En sån där kväll när det är svårt att somna. Tänker ett par steg för långt. Sådär som man gör.
Jag drabbades av en sådan lust att städa. Diska, dammsuga, dammtorka. Möblera om. Dekorera. Sortera papper. Lägga ut lägenheten på Blocket. Köpa de där hyllorna jag tänkt på så himla länge. Boka flygbiljett.
Jag vill åka nu. Nu. Precis den här minuten är jag exakt så less på det här att det inte finns något jag hellre skulle vilja göra än att hoppa på det där Lauda-planet, sova bort 30 timmar och landa i ett sensommarsoligt Sydney. Andra dagar är jag märkligt kluven. Inte så att jag ångrar mig, aldrig. Jag ser fram mot den här resan med en iver och en nervositet som liknar den av en andra dejt. För det är väl ungefär vad det är. Vår första dejt var fantastisk, Sydney visade upp alla sina bästa sidor och jag var glad och solbränd och hade fickorna fulla av pengar som brände. Det fanns ingenting som kunde gå fel. Den här gången är läget annorlunda, jag kan inte göra allt som faller mig in, och Sydney är svalare. Det kallas vinter, det som de har där när jag kommer. Vinter i allmänhet är ju inte något jag direkt älskar, men jag tror ändå att jag kan genomlida 17-20 plusgrader och lite vind.
Ändå handlar inte den här sömnlösheten om Sydney.
Jag har en känsla. (Woschka, major déjà vù) Jag har haft den förut. Jag har skrivit om den förut. Jag vet fortfarande inte vad den innebär, men jag tror att den är bra. Fast inatt känns den rätt dålig.
Jag överväger mina möjligheter och finner att de är oändliga.
Hela den här smstummeuppbyggande incidenten har nog, i kombination med en riven bit av en pappersservett, gett mig en fantastiskt confident-boost, trots allt. Och det är så himla skönt att det är så det är, och inte som det brukar vara. Du vet ju, eller hur?
Och här är något jag aldrig trodde att jag skulle säga, men jag saknar faktiskt jobbet. Jag har så himla mycket att berätta för Sanna nu. Över en vecka till jag jobbar nästa gång. Usch.
Och så för att avsluta on a high key (nej, jag vet, jag verkar aldrig kunna hålla mig till enbart svenska, tänk bara hur illa det kommer vara när jag bloggar från Australien!) så uppskattade pojkarna min tårta idag. Och kaffekokaren, som jag till slut tog med mig till Opti.café. Och kakorna. Jag tänkte att ju mindre kakor det finns kvar här hemma, desto mindre risk att jag äter upp dem själv. Ibland är jag så smart att jag skrämmer mig själv.
Jag drabbades av en sådan lust att städa. Diska, dammsuga, dammtorka. Möblera om. Dekorera. Sortera papper. Lägga ut lägenheten på Blocket. Köpa de där hyllorna jag tänkt på så himla länge. Boka flygbiljett.
Jag vill åka nu. Nu. Precis den här minuten är jag exakt så less på det här att det inte finns något jag hellre skulle vilja göra än att hoppa på det där Lauda-planet, sova bort 30 timmar och landa i ett sensommarsoligt Sydney. Andra dagar är jag märkligt kluven. Inte så att jag ångrar mig, aldrig. Jag ser fram mot den här resan med en iver och en nervositet som liknar den av en andra dejt. För det är väl ungefär vad det är. Vår första dejt var fantastisk, Sydney visade upp alla sina bästa sidor och jag var glad och solbränd och hade fickorna fulla av pengar som brände. Det fanns ingenting som kunde gå fel. Den här gången är läget annorlunda, jag kan inte göra allt som faller mig in, och Sydney är svalare. Det kallas vinter, det som de har där när jag kommer. Vinter i allmänhet är ju inte något jag direkt älskar, men jag tror ändå att jag kan genomlida 17-20 plusgrader och lite vind.
Ändå handlar inte den här sömnlösheten om Sydney.
Jag har en känsla. (Woschka, major déjà vù) Jag har haft den förut. Jag har skrivit om den förut. Jag vet fortfarande inte vad den innebär, men jag tror att den är bra. Fast inatt känns den rätt dålig.
Jag överväger mina möjligheter och finner att de är oändliga.
Hela den här smstummeuppbyggande incidenten har nog, i kombination med en riven bit av en pappersservett, gett mig en fantastiskt confident-boost, trots allt. Och det är så himla skönt att det är så det är, och inte som det brukar vara. Du vet ju, eller hur?
Och här är något jag aldrig trodde att jag skulle säga, men jag saknar faktiskt jobbet. Jag har så himla mycket att berätta för Sanna nu. Över en vecka till jag jobbar nästa gång. Usch.
Och så för att avsluta on a high key (nej, jag vet, jag verkar aldrig kunna hålla mig till enbart svenska, tänk bara hur illa det kommer vara när jag bloggar från Australien!) så uppskattade pojkarna min tårta idag. Och kaffekokaren, som jag till slut tog med mig till Opti.café. Och kakorna. Jag tänkte att ju mindre kakor det finns kvar här hemma, desto mindre risk att jag äter upp dem själv. Ibland är jag så smart att jag skrämmer mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar