Varning! Sentimental smörja nedan!

Okej. Here goes:
Zandra. Min sötaste finaste underbaraste Zandra. Som jag har saknat henne sedan hon lämnade mig den där soliga majdagen för ungefär ett år sedan. Som jag fortfarande saknar våra långa lata dagar framför tvn, med filmerna avlösande varandra, våra matlagningsprojekt, våra turer till Willys där Zandra spanade på Willyskillen men jag aldrig riktigt fattade vem av dem det var. Som jag saknar den ömsesidiga uppskattningen i att ha den perfekta rumskamraten, massagen när någon av oss var stel eller hade haft en jobbig dag. Zandra, min ständigt frivilliga fotomodell. Den sista kvällen, efter en underbar middag, en hel massa fika. Bara Zandra och jag och film efter film efter film. För vi ville inte gå och lägga oss, ville inte göra slut på den era som var vår. Beslutet att svara på Zandras annons på blocket var bland det bästa jag har gjort, hon blev snabbt en av mina allra bästa vänner.
Och det här året som har gått har vi pratat på msn i stort sett varje dag. Och jag vet, att även om hon åker till England nu och stannar där forever and ever, så kommer vi nog ändå att prata. Men det kommer att bli mindre. Och mindre. Och till slut kanske inte alls. Och vem vet när vi får ses igen? Jag har så många fotoprojekt jag vill testa med Zandra. Och jag saknar henne. Avstånd är en känsla, men ju längre avstånd, desto jobbigare känsla.
Tänk om hon aldrig kommer hem igen?