Okej, är ni redo? Det här är vad min resa till Sydney kommer att kosta mig och mitt klena bankkonto, förutsatt att jag inte får Alma-stipendiet: 16 800:- Ganska exakt. Ja, ni läste rätt. Ulf gjorde sitt bästa, det gjorde han verkligen. Men på grund av den förbannade World Youth Week och det faktum att Juli tydligen är högsäsongsmånad så hamnade priset där ändå. Och det gör ont. Men jag antar att det får vara värt det.
Idag har förövrigt varit en rätt kass dag. Jag jobbade inatt för första gången på tre veckor, och det var faktiskt riktigt nice, det kändes skönt att fylla i några timmar på lönerapporten igen. Sedan slutade jag åtta efter att ha klivit upp halv sju för att ta upp Sanna. Gick hem, duschade, tryckte in cykeln i bagageutrymmet (läs: bagageutrymme+baksäte+delar av passagerarsätet) och åkte till Mariedal för att lämna in den hos samma cykelnisse jag använde sist. Bilen småbråkade litegrann på vägen och fick för sig att nästan stanna, men jag har ju som blivit van det, så jag brydde mig inte så mycket. Väl framme i Mariedal upptäckte jag att cykelnissen hade lagt ner! Det svinet. Jag hade inte tid att leta reda på en annan nisse, så jag åkte på skolan. Där fick vi i stort sett ingenting gjort alls, jag lyckades med Mannes hjälp minska antalet lila fyrkanter som föll ner från ingenting. De lila fyrkanterna ska bytas ut till bäbisar och man ska äta dem. Javisstja, jag kanske borde säga att vi håller på att göra flashspel. Jag gör bonusbanan! Ja, i alla fall... vi slutar halv ett och jag kör iväg med bilen för att leta rätt på en cykelnisse. Jag hinner ungefär till korsningen vid kolbäcksvägen där jag måste stanna för att släppa fram trafik. Där blir jag stående. Bilen stannar och vägrar starta igen.
Eftersom jag har varit med om det här förut så tänker jag mest en massa fula ord, slår igång varningsblinkersen och förbereder mig för att gå ut och putta bilen till väggrenen. Då stannar en bil framför mig och en man i mohawk och ungefär en miljon tatueringar kliver ut. Han frågar om jag behöver hjälp. Jag förklarar att min bil är dum i huvudet och att jag hatar den och ska döda den. Han nickar och frågar om han får kolla. I say be my guest. Han kikar lite på motorn och jag säger vad som var fel sist. Så provar han starta bilen och konstaterar att jag inte har någon tomgång, och det var ju konstigt att den bara skulle försvinna sådär. Jag håller med. Vi skruvar lite på tomgångsskruven och vips! så funkar det. Precis som förra gången. Jag tackar tatueringsmannen så hemskt mycket för hjälpen och kan bege mig hemåt igen. Dock så låter bilen som en jetmotor och vibrerar så att jag tror att den är på väg att lyfta och flyga därifrån. Inte så mysigt. Jag vågar inte ge mig ut på cykelnissejakt, utan nöjer mig med att ta mig hem till lägenheten.
Där inser jag att jag lider akut brist på mat, men jag väljer att ignorera det, för nu är jag på dåligt humör och behöver lugna ner nerverna med ett avsnitt Gilmore Girls.
Jag har nu varken cykel eller bil, och det är nästan pinsamt så handikappad jag känner mig. Men på söndag när jag slutat jobba så ska jag ge mig i kast med tomgångsskruven och försöka få till ett lagomt varvtal. Jag har i alla fall ställt den diagnosen att min tomgångsskruv gängar ut sig med tiden, så därför måste man skruva in den med jämna mellanrum. Nu när jag vet det (min egen teori alltså) så kan jag kanske ringa en verkstad så att de får titta på det. Det kanske går att byta ut den. Hur mycket kan en skruv kosta liksom? Så länge jag inte behöver byta hela förgasaren eller nåt sånt. Vad vet jag? Jag kan ingenting om bilar! Det var ju det jag skulle ha soldaten till, men när fördelarna inte väger upp nackdelarna så är det lika bra att strunta i det.
Det fina med det här är i alla fall att man märker hur fantastiska vänner man ändå har här uppe. Både Erika, världens mest upptagna kvinna, och Joanna har erbjudit sig att skjutsa mig och cykeln till en verkstad, eller mig till Ica för att handla. Fina människor det finns i den här världen ändå. =) Jag kanske bör tillägga att ingen av dem har bil, men att de alltså skulle låna en för att skjutsa mig. Fantastiskt.
Nu är klockan nästan mitt i natten, och jag har precis kommit hem från Joanna efter att ha glott lite rulle. Vi såg en kinesisk film som faktiskt var riktigt bra. Väldigt fint foto, snygga fightingscener.
Imorgon börjar jag jobba klockan nio, 24timmars som alltid på helgerna. Så det är nog lika bra att jag går och lägger mig. Vi får hoppas på att morgondagen är snäppet bättre. Oavsett vad så kommer jag ju tjäna pengar på den, och det gör rätt mycket. Jag undrar vad vi ska göra. Hoppas på ingenting alls.
Anyways. Jag lämnar er med några rader från det aktuella spåret:
Idag har förövrigt varit en rätt kass dag. Jag jobbade inatt för första gången på tre veckor, och det var faktiskt riktigt nice, det kändes skönt att fylla i några timmar på lönerapporten igen. Sedan slutade jag åtta efter att ha klivit upp halv sju för att ta upp Sanna. Gick hem, duschade, tryckte in cykeln i bagageutrymmet (läs: bagageutrymme+baksäte+delar av passagerarsätet) och åkte till Mariedal för att lämna in den hos samma cykelnisse jag använde sist. Bilen småbråkade litegrann på vägen och fick för sig att nästan stanna, men jag har ju som blivit van det, så jag brydde mig inte så mycket. Väl framme i Mariedal upptäckte jag att cykelnissen hade lagt ner! Det svinet. Jag hade inte tid att leta reda på en annan nisse, så jag åkte på skolan. Där fick vi i stort sett ingenting gjort alls, jag lyckades med Mannes hjälp minska antalet lila fyrkanter som föll ner från ingenting. De lila fyrkanterna ska bytas ut till bäbisar och man ska äta dem. Javisstja, jag kanske borde säga att vi håller på att göra flashspel. Jag gör bonusbanan! Ja, i alla fall... vi slutar halv ett och jag kör iväg med bilen för att leta rätt på en cykelnisse. Jag hinner ungefär till korsningen vid kolbäcksvägen där jag måste stanna för att släppa fram trafik. Där blir jag stående. Bilen stannar och vägrar starta igen.
Eftersom jag har varit med om det här förut så tänker jag mest en massa fula ord, slår igång varningsblinkersen och förbereder mig för att gå ut och putta bilen till väggrenen. Då stannar en bil framför mig och en man i mohawk och ungefär en miljon tatueringar kliver ut. Han frågar om jag behöver hjälp. Jag förklarar att min bil är dum i huvudet och att jag hatar den och ska döda den. Han nickar och frågar om han får kolla. I say be my guest. Han kikar lite på motorn och jag säger vad som var fel sist. Så provar han starta bilen och konstaterar att jag inte har någon tomgång, och det var ju konstigt att den bara skulle försvinna sådär. Jag håller med. Vi skruvar lite på tomgångsskruven och vips! så funkar det. Precis som förra gången. Jag tackar tatueringsmannen så hemskt mycket för hjälpen och kan bege mig hemåt igen. Dock så låter bilen som en jetmotor och vibrerar så att jag tror att den är på väg att lyfta och flyga därifrån. Inte så mysigt. Jag vågar inte ge mig ut på cykelnissejakt, utan nöjer mig med att ta mig hem till lägenheten.
Där inser jag att jag lider akut brist på mat, men jag väljer att ignorera det, för nu är jag på dåligt humör och behöver lugna ner nerverna med ett avsnitt Gilmore Girls.
Jag har nu varken cykel eller bil, och det är nästan pinsamt så handikappad jag känner mig. Men på söndag när jag slutat jobba så ska jag ge mig i kast med tomgångsskruven och försöka få till ett lagomt varvtal. Jag har i alla fall ställt den diagnosen att min tomgångsskruv gängar ut sig med tiden, så därför måste man skruva in den med jämna mellanrum. Nu när jag vet det (min egen teori alltså) så kan jag kanske ringa en verkstad så att de får titta på det. Det kanske går att byta ut den. Hur mycket kan en skruv kosta liksom? Så länge jag inte behöver byta hela förgasaren eller nåt sånt. Vad vet jag? Jag kan ingenting om bilar! Det var ju det jag skulle ha soldaten till, men när fördelarna inte väger upp nackdelarna så är det lika bra att strunta i det.
Det fina med det här är i alla fall att man märker hur fantastiska vänner man ändå har här uppe. Både Erika, världens mest upptagna kvinna, och Joanna har erbjudit sig att skjutsa mig och cykeln till en verkstad, eller mig till Ica för att handla. Fina människor det finns i den här världen ändå. =) Jag kanske bör tillägga att ingen av dem har bil, men att de alltså skulle låna en för att skjutsa mig. Fantastiskt.
Nu är klockan nästan mitt i natten, och jag har precis kommit hem från Joanna efter att ha glott lite rulle. Vi såg en kinesisk film som faktiskt var riktigt bra. Väldigt fint foto, snygga fightingscener.
Imorgon börjar jag jobba klockan nio, 24timmars som alltid på helgerna. Så det är nog lika bra att jag går och lägger mig. Vi får hoppas på att morgondagen är snäppet bättre. Oavsett vad så kommer jag ju tjäna pengar på den, och det gör rätt mycket. Jag undrar vad vi ska göra. Hoppas på ingenting alls.
Anyways. Jag lämnar er med några rader från det aktuella spåret:
This night is winding down but
Time means nothing
As always at this hour
Time means nothing
1 kommentar:
Ojoj.. inte lätt när det är svårt. Vet hur det är när bilen bara stannar, utan anledning kan man tycka. Bara att höra av sig om du behöver hjälp. För kladdkaka och en kopp te kan jag hjälpa till med nästan vad som helst:o)
Skicka en kommentar