Distanserad

Man tror att man har stenkoll på läget, att man accepterat vart man är och att man för ovanlighetens skull är nöjd precis som det är. Sedan dyker det upp ett blondt yrväder och hela världen drar efter andan och tänker: "Ja! Det är precis vad jag letat efter!" och man hakar på, men det är liksom inte lika roligt när man inte är ensam om det. Så man tänker att näe, det får vara, jag ska inte bli som dem. Men det är så svårt att låta bli att tänka den där tanken, den som gör att allt börjar rulla igen. En önskan, ett begär. Och det borde inte vara så svårt, men av någon outgrundlig anledning så är det helt omöjligt. Inte för er, ni får det att verka så lätt. Men för mig. Det verkar helt omöjligt, och hur uppenbar måste man vara innan det blir pinsamt?
Men missförstå mig inte nu, det är lugnt, det är framåt, framåt, och aldrig tillbaka. Det är no worries, och det som händer händer.
Och bara det är ju helt fantastiskt.