Det som inte är en manifestation

Det känns som att jag allt som oftast upprepar mig. Som att allt jag går och funderar på är sådant som jag egentligen redan har ältat in i minsta partikel. Det borde som inte finnas mer att säga, jag borde inse att du redan har hört det och att du inte längre är intresserad. Men ärligt talat, om jag skulle bekymra mig om vad du är intresserad av så skulle jag snart inte längre ha något alls kvar att säga.

Jag insåg rätt tidigt att jag kanske skilde mig från mängden, att mina normer och min moral inte riktigt överensstämde med alla andras. Och för min del var det okej, för jag trivdes med den jag var, den jag automatiskt hade blivit. För det var inget medvetet val, att ta avstånd från sådant andra höll som naturligt. Det bara blev så. Jag var kanske en aning sen med det mesta när jag växte upp, men jag växte om alla på vägen. Jag såg hur saker och ting påverkade folket runtomkring mig, hur de förändrades. Alltid till det sämre. Och om jag ska vara ärlig föraktade jag nog många, för enligt mig var det ingen statussymbol att skryta med minnesluckor och bakfyllor. Jag såg det nog tvärtom istället som ett tecken på svaghet, att man som person inte var tillräckligt stark för att klara av att vara sig själv dygnet runt, 365 dagar om året. Att man var tvungen att ta hjälp av en illasmakande vätska för att bli accepterad, för att "släppa loss". Jag tyckte att jag dög precis som jag var. Jag behövde ingen alkohol, för även om det kanske skulle förenkla för mig i många eftersträvanden så kände jag att om jag inte kunde göra det på egen hand så fick det vara. Då var det helt enkelt inte för mig. Inte på riktigt. Och åren gick. Jag smakade när mamma bjöd på cider men tackade nej till en andra klunk. Det var helt enkelt inte gott. Jag testade vinet på studentbalen för det stod ju ändå där, och vin kanske var godare? Det var det inte. Och när folk sa att det var en fråga om att vänja sig så slog jag ifrån mig. Vänja sig? Vad ska det vara bra för? Om det inte är gott, och inte är nyttigt, vad finns det då för anledning att dricka det?
Sedan jag har blivit äldre har jag fått förklara min ståndpunkt många gånger, på något sätt försvara mitt val att inte dricka. Varför är du inte som alla andra? Varför gör du inte som vi? Och av många anledningar tycker jag inte att jag är den som borde förklara mig, jag är inte den som borde ifrågasättas. Men det gör mig ingenting, jag har väl vant mig. Men av just denna anledning tycker jag inte att det är roligt att följa med folk ut, om jag inte känner dem väldigt väl. Jag orkar inte försvara mig hela tiden, för det räcker aldrig med en gång. Fulla människor ger sig inte.
Ibland tänker jag att jag tog ett enormt kliv över en del som andra spenderar åratal vid, och gick direkt på delen där sånt inte är viktigt längre.
Jag är den första att erkänna att jag har missat mycket av det ni har upplevt, att jag på många sätt har försvårat delar av mitt liv som kunde ha varit enklare. Men jag är även den första att säga att även ni har missat mycket. Och från min sida av staketet ser det ut som att mitt gräs är grönare... trots allt.

--------

Det var egentligen inte alls det här jag satte mig ner för att skriva, inte alls det jag hade planerat. Och jag vet inte vad jag vill ha sagt, eller varför jag inatt väljer att vara såhär ärlig. Kanske ärligare än jag någonsin har varit i det här forumet. Jag kanske har blivit inspirerad, eller insett att det finns få saker som på riktigt mår bra av att aldrig vädras ut. Så vi blåser mystiken, ikväll finns den inte kvar. ...eller gör den...?