Att uppfylla förväntningar

Igår var det bröllop i Matfors. Jag var utsedd till hovfotograf och hade därför den stora äran att fota brudföljet både innan själva vigselakten och under den. Samt på festen efteråt. Grejen med att gå en medieutbildning och äga en vettig kamera är att folk liksom förväntar sig att man ska vara proffsfotograf och att de kan beordra en att fota saker åt dem, eftersom man ju förväntas tycka att det är roligt, samt att de kan få ut fina bilder billigt istället för att anställa ett dyrt proffs. Och konsekvensen av detta är att man själv aldrig får uppleva händelserna som vanligt folk, som enbart publik och släkting. Istället är man uppi allt och koncentrerar sig mest på att få till bra bilder eftersom det värsta som kan hända är att uppdragsgivaren blir besviken på bilderna och man får skämmas. Man missar alltså halva upplevelsen, vad det nu må vara. Samtidigt kan det ju vara en positiv grej, man får en annan vinkel än alla andra, kanske en närmare inblick. Man ser saker på ett helt annat sätt. Som nu på bröllopet när jag faktiskt stod framför brudparet för att slippa få hundra bilder på deras ryggar. Jag fick istället full-frontal-bilder hela tiden, vilket var mycket bättre ur ett rent fotografiskt perspektiv. Dessutom fick jag dela en intim upplevelse med brudparet på ett helt annat sätt än resten av släkten, eftersom jag faktiskt hade ögonkontakt med dem då och då. Ett par nervösa blickar och snabba leenden med faster A-K, bland annat. Tyvärr innebar det också att jag stod mitt framför publiken där alla kunde se mig precis hela tiden. Jag ansträngde mig för att vara osynlig, rörde på mig så lite som möjligt och tog av mig skorna för att inte klackarna skulle höras. Mamma sa att jag var väldigt diskret, så jag får väl vara nöjd med det.
I alla fall, det jag ville ha sagt var att det är väldigt svårt att vara en i mängden när det gäller sådana här liknande händelser numera. Svårt att bara få vara släkting. Istället är man anställd fotograf och har förväntningar att tampas med. Utmaningen att fånga känslorna på bild, fånga ögonblicken som uppdragsgivaren vill minnas efteråt. Det är lite tråkigt att aldrig få slappna av.
Men, jag tycker ju om att fota, och jag tycker om att hjälpa till, och det är för det mesta kul att ha en större roll i viktiga händelser. Vara lite speciell. Så jag antar att jag får väga det goda mot det onda och fortsätta vara hela tjocka släktens personliga fotograf. Även fast jag egentligen inte är så himla duktig...