhoppningsvis ändå. Jäkla miffon att inte sätta ut några nummer för sjukanmälan. De får skylla sig själva.
Så den här dagen har bestått i att ligga på soffan och fördriva tid med E, som verkade vara ungefär lika borta som jag. Ingenting vettigt blev gjort, för jag visste knappt vart jag hade mig själv. Blev lite bättre framåt kvällen (kan ha berott på diverse vita piller), så vi käkade kräftor och sen släppte jag ut Pix i 20 minuter, under noggran övervakning. Och nu är jag helt slut, efter att ha gjort... ingenting.
Blä.