Det här är en påminnelse till mig själv om de människor som gjorde mig till den jag är. Det känns som så länge sedan, men det är det egentligen inte. De där åren när allt jag ville var att följa med på en resa till, bara se det där bandet en gång till, få chansen att träffas, prata, stjäla en kram kanske. Jag var så ung och oerfaren, men de åren formade mig. När jag upptäckte att det fanns fler som var som jag, som tyckte som jag, och vi tog tillsammans till oss all den visdom, all den mentalitet som fanns att insupa. Jag lärde mig att det är okej att vara pinsam, att det viktigaste inte är att passa in, utan att trivas med den man är. Och alla de fantastiska människor jag träffade, av vilka några blev mina vänner. Och vi hade något speciellt, dem och jag, för vi visste vad som var viktigt, och vi delade samma värderingar. Så för ett tag lät jag dem forma mig, och vi växte tillsammans. På grund av dessa underbara människor är jag den jag är idag. Och ibland ser jag tillbaka på den tiden och önskar att jag fortfarande hade kontakt med dem. Trots att jag vet att när vi växte tillsammans så växte vi också isär. Jag älskar dem fortfarande, men jag vet inte vilka dem är nu. Vad de gör, hur de lever, om de liksom jag inser hur lyckligt lottade vi var som hade varandra, om så bara för en kort stund. Varje dag fattar jag beslut och tolkar situationer baserat på det jag lärde mig då. Och det är jag tacksam för. Så tacksam så ni anar inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar