Andra natten i rad som jag drömmer den där drömmen. Jag har en barn, en nyfödd pojke, och jag älskar honom över allt annat. Men ibland glömmer jag bort att han finns. Som när jag dagen efter födseln åker hem till mina föräldrar för att berätta de goda nyheterna. Jag sätter mig vid köksbordet och fikar, och inte förrns en halvtimme senare kommer jag ihåg att barnet ligger i hallen. Det är världens finaste pojke, han skrattar alltid och jag hör honom aldrig gråta. Ändå verkar jag vara världens sämsta mamma. Jag lägger honom att sova i mamma och pappas dubbelsäng, och han sover hela dagen. Jag glömmer bort att han ligger där och går ut och gör andra saker. Ibland kommer jag ihåg och går in och tittar på honom när han sover, men jag är upptagen med annat, så jag stannar aldrig länge. Mamma tycker att jag låter honom få sova för mycket, tror att jag inte kommer få honom att somna på natten då.
På kvällen efter att jag fött honom kommer jag på att jag kanske borde berätta för mormor. Varför väntade jag så länge? Och det verkar som att ingen vetat om att jag väntat barn. Och vem är pappan? Det verkar inte finnas någon.
Efter att ha drömt den här drömmen vaknar jag med känslan av att något fattas mig. Och under några få skälvande sekunder susar en tanke genom tomrummet innanför pannbenet: jag vill ha ett barn.
Jag skakar det av mig. För det vill jag ju inte alls. Inte nu! Men jag, som alltid har sagt att det inte alls är nödvändigt för mig att skaffa barn, jag skakas nu i grundvallarna av denna plötsliga tanke. Jag har insett nu. Vart jag är på väg.
Jag är inte alls äventyrerskan, den ständiga singeln, utan band och restriktioner, den med möjlighet att göra precis vad som andan faller på. Jag är inte den som kommer att resa runt i världen hela livet, uppleva allt som finns att uppleva, smaka alla smaker. Det är inte jag. Jag är precis som alla andra. Precis som dig. Och jag vill ha det du har. Något annat skulle inte räcka.
Och det komplicerar ju allting.
Men i några år till får jag vara äventyrerskan. Innan paniken sätter in. Det är så mycket man ska hinna innan det är för sent. Det är så mycket jag vill göra!
Jag kommer aldrig att hinna ikapp dig. Vi kommer aldrig att vara på samma ställe samtidigt igen. Och jag saknar dig.
På kvällen efter att jag fött honom kommer jag på att jag kanske borde berätta för mormor. Varför väntade jag så länge? Och det verkar som att ingen vetat om att jag väntat barn. Och vem är pappan? Det verkar inte finnas någon.
Efter att ha drömt den här drömmen vaknar jag med känslan av att något fattas mig. Och under några få skälvande sekunder susar en tanke genom tomrummet innanför pannbenet: jag vill ha ett barn.
Jag skakar det av mig. För det vill jag ju inte alls. Inte nu! Men jag, som alltid har sagt att det inte alls är nödvändigt för mig att skaffa barn, jag skakas nu i grundvallarna av denna plötsliga tanke. Jag har insett nu. Vart jag är på väg.
Jag är inte alls äventyrerskan, den ständiga singeln, utan band och restriktioner, den med möjlighet att göra precis vad som andan faller på. Jag är inte den som kommer att resa runt i världen hela livet, uppleva allt som finns att uppleva, smaka alla smaker. Det är inte jag. Jag är precis som alla andra. Precis som dig. Och jag vill ha det du har. Något annat skulle inte räcka.
Och det komplicerar ju allting.
Men i några år till får jag vara äventyrerskan. Innan paniken sätter in. Det är så mycket man ska hinna innan det är för sent. Det är så mycket jag vill göra!
Jag kommer aldrig att hinna ikapp dig. Vi kommer aldrig att vara på samma ställe samtidigt igen. Och jag saknar dig.
1 kommentar:
Miss you to Darling. Men kanske att vi kompletterar varandra. Du får leva drömmarna åt mig, så lever jag familjelivet åt dig. Och rätt vad det är så står du där med man och barn, och undrar om du hunnit allt du borde... Jag tror man alltid sneglar över axeln, på det som andra har
Skicka en kommentar