Självömkan del 1

Jo, för det är faktiskt fruktansvärt synd om mig.
Precis hemkommen från jobbet, där jag fick ta hand om en hostig S. Tilläggas bör att jag själv varit på gränsen att bli förkyld i ungefär två veckor, men skjutit upp det eftersom jag har haft så mycket att göra på skolan. Men som sagt så hade vi redovisning igår, och därför bestämde sig min sjuka för att bryta ut. Fine, tänkte jag, lite förkylning överlever man väl. Vad jag inte visste var att den skulle sätta sig på balansen. Så vid femtiden inatt, när en extremt hostig S kungjorde att hon behövde uppsöka toaletten, började hela världen svaja för mig. Allt blev svart och jag blev tvungen att sätta mig på golvet. S sa att jag var blek som ett lakan i ansiktet. Men jag överlevde, S fick komma på toa och jag fick sen gå och lägga mig och sova till kvart i nio. Promenaden hem var sen ett mindre äventyr. =) Nu ligger jag i soffan och försöker vila av mig den yrsel som plågat mig sedan natten så jag kan följa med Jo till stan och kolla på Umeås version av Miami Ink.

Men så att alla vet det; det är alltså hemskt synd om mig idag. Så är det nån som vill komma förbi med hönssoppa så är det bara att kliva på. Det är inte låst.