Det är hela den här sömngrejen igen. Du vet hur den fungerar, eller inte fungerar. Jag är omgiven av mina barn och det är något fridfullt med hela den här ritualen. Vi laddar upp med lite stämningsfull musik, släcker lamporna, nattar katterna, kryper ner under täcket och... vadå? Sover, var det jag tänkte på i första hand. Men det går inte. Det är varmt, trots dagens kassa väder, och det finns inte sängplats i huvudet för alla tankar. Några måste bort, tänkas klart. Så var börjar man?
Här:
Sydney. Ni vet om det, ni är så less på att höra om det, ni tycker att jag redan har dragit upp så många detaljer som det bara går. Men för att vara ärlig har jag knappt börjat. Ikväll tänker jag på hur det kommer att bli, men inser snabbt att det inte finns någon poäng med det, för jag har ärligt talat ingen aning. Allting efter den 13 juli är ett mysterium, och det är både spännande och totalt skräckinjagande. Istället tänker jag på allt jag borde göra innan, det jag fortfarande kan kontrollera. Vad finns kvar på min lista? Visumet, vilket jag är så peppad på att fixa att jag nästan vill stanna uppe till posten kommer och jag får min kod, bara för att få det gjort. Och så lägenheten, som liksom kliar i mig att få ordnat med. Jag trodde att det skulle vara klart för hur länge sen som helst. Men polisstudenten har inte svarat och jag vill inte vänta. T's kompis får förtur, men tänk om hon tackar nej? Vart står jag då? Jag vill inte börja om. Har inte tid. Inte ork.
Jag vet inte om jag har förstått riktigt än, vad det är jag har gett mig in i. Kan du inte bara hålla mig i handen och lova mig att allting kommer att bli fantastiskt? Lova mig det.
Jag mår lite illa idag, har gjort det ända sedan imorse. Och trots en ordentlig middag blev jag aldrig riktigt mätt. Vad betyder det? Jag har även en huvudvärk som går i vågor, dag ut och dag in. Jag har nämnt ordet bristsjukdom innan, men aldrig tagit det på allvar. Kanske borde jag gå och lämna blod i veckan, göra en koll liksom. Bara för att.
Dessutom tänker jag på misstag. Som jag fortfarande inte kan se som misstag, trots att det kunde ha gjorts så mycket bättre. Jag tänker på sätt det kunde ha gjorts bättre. Och lite gör det mig ledsen att jag bara fick en chans. Jag vill prova igen. Ibland är tiden både mot en och med en, det är svårt att veta vad som egentligen vore den bästa utkomsten.
Förresten läser jag Douglas Couplands supernördiga böcker och förfäras över att jag faktiskt både känner till en del av det han pratar om och dessutom kan relatera och förstå det. Till exempel renderingsdatorer och polygoner. Här var jag inte för ett år sedan, inte riktigt såhär nördig. Det går utför. Jag vet inte om det är bra eller dåligt.
Här:
Sydney. Ni vet om det, ni är så less på att höra om det, ni tycker att jag redan har dragit upp så många detaljer som det bara går. Men för att vara ärlig har jag knappt börjat. Ikväll tänker jag på hur det kommer att bli, men inser snabbt att det inte finns någon poäng med det, för jag har ärligt talat ingen aning. Allting efter den 13 juli är ett mysterium, och det är både spännande och totalt skräckinjagande. Istället tänker jag på allt jag borde göra innan, det jag fortfarande kan kontrollera. Vad finns kvar på min lista? Visumet, vilket jag är så peppad på att fixa att jag nästan vill stanna uppe till posten kommer och jag får min kod, bara för att få det gjort. Och så lägenheten, som liksom kliar i mig att få ordnat med. Jag trodde att det skulle vara klart för hur länge sen som helst. Men polisstudenten har inte svarat och jag vill inte vänta. T's kompis får förtur, men tänk om hon tackar nej? Vart står jag då? Jag vill inte börja om. Har inte tid. Inte ork.Jag vet inte om jag har förstått riktigt än, vad det är jag har gett mig in i. Kan du inte bara hålla mig i handen och lova mig att allting kommer att bli fantastiskt? Lova mig det.
Jag mår lite illa idag, har gjort det ända sedan imorse. Och trots en ordentlig middag blev jag aldrig riktigt mätt. Vad betyder det? Jag har även en huvudvärk som går i vågor, dag ut och dag in. Jag har nämnt ordet bristsjukdom innan, men aldrig tagit det på allvar. Kanske borde jag gå och lämna blod i veckan, göra en koll liksom. Bara för att.
Dessutom tänker jag på misstag. Som jag fortfarande inte kan se som misstag, trots att det kunde ha gjorts så mycket bättre. Jag tänker på sätt det kunde ha gjorts bättre. Och lite gör det mig ledsen att jag bara fick en chans. Jag vill prova igen. Ibland är tiden både mot en och med en, det är svårt att veta vad som egentligen vore den bästa utkomsten.
Förresten läser jag Douglas Couplands supernördiga böcker och förfäras över att jag faktiskt både känner till en del av det han pratar om och dessutom kan relatera och förstå det. Till exempel renderingsdatorer och polygoner. Här var jag inte för ett år sedan, inte riktigt såhär nördig. Det går utför. Jag vet inte om det är bra eller dåligt.
We’re off to new lands
So hold on to my hands
It’s gonna be alright
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar