La Moulin Rouge

Vissa filmer kan jag se hur många gånger som helst och ändå sitta där i slutet och inte fatta hur jag inte har sett just den där detaljen förut, eller varför jag inte ser filmen ännu oftare. Den blir liksom bara bättre, varje gång man ser den. En sådan film är Moulin Rouge. Den ger så mycket, både grafiskt, känslomässigt och musikaliskt. Den innehåller underbart foto med djupa och innerliga färger, känsloyttringar som inte är av denna värld, som berör och lämnar spår. Och musiken ger den tyngd, lämnar kvar en känsla av att det är ju precis såhär det ska vara. Och när ridån går ner så sitter man där, lika naket förstummad som förra gången, och undrar varför världen ser ut som den gör. Gång på gång. Det blir aldrig gammalt.
Det är ju så en bra film ska vara. Att folk inte förstår det.