Det känns på något sätt som en sån där dag. Jag vet inte riktigt hur det kommer sig. Den har ju ändå varit ganska bra. Fastän det kommer med våren, påminnelserna. Taggarna som kilar in sig i ögonvrån så fort man går utanför dörren. Det är skönast att vara hemma, ensam. No pressure liksom. Mina egna villkor. Fast man vill ju vara ute, komma ut i solen, röra sig bland folk. Det är ju ändå bästa sättet. Det är ett dilemma, det där. Man kan tycka att jag borde vara van.
Ibland tror jag att jag lider av nån slags bristsjukdom. Jag är ju trött hela tiden. Är det så det ska vara? Jag tror jag måste ringa Anna Skipper, hon kan tala om vad jag behöver.
I alla fall så kom jag hem ifrån jobbet klockan åtta, där jag hade spenderat kvällen innan med att högljutt gäspa under S intervju, halsa cola och trycka kexchoklad för glatta livet för att försöka piggna till. Försökte även ge mig på att fixa assistentdatorn, men de spånen har ju tappat produktnyckeln för windows, så jag kan ju inte installera det. Anyways... när jag kom hem hängde jag lite i soffan, tog en dusch, försökte vakna till liv. Plockade lite, diskade. Klockan ett cyklade jag och Jo ner till stan där jag besökte banken, helt i onödan, samt tog fyra svindyra automatfoton för att skicka in min ansökan om IKK (palla skriva Internationellt Körkort hela tiden, ni får lära er förkortningarna!) Så åt vi en himla god kycklingpaj och satt ute i solen och kände oss somriga. Lovely.
Cyklade hemåt igen när Jo gått iväg för att jobba, kom ikapp Maria från klassen strax innan Svingen, så vi gjorde sällskap. Hon går ju faktiskt att konversera med nuförtiden.
När jag kom hem somnade jag i soffan och vaknade lagom till åtta, då jag återigen hoppade upp på cykeln och flöt iväg till universitetet och årets majbrasa. Det var ungefär lika roligt som det brukar vara. Jag begriper inte varför jag envisas med att återvända. Men jag såg i alla fall The Perishers, och de är ju bra. Så... yay!
Nu är det dags för mig att sova, men precis när jag lade mig i sängen fick några grannar för sig att 17 minuter över tolv var en lagom tid att börja smälla raketer på. Såklart. De måste dessutom stå precis utanför fönstret också. Naturligtvis. Undrar om de tror att det är nyårsafton...
Imorgon ska jag städa, baka chokladrutor och tvätta, och sen vid fyratiden blir det att rejsa ner på jobbet för nästa 16-timmarspass.
Är fredag en röd dag också förresten? Jag hörde nåt rykte om det... Jag hoppas inte, jag hade tänkt åka och köpa en tårta då. För jag har världens BÄSTA jobb! När man fyller år får man en tårtcheck! Joo, det är sant, gratis tårta! Sjukt bra.
Anyways. Sömn var det. Vila mina stackars övercyklade leder.
Jag är nog världens klenaste människa. På riktigt!
Btw så träffade jag Erik från gymnasiemedieklassen på The Perishers. Han är bajsnödig att prata med, men det är ju trevligt att höra vad folk har för sig nuförtiden. Han bor numera granne med mina fd imbecillgrannar på Norra Slevgränd. De rökande barnmisshandlarna. Stackars Erik.
Ibland tror jag att jag lider av nån slags bristsjukdom. Jag är ju trött hela tiden. Är det så det ska vara? Jag tror jag måste ringa Anna Skipper, hon kan tala om vad jag behöver.
I alla fall så kom jag hem ifrån jobbet klockan åtta, där jag hade spenderat kvällen innan med att högljutt gäspa under S intervju, halsa cola och trycka kexchoklad för glatta livet för att försöka piggna till. Försökte även ge mig på att fixa assistentdatorn, men de spånen har ju tappat produktnyckeln för windows, så jag kan ju inte installera det. Anyways... när jag kom hem hängde jag lite i soffan, tog en dusch, försökte vakna till liv. Plockade lite, diskade. Klockan ett cyklade jag och Jo ner till stan där jag besökte banken, helt i onödan, samt tog fyra svindyra automatfoton för att skicka in min ansökan om IKK (palla skriva Internationellt Körkort hela tiden, ni får lära er förkortningarna!) Så åt vi en himla god kycklingpaj och satt ute i solen och kände oss somriga. Lovely.
Cyklade hemåt igen när Jo gått iväg för att jobba, kom ikapp Maria från klassen strax innan Svingen, så vi gjorde sällskap. Hon går ju faktiskt att konversera med nuförtiden.
När jag kom hem somnade jag i soffan och vaknade lagom till åtta, då jag återigen hoppade upp på cykeln och flöt iväg till universitetet och årets majbrasa. Det var ungefär lika roligt som det brukar vara. Jag begriper inte varför jag envisas med att återvända. Men jag såg i alla fall The Perishers, och de är ju bra. Så... yay!
Nu är det dags för mig att sova, men precis när jag lade mig i sängen fick några grannar för sig att 17 minuter över tolv var en lagom tid att börja smälla raketer på. Såklart. De måste dessutom stå precis utanför fönstret också. Naturligtvis. Undrar om de tror att det är nyårsafton...
Imorgon ska jag städa, baka chokladrutor och tvätta, och sen vid fyratiden blir det att rejsa ner på jobbet för nästa 16-timmarspass.
Är fredag en röd dag också förresten? Jag hörde nåt rykte om det... Jag hoppas inte, jag hade tänkt åka och köpa en tårta då. För jag har världens BÄSTA jobb! När man fyller år får man en tårtcheck! Joo, det är sant, gratis tårta! Sjukt bra.
Anyways. Sömn var det. Vila mina stackars övercyklade leder.
Jag är nog världens klenaste människa. På riktigt!
Btw så träffade jag Erik från gymnasiemedieklassen på The Perishers. Han är bajsnödig att prata med, men det är ju trevligt att höra vad folk har för sig nuförtiden. Han bor numera granne med mina fd imbecillgrannar på Norra Slevgränd. De rökande barnmisshandlarna. Stackars Erik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar