Just in case anybody needed to know

Nyss hemkommen från jobbet möts jag av någon som försöker leka djävulen. Eller ja, det kanske är att ta i, men Ida flashar mig med bilder av världens i särklass sötaste kattunge. Och sedan upplyser hon mig bestämt om att denna underbara varelse tillhör mig. Jag suckar och trånar och VILL så gärna, men går det? Kan jag? Pix vill ha en kompis, det har jag sagt länge, men är det läge? Är det crazy catlady-varning? Jag vet inte! Jag måste fundera på det här. Rätt länge.

I övrigt är jag nu halvvägs igenom min mardrömshelg, och hittills kan jag inte påstå att den varit så mardrömslik som jag trodde. Torsdagen ägnade jag åt att skriva utvärderingsrapport för projektarbetet, eftersom S satt med nån artikel hela kvällen. Och sen igår var vi till en kompis till S och kollade på Idol och åt kladdkaka. Det kunde ju helt klart ha varit värre. Ikväll börjar jag halv fem och jobbar sen 24 timmar, så det är väl det som är mardrömmen, kanske. Vi får väl se. Inatt när S larmade trodde jag på fullaste allvar att det var ett tecken att jag skulle ladda cykeln. Vilken cykel, det vet jag inte, och varför, det vet jag inte heller. Men jag var helt säker på att cykeln skulle laddas, och jag kunde för mitt liv inte komma ihåg vart jag lagt laddaren.

Den här dagen ska ägnas åt rekreation, sanering av lägenheten och kanske möjligtvis veckohandling på Ica. Vi börjar med rekreationen.