Hon dödade mig inte. Sanna alltså. Inte heller blev hon så arg som jag hade räknat med. Det kändes ofattbart skönt att hon fortfarande gillar mig. Som hon sa: "Det hade varit en annan sak om du inte var du, då hade jag bara mist en arbetskraft. Men du är ju min kompis!" Vilket var underbart att höra. Jag hoppas att jag får fortsätta jobba när jag kommer hem igen. Man vet aldrig.
Åh, idag ska vi inte göra något speciellt överhuvudtaget på jobbet, ingen handling och ingen matlagning. Jag får trycka smörgåstårta och kladdkaka också. =D Livet är bra fint ibland.
Fast jag är nervös, såklart. Som ett vrak. Fast ändå... litegrann tror jag inte på det än. Vi får väl se vad som händer. Jag tror på ett ingenting, nån som sätter mot?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar